Jag känner mig dock frusen in i märgen och höstig idag. Jag verkar vara lite känslig eftersom alla myggbett tenderar att bli stora bölder. Och det blir ett och annat myggbett...
31 juli 2011
The autumn wind is creeping in
Jag känner mig dock frusen in i märgen och höstig idag. Jag verkar vara lite känslig eftersom alla myggbett tenderar att bli stora bölder. Och det blir ett och annat myggbett...
30 juli 2011
Note to self
Nästa år ska vi åka norrut i början på sommarlovet.
Varför? Jo, ser ni. Det måste ske innan Monstret ledsnat på att vara ledig, innan hon börjat sakna sina kompisar och innan vattnet stigit så att sandstranden försvunnit.
Det vi förlorar på att åka upp tidigare är det fantastiska fiske vi har upplevt nu. Badtemperaturen är antagligen lägre också...
Jag är ganska kluven just nu. Dels vill jag aldrig åka härifrån och dels skulle jag vilja åka i morgon för jag orkar snart inte med Monstrets gnäll... Jag överreagerar antagligen, men hon har blivit mammig igen. Ska ha 100% koll på var jag är hela tiden. Hon vill inte släppa mig med blicken och hon är totalt oförmögen att leka själv. Farmor duger oftast inte, det måste vara jag eller Tränaren. Med andra ord blir inte mycket gjort.
Igår lyckades jag måla ett fönster och bastun men det var med nöd och näppe. Hon satt och burkslaskade en stund medan jag skrapade bastun men det dröjde inte länge förrän "mamma, kan inte du leka med mig?" ekade över tjärnen.
Att åka härifrån betyder att skolan börjar snart och det är jag inte beredd på än.
Monstergnäll eller GY11?
Jag kör på gnället. I alla fall en stund till.
Varför? Jo, ser ni. Det måste ske innan Monstret ledsnat på att vara ledig, innan hon börjat sakna sina kompisar och innan vattnet stigit så att sandstranden försvunnit.
Det vi förlorar på att åka upp tidigare är det fantastiska fiske vi har upplevt nu. Badtemperaturen är antagligen lägre också...
Jag är ganska kluven just nu. Dels vill jag aldrig åka härifrån och dels skulle jag vilja åka i morgon för jag orkar snart inte med Monstrets gnäll... Jag överreagerar antagligen, men hon har blivit mammig igen. Ska ha 100% koll på var jag är hela tiden. Hon vill inte släppa mig med blicken och hon är totalt oförmögen att leka själv. Farmor duger oftast inte, det måste vara jag eller Tränaren. Med andra ord blir inte mycket gjort.
Igår lyckades jag måla ett fönster och bastun men det var med nöd och näppe. Hon satt och burkslaskade en stund medan jag skrapade bastun men det dröjde inte länge förrän "mamma, kan inte du leka med mig?" ekade över tjärnen.
Att åka härifrån betyder att skolan börjar snart och det är jag inte beredd på än.
Monstergnäll eller GY11?
Jag kör på gnället. I alla fall en stund till.
27 juli 2011
Min blogglista
För drygt ett och ett halvt år sedan var jag fullständigt ointresserad av att läsa bloggar. Jag fattade inte heller konceptet med att skriva själv. Sen hittade jag bl a Spader och Frun i bloggosfären vilket ledde till att jag började skriva själv och sedan var jag fast.
Min blogglista består till största delen av folk jag känner men det finns även några bloggare som jag hittat via andra bloggar. Vissa har jag träffat efter att jag börjat läsa deras bloggar och sådant är alltid kul. En av bloggerskorna läste jag litteraturvetenskap med back in the day och hon är rikskänd stå-upp-komiker och programledare nu.
På min lista finns ett antal småbarnsföräldrar. Det är dock inte vilka småbarnsföräldrar som helst. Det är inte sådana där "nu ska jag ta en promenad med min Buggaboo-sulky i friska luften med mitt Me&I-barn och självklart har jag ett långkok på spisen"-föräldrar. Det är vanliga människor som får minst 137 bryt varje dag.
På min lista finns sarkastiska vanliga människor med vanliga problem och issues. Sådana som jag alltså.
På min lista finns gamla elever som jag vill "hålla koll på", som är värda att hålla koll på. Elever med åsikter och skrivkompetens. Och som tar fantastiska bilder av verkligheten.
Det finns även en hundtränare på min lista. Kan ju tyckas underligt, men det är det inte. Han skriver så vackert om sina fyrbenta vänner och han är även en kär vän till en av mina ögonstenar.
Dessutom har vi Miss Vain. Hon faller in i en del av kategorierna ovan (dock inte småföräldervarianten!). Många anser nog dock att hon faller utanför ramarna, men det tycker inte jag. Hon tillhör den ironiska generationen som kryddar varje inlägg med sarkasm. Hon är en fullblods-skank (ja, hon tar troligen det som en komplimang), hon älskar rock'n'roll, hon säger alltid vad hon tycker och tänker, hon är tatuerad som fan och ibland önskar jag att jag vore hon.
Sätt nu inte kaffet i halsen. Jag vet att jag är lärare, vuxen, kvinna, småbarnsmamma och därmed borde vara ansvarsfull och jag borde dessutom föregå med gott exempel. Jag borde alltså inte länka till Miss Vain...
