30 november

Ni andra, vanliga dödliga, kanske tänker på Karl den XII när ni hör talas om den 30 november?

Det gör inte jag. Jag tänker på en annan filur, närmare bestämt den, på foton oftast evil eyed, som står bredvid en 12 år yngre version av mig själv:

Han heter Anders och han fyller år idag. Vem är han då, den där Anders?

Låt inte bilden förvilla er. Han är egentligen en av världens snällaste människor. Jag kan inte räkna alla gånger han räddat livet på mig. Och sig själv på kuppen. Varför? Jo... När jag inte ätit på ett tag blir jag ibland lite grinig... Men Anders kockkunskaper rådde bot på detta många gånger och slapp därför bli sparkad på smalbenen. (Jo, det har faktiskt hänt. I'll never hear the end of it!)

Otaliga spontanfester med skön hårdrock spenderades i hans korridorsrum. Ett rum vars fönster jag högst andäktigt och försiktigt sytt gardiner till.

Vi kunde (och kan) prata om det mesta och hade vi befunnit oss i How I Met Your Mother-världen hade nog Anders kallat mig för sin "bro". Nu är jag inte längre på plats och kan hjälpa till i urvalet... Men jag hoppas innerligt att världens bästa Anders hittar hem snart. Because he's worth it.

Vi hörs inte av så ofta nuförtiden, det blir tyvärr lätt så. Det är ledsamt, men när vi väl hör av oss till varandra är det som förr i världen. We're just older. En lite större ryggsäck bara, annars är vi fortfarande korridorspappa och mamma.

Så...
Stora grattiskramar på födelsedagen, bästa Anders!
(Jag ringer bara jag har laddat telefonen - och ätit!)

Till den det berör

Ett personligt meddelande till "Söt Nöt" som skickat en vänförfrågan till mig på Facebook:

Det här är ju bara tragiskt.

Jag har ingen aning om vem du är, men jag skulle tro att du går på ett av programmen där jag är som mest delaktig. Det gör det hela ännu mer tragiskt. Tror du, i din enfald, att jag skulle acceptera vänförfrågan och tycka att det som försiggick där var "kul"?

Vad som skulle göra situationen ännu mer tragisk är om du går i ettan för då gick uppenbarligen inte gårdagens uppsträckning hem... Att bete sig på detta vis på nätet är också straffbart.

Tränarna talade igår om att dåligt uppförande ger dålig uppmärksamhet för både våra program och för skolan och att det gör att alla inblandade blir lidande för vad en person tar sig för. Det uppförande som visar sig på "din" sida är är minst lika dåligt som det som visats i klassrummen - om inte värre.

Ta och väx upp lite, ta bort den här sidan. NU.

Och när du tagit bort den kan du ta och fundera över om du har något på skolan att göra över huvud taget.

Berätta gärna på en gång vem du är. Det kommer alltid fram ändå till slut.

Hälsar

En väldigt besviken Lärarjävel

Äppliga funderingar

Ett kvarglömt äpple på en fönsterbräda i skolans provsvettiga aula fångade mitt öga i torsdags. Ungarna hade tagit sin provångest och gått och luften i aulan gick nästan att andas igen. Nu återstår mitt jobb, att rätta deras uppsatser om inre och yttre resor, och måhända var detta äpple ett försök till mutning. Eller en "tack för hjälpen, fröken"-hälsning.

Eller inte.

Kanske var äpplet bara kvarglömt. Placerat där på fönsterbrädan medan man krängde på sig jackan och sedan bortglömt för att man bara ville fly från ångesten i aulan. Sticka därifrån så fort som någonsin möjligt. Lägga många meter mellan sig och de papper man just lämnat ifrån sig. De papper som man inbillar sig att betyget hänger på.

Eller inte.

Detta äpple var kanske inte värt att äta. Inte värt att bära med sig hem, inte ens utifall att man skulle bli sugen senare. Kanske är äpplet en symbolisk handgranat. Kvarlämnad att detonera sekunderna efter att man själv lämnat rummet. Äpplet kanske var ett uttryck för någons anarkistiska anlag...

Gott var det i alla fall. Det smakade frihet där ute i eftermiddagssolen på skolgården.

Bäste Kjell J Sandberg

Efter att ha läst din insändare som publicerades i Aftonbladet idag kände jag mig nödd att ge mig in i debatten. Igen.

Herr Sandberg, jag skulle tro att du är en av dem som anser att de fått mer i plånboken efter regeringens alla skattesänkningar. Har jag rätt?

Känns det bra att ha mer i plånboken? Så klart att det gör.

Har du då funderat på varifrån dina extrapengar kommer ifrån? Tydligen inte eftersom du frågar så dumt i din insändare.

