Iron Maiden

Igår kväll var Tränaren och Lärarjäveln tillsammans med 55 998 personer på Ullevi och såg Iron Maiden. Det brukar alltid vara en upplevelse och även denna gång bjöds det på en och annan revelation. Den första uppenbarelsen fick vi redan under andra förbandet - Sabaton.

Jag har länge vägrat att ta till mig Sabaton, mest på grund av deras storvulna krigsepiska berättelser med för stor anstrykning av tysk koncepthårdrock (typ Avantasia) och även för att "alla" gillar dem. Alltså måste jag, kärringen mot strömmen, vägra. Nu kan jag dock inte vägra längre. Efter att ha sett en hel jävla massa konserter med gigantiska headliners och förband med "det är ju så självklart att vi ska vara här och vi är så bra att vi borde headlajna istället"-attityd var det väldigt uppfriskande att höra dalmål (det regionalt färgade standardspråket, remember?) från den gigantiska scenen. Det var uppfriskande att se ett gäng, egentligen halvgamla, grabbar ösa på scenen som att det vore sista dagen i världshistorien. Det var uppfriskande att se deras spelglädje och den tacksamhet som de uttryckte inför ynnesten det innebar för dem  att få stå på scen på Ullevi och värma upp Maidens publik.

Och publiken, publiken älskade Sabaton. Även jag var tvungen att släppa min motvillighet och följde snart dirigenten Joakim Brodéns minsta rörelse och inviter till publikaktivitet...

Men, det var ju inte Sabaton vi var där för att se. Det var ju gamla kära Iron Maiden. Ett Iron Maiden som var i bättre shape än någonsin. Steve såg vältränad ut. Nicko såg på något sätt yngre ut. Jannick kan behöva ett par nya tights och en koreograf, men han såg nöjd ut. Adrian spelade så svetten rann och monster-Eddie... ja, han spelade gitarr en sväng. Bruce sjöng som jag aldrig hört honom sjunga tidigare och blandningen av nya och gamla låtar var helt okej även om början av konserten var lite långsam i och med två nya låtar direkt i inledningen. Men sedan... Oh my.

Ullevi fick bandet att stå mållösa i fem minuter. Bruce skulle försöka säga något men inte ens han kunde överrösta femtiosextusen människor som skanderar "Maiden!" och klappar händer i takt... Det är en underbar och annars svårbeskriven känsla att se en stor idol sitta på en av monitorerna och le över hela ansiktet för att sedan begrava det leende ansiktet i händerna och skaka på huvudet.

Det har varit en del skriverier i pressen den senaste tiden att detta nog skulle bli Maidens sista tripp till Sverige, eller sista turné över huvud taget. Det påståendet avvisades från scenen igår kväll.

Det känns tryggt att åtminstone några av ens hjältar orkar hålla igång.

Återigen... Ursäkta den dåliga kvaliteten. Jag ska skaffa mig en annan telefon. Snart. (Inte fort nog!)