På den tiden Larson! var läsvärd och existerande fanns där en serie som hette Rose is Rose. Den handlade om en småbarnsmamma med extrakilon och stor fantasi. När hon befann sig i en situation som var tråkig, obehaglig eller bara vanlig dök hennes alter-ego Rose upp. Rose var en modig, stencool tatuerad bikerbrud.
Mitt alter-ego är en hårdrocksskank. Som Miss Vain. She's rock'n'roll and I like it.
Min blogglista består till största delen av folk jag känner men det finns även några bloggare som jag hittat via andra bloggar. Vissa har jag träffat efter att jag börjat läsa deras bloggar och sådant är alltid kul. En av bloggerskorna läste jag litteraturvetenskap med back in the day och hon är rikskänd stå-upp-komiker och programledare nu.
På min lista finns ett antal småbarnsföräldrar. Det är dock inte vilka småbarnsföräldrar som helst. Det är inte sådana där "nu ska jag ta en promenad med min Buggaboo-sulky i friska luften med mitt Me&I-barn och självklart har jag ett långkok på spisen"-föräldrar. Det är vanliga människor som får minst 137 bryt varje dag.
På min lista finns sarkastiska vanliga människor med vanliga problem och issues. Sådana som jag alltså.
På min lista finns gamla elever som jag vill "hålla koll på", som är värda att hålla koll på. Elever med åsikter och skrivkompetens. Och som tar fantastiska bilder av verkligheten.
Det finns även en hundtränare på min lista. Kan ju tyckas underligt, men det är det inte. Han skriver så vackert om sina fyrbenta vänner och han är även en kär vän till en av mina ögonstenar.
Dessutom har vi Miss Vain. Hon faller in i en del av kategorierna ovan (dock inte småföräldervarianten!). Många anser nog dock att hon faller utanför ramarna, men det tycker inte jag. Hon tillhör den ironiska generationen som kryddar varje inlägg med sarkasm. Hon är en fullblods-skank (ja, hon tar troligen det som en komplimang), hon älskar rock'n'roll, hon säger alltid vad hon tycker och tänker, hon är tatuerad som fan och ibland önskar jag att jag vore hon.
Sätt nu inte kaffet i halsen. Jag vet att jag är lärare, vuxen, kvinna, småbarnsmamma och därmed borde vara ansvarsfull och jag borde dessutom föregå med gott exempel. Jag borde alltså inte länka till Miss Vain...
På den tiden Larson! var läsvärd och existerande fanns där en serie som hette Rose is Rose. Den handlade om en småbarnsmamma med extrakilon och stor fantasi. När hon befann sig i en situation som var tråkig, obehaglig eller bara vanlig dök hennes alter-ego Rose upp. Rose var en modig, stencool tatuerad bikerbrud.
Mitt alter-ego är en hårdrocksskank. Som Miss Vain. She's rock'n'roll and I like it.
25 juli 2011
Snabb uppdatering
Datortid hittades och därmed uppdateras det i bilder eftersom Lärarjävelns hjärna har tagit sommarlov och varken den eller Lärarjäveln har något vettigt att säga.
Annars ägnas kvällarna till att se tredje säsongen av Brothers & Sisters. Förutom att skådelspelarna är helgjutna så är varje avsnitt fyllt av bra musik. En lista med en del låtar finns här.
Nu har jag inte tid med det här. Sarah ska fixa pengar till sitt Greenatopia och Mama Walker is gonna get laid!
 |
| Monstret äter vindruvor i bilen på väg norrut. Klarade resan kanonbra! |
 |
| Tränaren kollar in mig... |
 |
| ...och retar mig till vansinne medan jag försöker lösa korsord! |
 |
| Paradise! |
 |
| Två brudar i en båt. Båda är i behov av varsin ny flytväst. |
 |
| Da house. |
 |
| Monstret är... inte så arg som hon verkar. Inte just där och då i alla fall... |
 |
| Bästisarna. |
 |
| Man blir trött av att vara ute och fiska... |
 |
| ...särskilt om mor och far får så här mycket! |
 |
| Senare i spöregnet, en gädda på 4kg! |
 |
| Monstret har fotat sina tår... |
 |
| ...och sin mor som pussas med Bams. |
Annars ägnas kvällarna till att se tredje säsongen av Brothers & Sisters. Förutom att skådelspelarna är helgjutna så är varje avsnitt fyllt av bra musik. En lista med en del låtar finns här.
Nu har jag inte tid med det här. Sarah ska fixa pengar till sitt Greenatopia och Mama Walker is gonna get laid!
Rut?
Ny tf diskare är Bamse Isaksson. Han är billig i drift och väldigt trevlig dessutom.Och just nu sitter han och buffar på mitt ben för han vill ut på promenad. Och då är det bara "fästmön" som duger.
Nä, men då går vi väl då, min kompis och jag.
22 juli 2011
21 juli 2011
Korsord i bilen...
Haha... Fast jag la inte upp bilden för att retas. Det var för att jag älskar henne.
Och ja, jag sitter i bilen på väg till Paradiset. En timme kvar... Och läsarna får ha överseende med hur inläggen ser ut två veckor framöver. Lärarjäveln har en dumb phone och är hänvisad till den för att över huvud taget kunna blogga. Alla stavfel skylls på T9.
*visslar Bolero*
20 juli 2011
En idé, kanske
Kanske vore något för galageneral Elfström & co att ta till sig?
Men det var ju synd att rubriksättaren gått på semester...
19 juli 2011
Dagen efter...