Extrapengarna du har i din plånbok är pengar som t ex polisen skulle ha fått om inte du och flera miljoner wannabe-borgare hade varit så sugna på skattesänkningar. Det är pengar som skulle ha gett många gamla ett bättre öde än att hamna i Caremas (van)vård. Det är pengar som skulle ha gett barn och ungdomar extra stöd i skolan. Det är pengar som hade kortat vårdköerna på landets sjukhus.

Men, bäste Kjell J Sandberg, då du har mer pengar i plånboken har du ju råd att betala det där extra som din fotbollsbiljett kommer att kosta om du vill sitta säkert bland eventuella huliganer.

Inget är gratis i det nya Sverige. Acceptera det eller byt sida vid nästa val.

帮助

Sedan lite över en vecka är korpen utflugen och en blond snäppa har flyttat in i stället. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Jag blir fortfarande förskräckt varje gång jag tittar mig i spegeln. Jag är mindre blek i ansiktet som blond än som svart och det är ju positivt. Men det är inte jag. Eller?

När jag var och fixade till nyansen lite i veckan frågade frisören om jag hade ett ärr i hårbotten. "Det vet jag inte", sa jag. "Men jag hade håravfallsproblem för ett och ett halvt år sedan."

Jag har en ny fläck nu. Den är lite mindre än en guldpeng i storlek och den sitter uppe på huvudet där den är väl dold av omkringvarande hår.

Men det skrämmer skiten ur mig.

Herr Hakelius

Jag vet inte om mina läsare även är läsare av Aftonbladet, men som den röding jag är så tillhör denna blaska läsvanorna. Aftonbladet brukar ha sina kolumnister på sista sidan och i förrgår pryddes sistasidan av Johan Hakelius bildbyline.

För de av er som inte är bekanta med denne herre så ser han ut ungefär som att han skulle kunna vara Björn Ranelids brorsa. Han har fluffig backslick, runda sköldpaddsmönstrade glasögon, fluga under hakan och nejlika i klubblazerns knapphål. Han ser ut som en följeslagare till en Östermalmsdam... Men det spelar liksom ingen roll, för det han skriver är inte ett dugg Östermalm.

Hans penna är rapp och kritisk och alldeles, alldeles underbar. I förrgår liknade han nyhetsrapporteringen om vad som händer i Europa och Sverige vid en Bellman-historia.

Italienarna är dumma för att de hela tiden väljer tillbaka en fifflande och maffierande Berlusconi till makten och grekerna, som "går i pension innan de konfirmeras" gråter och skriker för att de, stackarna, inte vet hur de ska ta sig ur krisen de försatt sig (och andra i).

Sverige, med Anders Borg i spetsen agerar "en modernare, medelklassig, snusförnuftigt pensionssparande Bellman, med hästsvans och tvärsäkra omdömen." Lita på Borg, han tar oss ur krisen...

Och nu kan jag inte annat än ta med sista delen av Hakelius krönika:

Man vet ju hur historier av det här slaget är uppbyggda. Först kommer italienaren och säger något storvulet korkat. Sedan kommer greken och hulkar något ynkligt. Och sedan kliver den modernt rejäle Bellman fram och sätter fingret på vad det egentligen handlar om. Och talar om hur det ska lösas. Och vad andra har gjort fel. Och hur de ska bära sig åt för att bli som vanligt folk, det vill säga svenskar.

Vilket förstås är omöjligt, men de kan ju bättra sig, i alla fall.

Det är inte så att jag förnekar att grekerna ställt till det. Inte heller att italienarna har gjort detsamma, på sitt sätt. Jag är bara hjärtligt trött på den här nysvenska präktigheten.

En sak kan vi lära oss av grekerna: efter hybris kommer katharsis. Eller på ett svenskt, snusförnuftigt språk: högmod går före fall.

Snubbla inte på hästsvansen, Borg. Du tar fler med dig i fallet. Och du... Jag litar mer på en kille som ser ut att vara en Östermalmsdandy än dig och ditt högmod.

Lite energi från Julius

Världens bästa Julius... Se och njut!

The Golden Month - Freeride

Välkommen

En sådan, köpt i Tigrinnans bod, kommer att välkomna svärföräldrarna när de och deras flyttlass kommer i morgon.

Snart får Monstret leka med sin kompis Bamse så ofta hon vill!

En lista så här på kvällskvisten

Hittade en gammal anteckning på Fejjan.


Reglerna är enkla; man väljer en artist/grupp och svarar på frågorna med låtar tillhörande vald artist/grupp. Ni kan ju gissa vilket band jag valde...


Pick Your Artist: Bon Jovi... 