... Dansbandsveckans måndag.
Jag är väldigt glad för att jag fick fixa och trixa med Kickis blogg; att vi fick snacka skit i några timmar; att jag fick träffa Johan; att jag fick träffa Hannisen, Stefan och Matilda; att jag träffade så många trevliga människor (däribland flera bloggläsare - kul att träffa er!!) i tältet; att Partypolarna spelade Livin' On A Prayer "för Johans Fru och Lärarjäveln"...
Men nu får det vara nog. Vi orkar inte med mer dansbandsmänniskor. Orkar inte med både bil- och kassaköer i den här lilla byn.
I morgon drar vi norrut. Till lugnet.
Jag är väldigt glad för att jag fick fixa och trixa med Kickis blogg; att vi fick snacka skit i några timmar; att jag fick träffa Johan; att jag fick träffa Hannisen, Stefan och Matilda; att jag träffade så många trevliga människor (däribland flera bloggläsare - kul att träffa er!!) i tältet; att Partypolarna spelade Livin' On A Prayer "för Johans Fru och Lärarjäveln"...
Men nu får det vara nog. Vi orkar inte med mer dansbandsmänniskor. Orkar inte med både bil- och kassaköer i den här lilla byn.
I morgon drar vi norrut. Till lugnet.
18 juli 2011
Tribute to Anna.
Jorå, men det känns bra. Att gästblogga på en svensklärarjävels blogg. Känner absolut ingen press. Oh, no! Inte alls jobbigt att undra om jag möjligtvis har några felaktiga särskrivningar eller någon punkt på fel jävla ställe ;)
Men så tar jag en klunk av mitt bubbel (jo, coola brudar KAN dricka bubbel) och tänker, FUCK IT! This is me writing. Och jag skiter i svensklärare (nä, det gör jag inte men man vill ju verka cool efter bubbelfiaskot!)!
Så nu skriver jag som jag vill. Frun tänker fritt, utan stavningkontroll, beskriva sin lycka över att ha återfunnit en fin, fin vän.
This is for u Anna.
Du anar inte hur glad jag är över att du finns kvar! Att du är samma fina, down-to-earth-gal som fattar tjusningen med vår musik. Som fortfarande är lika cool...ehhh...förlåt, jag menar ÄNNU coolare än back in the days. Att du är så klok. Kunning. Varm. Fantastisk. Att du valt ett yrke som passar dej bättre än någon annan jag mött. Du fina, underbara människa! Sluta aldrig vara du. Och sluta aldrig igen att vara min vän <3
There´s a whole lotta leavin´, ya know. So please don´t leave me again ;)
Kix
Men så tar jag en klunk av mitt bubbel (jo, coola brudar KAN dricka bubbel) och tänker, FUCK IT! This is me writing. Och jag skiter i svensklärare (nä, det gör jag inte men man vill ju verka cool efter bubbelfiaskot!)!
Så nu skriver jag som jag vill. Frun tänker fritt, utan stavningkontroll, beskriva sin lycka över att ha återfunnit en fin, fin vän.
This is for u Anna.
Du anar inte hur glad jag är över att du finns kvar! Att du är samma fina, down-to-earth-gal som fattar tjusningen med vår musik. Som fortfarande är lika cool...ehhh...förlåt, jag menar ÄNNU coolare än back in the days. Att du är så klok. Kunning. Varm. Fantastisk. Att du valt ett yrke som passar dej bättre än någon annan jag mött. Du fina, underbara människa! Sluta aldrig vara du. Och sluta aldrig igen att vara min vän <3
There´s a whole lotta leavin´, ya know. So please don´t leave me again ;)
Kix
15 juli 2011
E tu, Johnson.
Jag kan avslöja att hon är lika gammal som Lärarjäveln.
Alltså 27.
14 juli 2011
Rikets sal
Nej, jag har inte gått med i Jehovas vittnen. Jag har bara hittat en rolig blogg. En blogg där Sommarlovs egen Kringlan och en hel del humorelit gör sig roliga på andras bekostnad.
Helt klart värt en browsning!
Helt klart värt en browsning!
12 juli 2011
Badande barn
Förra veckan var Lärarjäveln i Mora. Det skulle handlas mat på Willy's (varför finns det företag i Sverige som envisas med apostrof-s?!) och då smet undertecknad in på Kapp-Ahl för att inhandla lite kläder till Monstret. Bland annat behövde hon nya badkläder.
I min värld behöver en 4-årig tjej antingen UV-kläder modell heltäckande, eller en baddräkt eller något tvådelat. Alltså något tvådelat med långt linne. Hela grejen är att det ska skydda så mycket hud som möjligt mot solen så man slipper agonin som förknippas med påsmörjande av solkräm.
På Kapp-Ahl fanns UV-kläder. Men de var fula och dyra så den snåla modern letade vidare. Hittade ett fint tvådelat set med långt linne och typ "hipster"-byxor. Alltså lite bredare i sidan. Nu hör det ju till saken att Monstret har en väldigt liten rumpa... Ska man köpa "småbyxor" och dylikt skulle storlek 92 eller 98 räcka gott och väl, medan byxor och tröjor numera kräver minst 104. Well. Till saken.
Setet jag hittade fanns inte i mindre storlek än 110/116 vilket skulle vara alldeles för stort. Det var med andra ord bara att leta vidare. När jag väl hittat något i rätt storlek så var det ett set innehållande små trosor och en liten bikinitopp. Jag köpte den inte.
Det finns ingen chans i helvete att jag köper en kort bikinitopp till min dotter. Det är så mot mina principer. Inte ens timmar av Monstrets tjat kan få mig att falla till föga. Jag gör det inte. Jag vägrar objektifiera mitt barn på detta sätt. En fyraåring utan tillstymmelse till bröst ska inte passas in i någon sorts nakenfobisk norm och därmed behöva skyla sig. I den bästa av världar skulle total nakenhet vara att föredra. Monstret skulle inte ha något emot det, om det inte vore för den evinnerliga smörjning som det skulle innebära. Andra vuxna skulle antagligen också opponera sig och tyvärr finns det alltid en pedofiltanke även i min hjärna. Men, en bikinitopp modell mindre till en 4-åring gör varken från eller till därvidlag.
Vad som är lite intressant här i kråksången är att setet jag hittade inte finns med på Kapp-Ahls hemsida... men en snabbtitt hos H&M visar att deras online-sortiment inte är ett dugg bättre än Kapp-Ahls butiks-dito:
När jag läste kvällens aftonblad hade Anders Westgårdh en krönika på sistasidan. Titeln på denna var "Nakenfobin tvingar in två-treåringar i bikini" och Westgårdh berättar i krönikan om hur han varit ute och badat med sin son och hur två tjejer i 10-årsåldern hade kommit springande spritt språngande nakna och hoppat i havet - utan att fundera på sin nakenhet. När Westgårdh & son senare gick hemåt passerade de barnbadet där småfolket hölls med sina fotknölbadande föräldrar. Småfolk med stora badshorts och bikini.
Westgårdh filosoferar över att det frisinnade Sverige blivit nypuritanskt och att...
"[b]ebisar i bikini är antagligen bara ett bevis på den förvridna utvecklingen där vuxna badar bastu påklädda och killar har kalsonger under badbyxorna."
Nakenhet är vanligt i vår familj. Ingen skäms över att byta om inför den andre eller stå naken i badrummet medan en annan familjemedlem sitter på dass. Vi badar fortfarande tillsammans med Monstret och det är inget konstigt med det. Men jag måste erkänna att jag nog hör till en av dem som gärna har badkläderna på i bastun...
Att småfolk har badkläder på sig på offentliga bad - okej, så länge badkläderna har ett syfte. Som i mitt fall - att slippa smörja så förbaskat. Men när badkläderna blir en modepryl som stoppar in 4-åriga flickor i ett fack - nej tack.
Jag längtar till Skalkas strand där baddräkten inte behövs. För det blev en helt vanlig baddräkt, där på Kapp-Ahl. En baddräkt utan krusiduller. En baddräkt som täcker bålen så Monstret slipper få så mycket smörj.
Solskyddsfaktorsmörj, alltså.
I min värld behöver en 4-årig tjej antingen UV-kläder modell heltäckande, eller en baddräkt eller något tvådelat. Alltså något tvådelat med långt linne. Hela grejen är att det ska skydda så mycket hud som möjligt mot solen så man slipper agonin som förknippas med påsmörjande av solkräm.
På Kapp-Ahl fanns UV-kläder. Men de var fula och dyra så den snåla modern letade vidare. Hittade ett fint tvådelat set med långt linne och typ "hipster"-byxor. Alltså lite bredare i sidan. Nu hör det ju till saken att Monstret har en väldigt liten rumpa... Ska man köpa "småbyxor" och dylikt skulle storlek 92 eller 98 räcka gott och väl, medan byxor och tröjor numera kräver minst 104. Well. Till saken.
Setet jag hittade fanns inte i mindre storlek än 110/116 vilket skulle vara alldeles för stort. Det var med andra ord bara att leta vidare. När jag väl hittat något i rätt storlek så var det ett set innehållande små trosor och en liten bikinitopp. Jag köpte den inte.
Det finns ingen chans i helvete att jag köper en kort bikinitopp till min dotter. Det är så mot mina principer. Inte ens timmar av Monstrets tjat kan få mig att falla till föga. Jag gör det inte. Jag vägrar objektifiera mitt barn på detta sätt. En fyraåring utan tillstymmelse till bröst ska inte passas in i någon sorts nakenfobisk norm och därmed behöva skyla sig. I den bästa av världar skulle total nakenhet vara att föredra. Monstret skulle inte ha något emot det, om det inte vore för den evinnerliga smörjning som det skulle innebära. Andra vuxna skulle antagligen också opponera sig och tyvärr finns det alltid en pedofiltanke även i min hjärna. Men, en bikinitopp modell mindre till en 4-åring gör varken från eller till därvidlag.
Vad som är lite intressant här i kråksången är att setet jag hittade inte finns med på Kapp-Ahls hemsida... men en snabbtitt hos H&M visar att deras online-sortiment inte är ett dugg bättre än Kapp-Ahls butiks-dito:
När jag läste kvällens aftonblad hade Anders Westgårdh en krönika på sistasidan. Titeln på denna var "Nakenfobin tvingar in två-treåringar i bikini" och Westgårdh berättar i krönikan om hur han varit ute och badat med sin son och hur två tjejer i 10-årsåldern hade kommit springande spritt språngande nakna och hoppat i havet - utan att fundera på sin nakenhet. När Westgårdh & son senare gick hemåt passerade de barnbadet där småfolket hölls med sina fotknölbadande föräldrar. Småfolk med stora badshorts och bikini.