Are you male or female: Woman in Love 

Describe yourself: Just Older 

How do you feel about yourself: Ugly

Describe your current boy/girl situation: Living in Sin 

Describe where you currently live: Two Story Town 

If you could go anywhere you wanted to go: Who Says You Can't Go Home

Your favorite form of transportation: Homebound Train 

Your best friend(s) is (are): Captain Crash and the Beauty Queen from Mars 

Your favorite color is: Bitter Wine 

Favorite time of day: Some Day I'll be Saturday Night 

If your life were a TV show, what would it be called: She's a Mystery 

What is life to you: Novocaine 

What is the best advice you have to give?: Stick To Your Guns 

If you could change your name, what would it be: Joey 

Thought for the Day: No Apologies 

How I would like to die: Blaze of Glory 

My soul's present condition: Love's The Only Rule

Världens sämsta investering

Sitter i baksätet på väg hem från föräldrahemmet och lyssnar på nyheterna.

Ett inslag handlade om att intresset för lärarutbildningen är lågt. Ansökningarna har minskat med fyra procent sedan förra året. Uppläsaren låter uppriktigt förvånad och det gör mig aningens full i skratt.

Varför?

Jo,  vem skulle idag vilja satsa sina studielån på en lärarutbildning? Man måste verkligen VILJA vara lärare för att utsätta sig för något dylikt.

När du inom ungefär fem år är färdigutbildad så är du inte det. Då måste du slavjobba ett år för att få ut din lärarlicens och du står där med CSN breathing down your neck och får ansöka om anstånd för att slippa betala av din skuld på dryga tvåhundrafemtiotusen pix.

Lärarlicensen skulle göra läraryrket attraktivt och som så många gånger förut frågar jag Obersturmbannführer Björklund "hur tänkte du nu?". Vem vill plugga i fyra år för att sedan vara tvungen att arbeta på slavkontrakt ett år tills man har papper på att man ÄR lärare och sedan kan gå vidare i ett yrkesval, som i förhållande till lika långa eller kortare utbildningar är underbetalt?


I och för sig finns det en silverkant i detta vansinne och det är att de som söker till lärarutbildningen kanske är just sådana att de verkligen inte vill bli något annat; att det är personer med ett kall.
Med andra ord, fler sådana som jag som gladeligen går till jobbet, till klassrum fyllda med roliga ungar. Fler sådana som jag som betalar CSN-räkningen varje månad och gråter när lönebeskedet kommer.

Bläck och nål - NU!

Sitter och kollar in Fuck yeah tattoos för första gången på väldigt länge. Jag är extremt sugen på att göra en till tatuering. Den senaste gjorde jag på sportlovet och det är den jag eventuellt vill bygga ut med ännu en Bon Jovi-analogi.

Men. Jag har så många fler idéer som vill bli gjorda. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja... Det är många textrader som snurrar runt i huvudet:

"Thorn In My Side" på sidan av revbenen.

"No Apologies" på insidan (eller utsidan) av underarmen

"No regrets" var som helst på kroppen, kanske på en fot?

Sedan finns det en mängd bilder också... Skulle behöva en ny runa, som den som sitter mellan mina skulderblad. Skulle vilja ha fler korpar, gärna den här:

Jag inser att mitt predikament är ett riktigt I-landsproblem... och att det finns annat att oroa sig över. Men jag väljer mina strider.

Särskrivningar...

Lärarjäveln är knäpp. Hon gillar grammatik och sådana underliga saker. En sak som hon inte gillar är särskrivningar. Det kan visa sig genom mindre eller större utbrott. Som igår.

Igår skulle en elev lämna in en uppgift och bad mig kolla igenom den först. "Visst", sa jag och läste. Uppmanade sedan eleven att fixa till särskrivningarna, för annars var det hela okej.

"Vadå särskrivningar?" säger ungen och ett vinande ljud hörs i klassrummet. Ett vinande som härrör från den ilskna ånga som pyser ut ur mina öron. Jag tar ett djupt andetag och ser övriga elever hålla andan eftersom de vet hur jag är när det gäller särskrivningar. Jag läser upp meningen där en särskrivning finns och betonar verkligen pausen mellan de ord som borde sitta ihop.

"Ja, vadå... Vad är det för fel på det?" undrar eleven. Nytt vinande ljud och en av de övriga eleverna griper in och läser samma mening högt igen.

"Men det är väl inte fel?!" Jag tar ett nytt andetag och förklarar. och får ett tveksamt "jahaaa" till svar. Övriga elever andas ut. Faran är över för denna gång.

Tills idag när jag sitter och äter lunch och kollar Facebook på mobilen. En känd särskrivare som jag inte haft i svenska har uppdaterat sin status och gör att jag sätter spagettin i vrångstrupen:

"idag är kroppen orkeslös å har en konstant illa mående känsla"

Varför skriver man ihop 'orkeslös' men inte 'illamåendekänsla'? Ska det vara så svårt att vara konsekvent? Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt tydligen.

Och som en slutlig undran funderar jag över om det är skribentens kropp eller känslan som mår illa?

Vem ska man skylla på?