Westgårdh filosoferar över att det frisinnade Sverige blivit nypuritanskt och att...
"[b]ebisar i bikini är antagligen bara ett bevis på den förvridna utvecklingen där vuxna badar bastu påklädda och killar har kalsonger under badbyxorna."
Nakenhet är vanligt i vår familj. Ingen skäms över att byta om inför den andre eller stå naken i badrummet medan en annan familjemedlem sitter på dass. Vi badar fortfarande tillsammans med Monstret och det är inget konstigt med det. Men jag måste erkänna att jag nog hör till en av dem som gärna har badkläderna på i bastun...
Att småfolk har badkläder på sig på offentliga bad - okej, så länge badkläderna har ett syfte. Som i mitt fall - att slippa smörja så förbaskat. Men när badkläderna blir en modepryl som stoppar in 4-åriga flickor i ett fack - nej tack.
Jag längtar till Skalkas strand där baddräkten inte behövs. För det blev en helt vanlig baddräkt, där på Kapp-Ahl. En baddräkt utan krusiduller. En baddräkt som täcker bålen så Monstret slipper få så mycket smörj.
Solskyddsfaktorsmörj, alltså.
11 juli 2011
Det här med föräldraskap...
Föräldraskap är ingen bit av en kaka. Så fort man lärt sig hur ens barn funkar dyker ännu en "fas" upp och ställer allt på ända och den där självbehärskningen man försökt lära sig flyger sin kos fortare än man kan säga "Anna Wahlgren".
Läser hos Frun om hur hon förfasas över de perfekta livstilsmammorna i mammatidningarna. Hur de "... få[r] tillbringa tid tillsammans, med härliga bad och långa grillkvällar. Äta glass och sitta på fik i mysiga gränder." Jag gillar att tillbringa tid med mitt barn, men det finns gränser. Långa grillkvällar kan funka, men bara om man leker konstant med Monstret. Hon gillar att vara uppe länge, vem gör inte det, och sover länge på morgonen... Men avslappnat blir det inte.
Grejen är att de där människorna som visar upp sig i typ Mama inte är på riktigt. Eller jo, det är de naturligtvis, men de är en dålig bild av verkligheten. Tidningar som riktar sig till en viss kategori människor, t ex mammor, bör visa en realistisk bild av verkligheten. Men det gör de inte. Istället ger de hela sin läsarkrets kollektivt dåligt samvete och prestationsångest och jag undrar i min enfald varför folk fortsätter köpa tidningarna. Varför utsätta sig för saker som man vet att man mår dåligt av?
Nä, sluta köp livsstilsmagasin av typen Mama. De är till för kvinnor som bär sina barn som accessoirer. De är inte till för mammor i den verkliga världen. Mammor (och pappor) i den verkliga världen behöver en annan sorts läsning. Den här t ex.
Go the Fuck to Sleep av Adam Mansbach och Ricardo Cortes är, som Jens Liljestrand på DN uttryckte det i sin essä, "en ventil för vuxnas vanmakt" och den tar upp sådant som vi skulle vilja säga (läs: skrika) till våra barn men som vi sällan uttrycker utan bara tränger undan. Den...
Läser hos Frun om hur hon förfasas över de perfekta livstilsmammorna i mammatidningarna. Hur de "... få[r] tillbringa tid tillsammans, med härliga bad och långa grillkvällar. Äta glass och sitta på fik i mysiga gränder." Jag gillar att tillbringa tid med mitt barn, men det finns gränser. Långa grillkvällar kan funka, men bara om man leker konstant med Monstret. Hon gillar att vara uppe länge, vem gör inte det, och sover länge på morgonen... Men avslappnat blir det inte.
Grejen är att de där människorna som visar upp sig i typ Mama inte är på riktigt. Eller jo, det är de naturligtvis, men de är en dålig bild av verkligheten. Tidningar som riktar sig till en viss kategori människor, t ex mammor, bör visa en realistisk bild av verkligheten. Men det gör de inte. Istället ger de hela sin läsarkrets kollektivt dåligt samvete och prestationsångest och jag undrar i min enfald varför folk fortsätter köpa tidningarna. Varför utsätta sig för saker som man vet att man mår dåligt av?
Nä, sluta köp livsstilsmagasin av typen Mama. De är till för kvinnor som bär sina barn som accessoirer. De är inte till för mammor i den verkliga världen. Mammor (och pappor) i den verkliga världen behöver en annan sorts läsning. Den här t ex.
Go the Fuck to Sleep av Adam Mansbach och Ricardo Cortes är, som Jens Liljestrand på DN uttryckte det i sin essä, "en ventil för vuxnas vanmakt" och den tar upp sådant som vi skulle vilja säga (läs: skrika) till våra barn men som vi sällan uttrycker utan bara tränger undan. Den...
...öppnar en ventil i vår tids föräldraskap och öppet hånflabbar över vår tids förståndiga, progressiva föräldrars tabu mot att uttrycka sin vanmakt och desperation över ett liv som, i en kultur där reproduktionen hyllas som tillvarons mål och mening, ibland inte gör oss lyckliga.Jag ska köpa den här boken. För jag skrattar hellre åt verkligheten än mår dåligt över livsstilsmödrar som lever i en Solsidan-bubbla.
5 juli 2011
Du har ett meddelande
Måndag morgon efter den bästa hårdrockshelgen i Sveriges historia upptäcker jag detta när jag ska köra ut från parkeringen:
Kanske måste åka till den lokala handelsträdgården och höra om de har en sådan här?
FYI:
3 juli 2011
Richie, Richie...
Kära Richie Sambora,
När ska du inse att det ibland kan bli liiiite för mycket?
Du var gift med Heather Locklear, major babe, och så var du tvungen att pilla på Denise Richards. Du körde full med din dotter i bilen. Du la in dig på rehab gång på gång, nu senast så att du till och med missade delar av turnén.
Men det räckte visst inte? Du var som både grädde på moset och lök på laxen tvungen att skaffa en lyxprostituerad som flickvän.
I blame Cher. She destroyed you.
När ska du inse att det ibland kan bli liiiite för mycket?
Du var gift med Heather Locklear, major babe, och så var du tvungen att pilla på Denise Richards. Du körde full med din dotter i bilen. Du la in dig på rehab gång på gång, nu senast så att du till och med missade delar av turnén.
Men det räckte visst inte? Du var som både grädde på moset och lök på laxen tvungen att skaffa en lyxprostituerad som flickvän.
I blame Cher. She destroyed you.
Metal look-a-likes?
Big 4
Så här mitt under Metallicas spelning under Big 4:s besök i Sverige - som sänds i svt - har några frågor dykt upp i mitt huvud:
1. Varför gillade jag inte Anthrax under my glory days? De är ju hur bra som helst ju! Till och med Monstret gillade det hon hörde!
2. Hur många hårdrockare finns det i Sverige egentligen? Maiden sålde ut Ullevi i fredags och ikväll är det vad det ser ut mer än utsålt.
3. Är Kirk Hammet och Johnny Depp släkt? Kirk skulle kunna vara stand in för Depp i hans paradroll Jack Sparrow...
4. Varför är jag inte på plats?!
5. Finns det något mer fantastiskt än att höra över 56 000 sjunga med, och på köpet överrösta Metallicas PA-system?
6. Kan tv-licenspengarna användas till något bättre?!
1. Varför gillade jag inte Anthrax under my glory days? De är ju hur bra som helst ju! Till och med Monstret gillade det hon hörde!
2. Hur många hårdrockare finns det i Sverige egentligen? Maiden sålde ut Ullevi i fredags och ikväll är det vad det ser ut mer än utsålt.
3. Är Kirk Hammet och Johnny Depp släkt? Kirk skulle kunna vara stand in för Depp i hans paradroll Jack Sparrow...
4. Varför är jag inte på plats?!
5. Finns det något mer fantastiskt än att höra över 56 000 sjunga med, och på köpet överrösta Metallicas PA-system?
6. Kan tv-licenspengarna användas till något bättre?!
Out with the boys
Och jag, jag är ute med grabbarna. Grabbarna som lät sin lill-matte sova till halv elva...
2 juli 2011
Konsertklientel
När man går på konsert träffar man på folk av allehanda sorter. Går man på Bon Jovi ser man kvinnor i Lärarjävelns ålder och uppåt. Knappast så många yngre och dessa är i så fall döttrar till de med Jon jämnåriga kvinnorna. Kvinnorna som går på BJ-konserter är inte sällan gamla skanks, eller som i undertecknads fall wannabe-skanks eller helt vanliga kvinnor. Något händer dock när de går på BJ-konsert. Deras medföljande män får småpanik i blicken när de ser att de gamla movesen börjar synas...
Går man på Maiden-konsert är medelåldern förhållandevis hög, men de har fans i alla åldrar och kategorier. Allt från kostymer till skanks, från gråhåriga pudlar till tonårsgrabbar. Tonårsgrabbar som ser ut som popsnören men är rockers i själ och hjärta eftersom de kan alla texter utantill (och det är inte lite text vi snackar om här). Det satt två sådana grabbar bakom mig och Tränaren igår kväll. De kunde verkligen texterna till alla låtar, även de nyaste. De var sjukt pepp utan dyr folkölspåverkan och i morgon ska de se Big 4; Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica.
Bredvid dessa grabbar satt två tjejer i de lägre 20. De såg ut som skanks med mer än babyhullet kvar. Pancakesmink och brösten under hakan. Ett enligt den oskrivna hårdrockslagen föreskrivet nitbälte på höften. De drack dyr Ullevifolköl och skränade som fiskmåsar. Av försnacket att döma trodde jag att de skulle storma scenen när Sabaton gick upp, men det gjorde inte plast-skanksen. De drack sin öl och diggade lite. Sjöng med medan Sabaton spelade men kunde knappt en rad när det var dags för the main attraction.
Till höger om oss stod en far med sin son. Fadern hade inte kunnat förneka det faderskapet, I tell you. De var så lika och sjukt... tråkiga. Men, det var väl sonens första konsert... När Monstret blir gammalt nog är det ståplats och mammas och pappas axlar som gäller.
Till vänster om oss på plats 459 på rad 20 sektion S1 satt en jävligt tragisk typ. En kille i rutig kortärmad skjorta (varningstecken 1), chinos (varningstecken 2) och någon sorts loaferliknande promenadsko (varningstecken 3) som i väntan på Bruce & co ringde någon (på sin iPhone med ellos-logga) som han nog trodde skulle bli impad av att höra att Roland i Rutig Skjorta sitter på Maiden-konsert. Personen i andra änden blev inte impad och samtalet tog snabbt slut. Men Roland Rutig Skjorta la inte undan sin postorderiPhone. No, no, nooo... Han filmade, vilket ofta ledde till att jag såg konserten genom hans satans smartphone.