Är fortfarande arg över vandaliseringen på Monstrets dagis.

Nya lampor är uppsatta och skylten är hjälpligt rengjord. Det fula syns dock ändå.

WSG? WTF, liksom.

Jag diskuterade detta på jobbet idag. "Småungar som bor i närheten" antogs vara delinkventerna. Jag vet inte om jag håller med. Eller så gör jag det. Jag vet inte. Skadedjur är de i alla fall.

Vems fel är det att en dagisavdelning vandaliseras? En som läser här undrar samma sak: "Är det barnen, deras föräldrar eller samhället?"

Jag väljer att se läsarens fortsättning som ironi, alltså att det är skolans fel. Men det finns många där ute i samhället - föräldrar, politiker, ungarna själva - som svär sig fria från ansvar och istället skyller allt på skolan. Till er som faktiskt tycker och tänker så kommer här ett par news flashes:

Vårt (skolans) ansvar upphör när ungarna går utanför skolans område efter avslutad skoldag. Värdegrundssamtal förs så gott som dagligen, i alla fall i mitt klassrum. Inte för att det alltid behövs, men det är intressant att höra hur ungarna tänker.

Som idag när jag visade ovanstående bild för en klass i hopp om att de skulle känna igen taggen. De undrade varför och jag förklarade vad som hade hänt. "Fan, så fegt att ge sig på småungar!" var den spontana kommentaren.

Mm, sa jag. Eller hur?

Åter till värdegrunden. Jag är av den åsikten att värdegrunden ska ungarna ha med sig hemifrån och sedan ska den förvaltas i skolan. Har man inte lärt sig skilja rätt från fel hemma är det svårt att göra det i mer eller mindre stökiga klassrum.

Men det är bara min åsikt. Fortsätt ni att skylla på skolan.

Inspector Gadgette

Lärarjäveln är sedan en tid tillbaka "webbansvarig" på Freeridegymnasiet och idag har hon lärt sig något nytt och kan inte hjälpa att hon vill show off her skills lite...

Har man inte hittat till detta inlägg via min QR-barcode på Facebook så har man dock missat hela grejen med mina nya skills.

Ni har säkert sett de här små konstiga fyrkanterna förut. Aftonbladet hade tidningen full med dem för ett år sedan t ex. Man scannar koden och hamnar automatiskt på t ex Aftonbladets hemsida eller så kan man få någons vCard direkt i mobilen. Skidläraren/kiropraktorn i arbetsrummet har planer på att lägga in en dylik kod på sitt visitkort. Varför? Jo, en kund får hans visitkort, scannar koden och *pling* finns praktikens nummer i kundens kontaktlista i mobilen. Fiffigt, va?

För att kunna scanna en QR-barcode med mobilen behöver man en app för det ändamålet. Gå in på din app-market och sök på "QR barcode scanner" och ladda ner!

/Gadgette

IDIOTER!

Jag skriker i rubriken. Jag skriker inombords och jag skulle vilja skrika högt rakt ut där jag sitter. Varför?

Jo, det ska ni få höra. Det har varit fest på byn i helgen och med byn menas tydligen även ute i förorterna. Igår när vi kom till dagis var Monstrets avdelning strömlös på grund av skadegörelse. Ytterbelysningen hade slitits bort från väggen och den fina skylten med avdelningens namn hade taggats med två fula signaturer. Dock inte den på byn vanligast förekommande TLC-taggen utan en annan.

Varför i hela glödheta helvete ger man sig på en dagisavdelning? Varför ger man sig inte på kommunhuset istället? Eller skolan? Om man nu ska göra någon sorts statement, om det är något man vill få fram till folk av vikt, folk som bestämmer - varför ger man sig då på en oskyldig dagisavdelning?

Det är man tydligen för dum för att fundera över. Skadeinsekterna har inte hjärna nog att fatta vad de håller på med. Använd hjärnan, dumbullar. Nästa gång ni får för er att slå sönder något kan ni väl fråga er själva varför ni gör det? Finns det egentligen någon anledning? Är det kul? Är det kul att förstöra för andra? Är det kul om någon förstör din bil eller din lägenhet, snor din cykel, stjäl din flick/pojkvän?

Nä, trodde inte det. Tänk på det nästa gång det börjar dra i förstörartarmen. Tänk på att andra, i det här fallet 20 barn mellan tre och fem år, blir lidande av det du, en imbecill skadeinsekt, gör.

Nej, fy fan för idioter. Kul för fröknarna att förklara för alla barnen varför deras fina skylt var förstörd och varför det var jordkällarkallt inne.

Eller inte.

En annan rolig sak är att få höra att "jag ska ta reda på var du bor och kasta ägg på ditt hus" för att man säger till duktiga ungar på ett teoretiskt program att inte röka direkt utanför dörren.

Eller inte.