Och du, Roland. Oberoende av vem man är, hur gammal man är, hur mycket text man kan... Man står inte med armarna i kors och dansbandsdiggar på hårdrockskonsert.
Vi då? Är vi perfekta eller? Nej, såklart inte. Men rutinen säger att för mycket dyr Ullevifolköl gör att man måste gå på dass. Kön till damernas små blå hus är lååååång. Dessutom blir man trött. Särskilt när man, som Lärarjäveln, har blivit 27. Man behöver inte skrika sig blå innan konserten börjat. Man får, men det känns lite onödigt. Man behöver inte stå med the irons up i två timmar, men när snubben där framme skriker "Scream for me, Gothenburg!" så skriker man tills rösten tar slut. Man står inte med armarna i kors och vaggar som att man dansar tryckare på ett mellanstadiedisco. Okej?
Går man på Maiden-konsert är medelåldern förhållandevis hög, men de har fans i alla åldrar och kategorier. Allt från kostymer till skanks, från gråhåriga pudlar till tonårsgrabbar. Tonårsgrabbar som ser ut som popsnören men är rockers i själ och hjärta eftersom de kan alla texter utantill (och det är inte lite text vi snackar om här). Det satt två sådana grabbar bakom mig och Tränaren igår kväll. De kunde verkligen texterna till alla låtar, även de nyaste. De var sjukt pepp utan dyr folkölspåverkan och i morgon ska de se Big 4; Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica.
Till höger om oss stod en far med sin son. Fadern hade inte kunnat förneka det faderskapet, I tell you. De var så lika och sjukt... tråkiga. Men, det var väl sonens första konsert... När Monstret blir gammalt nog är det ståplats och mammas och pappas axlar som gäller.
Och du, Roland. Oberoende av vem man är, hur gammal man är, hur mycket text man kan... Man står inte med armarna i kors och dansbandsdiggar på hårdrockskonsert.
Vi då? Är vi perfekta eller? Nej, såklart inte. Men rutinen säger att för mycket dyr Ullevifolköl gör att man måste gå på dass. Kön till damernas små blå hus är lååååång. Dessutom blir man trött. Särskilt när man, som Lärarjäveln, har blivit 27. Man behöver inte skrika sig blå innan konserten börjat. Man får, men det känns lite onödigt. Man behöver inte stå med the irons up i två timmar, men när snubben där framme skriker "Scream for me, Gothenburg!" så skriker man tills rösten tar slut. Man står inte med armarna i kors och vaggar som att man dansar tryckare på ett mellanstadiedisco. Okej?
Iron Maiden
Igår kväll var Tränaren och Lärarjäveln tillsammans med 55 998 personer på Ullevi och såg Iron Maiden. Det brukar alltid vara en upplevelse och även denna gång bjöds det på en och annan revelation. Den första uppenbarelsen fick vi redan under andra förbandet - Sabaton.
Jag har länge vägrat att ta till mig Sabaton, mest på grund av deras storvulna krigsepiska berättelser med för stor anstrykning av tysk koncepthårdrock (typ Avantasia) och även för att "alla" gillar dem. Alltså måste jag, kärringen mot strömmen, vägra. Nu kan jag dock inte vägra längre. Efter att ha sett en hel jävla massa konserter med gigantiska headliners och förband med "det är ju så självklart att vi ska vara här och vi är så bra att vi borde headlajna istället"-attityd var det väldigt uppfriskande att höra dalmål (det regionalt färgade standardspråket, remember?) från den gigantiska scenen. Det var uppfriskande att se ett gäng, egentligen halvgamla, grabbar ösa på scenen som att det vore sista dagen i världshistorien. Det var uppfriskande att se deras spelglädje och den tacksamhet som de uttryckte inför ynnesten det innebar för dem att få stå på scen på Ullevi och värma upp Maidens publik.
Och publiken, publiken älskade Sabaton. Även jag var tvungen att släppa min motvillighet och följde snart dirigenten Joakim Brodéns minsta rörelse och inviter till publikaktivitet...
Men, det var ju inte Sabaton vi var där för att se. Det var ju gamla kära Iron Maiden. Ett Iron Maiden som var i bättre shape än någonsin. Steve såg vältränad ut. Nicko såg på något sätt yngre ut. Jannick kan behöva ett par nya tights och en koreograf, men han såg nöjd ut. Adrian spelade så svetten rann och monster-Eddie... ja, han spelade gitarr en sväng. Bruce sjöng som jag aldrig hört honom sjunga tidigare och blandningen av nya och gamla låtar var helt okej även om början av konserten var lite långsam i och med två nya låtar direkt i inledningen. Men sedan... Oh my.
Ullevi fick bandet att stå mållösa i fem minuter. Bruce skulle försöka säga något men inte ens han kunde överrösta femtiosextusen människor som skanderar "Maiden!" och klappar händer i takt... Det är en underbar och annars svårbeskriven känsla att se en stor idol sitta på en av monitorerna och le över hela ansiktet för att sedan begrava det leende ansiktet i händerna och skaka på huvudet.
Det har varit en del skriverier i pressen den senaste tiden att detta nog skulle bli Maidens sista tripp till Sverige, eller sista turné över huvud taget. Det påståendet avvisades från scenen igår kväll.
Det känns tryggt att åtminstone några av ens hjältar orkar hålla igång.
Återigen... Ursäkta den dåliga kvaliteten. Jag ska skaffa mig en annan telefon. Snart. (Inte fort nog!)
Jag har länge vägrat att ta till mig Sabaton, mest på grund av deras storvulna krigsepiska berättelser med för stor anstrykning av tysk koncepthårdrock (typ Avantasia) och även för att "alla" gillar dem. Alltså måste jag, kärringen mot strömmen, vägra. Nu kan jag dock inte vägra längre. Efter att ha sett en hel jävla massa konserter med gigantiska headliners och förband med "det är ju så självklart att vi ska vara här och vi är så bra att vi borde headlajna istället"-attityd var det väldigt uppfriskande att höra dalmål (det regionalt färgade standardspråket, remember?) från den gigantiska scenen. Det var uppfriskande att se ett gäng, egentligen halvgamla, grabbar ösa på scenen som att det vore sista dagen i världshistorien. Det var uppfriskande att se deras spelglädje och den tacksamhet som de uttryckte inför ynnesten det innebar för dem att få stå på scen på Ullevi och värma upp Maidens publik.
Och publiken, publiken älskade Sabaton. Även jag var tvungen att släppa min motvillighet och följde snart dirigenten Joakim Brodéns minsta rörelse och inviter till publikaktivitet...
Men, det var ju inte Sabaton vi var där för att se. Det var ju gamla kära Iron Maiden. Ett Iron Maiden som var i bättre shape än någonsin. Steve såg vältränad ut. Nicko såg på något sätt yngre ut. Jannick kan behöva ett par nya tights och en koreograf, men han såg nöjd ut. Adrian spelade så svetten rann och monster-Eddie... ja, han spelade gitarr en sväng. Bruce sjöng som jag aldrig hört honom sjunga tidigare och blandningen av nya och gamla låtar var helt okej även om början av konserten var lite långsam i och med två nya låtar direkt i inledningen. Men sedan... Oh my.
Ullevi fick bandet att stå mållösa i fem minuter. Bruce skulle försöka säga något men inte ens han kunde överrösta femtiosextusen människor som skanderar "Maiden!" och klappar händer i takt... Det är en underbar och annars svårbeskriven känsla att se en stor idol sitta på en av monitorerna och le över hela ansiktet för att sedan begrava det leende ansiktet i händerna och skaka på huvudet.
Det har varit en del skriverier i pressen den senaste tiden att detta nog skulle bli Maidens sista tripp till Sverige, eller sista turné över huvud taget. Det påståendet avvisades från scenen igår kväll.
Det känns tryggt att åtminstone några av ens hjältar orkar hålla igång.
Återigen... Ursäkta den dåliga kvaliteten. Jag ska skaffa mig en annan telefon. Snart. (Inte fort nog!)
1 juli 2011
Svenskt näringsliv i klaveret
Svenskt Näringsliv är en arbetsgivarorganisation som företräder privata företagare. De har med största sannolikhet mycket med att "Entreprenörskap" ska genomsyra alla program i den nya gymnasiereformen. Den gymnasiereform som Lärarjäveln inte har särskilt mycket till övers för.
Nu har dock Svenskt Näringsliv satt sin sista potatis i Lärarjävelns jobbmejl. Efter dagens uttalande tänker jag skicka ett mejl till kvinnan som värvade mig och be henne ta bort mig från utskickslistan. Dagens uttalande av en nationalekonom på SN (SS?) innebär att det ges som förslag att studiebidraget ska sänkas för humaniststudenter. De som studerar inom områden där de är säkrade arbete ska få mer än de som läser oviktiga saker.
"Det handlar inte om att styra bort folk utan att ge signaler så att de kan göra ett medvetet val; så att de tänker på sin egen framtid."
Det säger nationalekonomen. Och tror alltså i sina vildaste fantasier att alla ska bli ingenjörer eller ekonomer. Detta är ytterligare ett steg i kampen mot den vanliga människans klassresa. Det börjar tidigt. Ungar som har lite oengagerade föräldrar får gå i dåliga kommunala skolor istället för i en posh storföretagssponsrad friskola. Den kommunala skolan är fattigare och ungarna där får sämre förutsättningar än friskoleungarna.
Låt oss anta att Kalle, som har skilda föräldrar med dålig koll på det där med föräldraskap, ändå klarar sig genom grundskolan och vill fortsätta på gymnasiet. Hans knackiga betyg gör att han inte tror sig till att söka ett studieförberedande program. Dessutom vill inte hans hemkommun betala den interkommunala ersättningen till den kommun där hans drömutbildning finns. "Vi har inget avtal med dem och Hotell- och turismprogrammet finns ju i vår kommun!" blir svaret när Kalle frågar om han kan söka drömutbildningen. Han blir alltså hänvisad till ett program som visserligen heter likadant, men som inte har inriktningen han vill gå. Kalle fogar sig men är rätt knäckt.
Han klarar sig hjälpligt genom skolan men några år efter att han gått ut kommer han på vad han verkligen vill göra. Det är inget som har ett enda dugg med hotell eller turism att göra och högskoleutbildningen han vill gå kräver ämnen som han inte fått möjlighet att läsa på grund av gymnasiereformens bortplockande av "högskolekompetens für alle".
Kalle kämpar vidare och läser in ämnena som krävs och söker sedan utbildningen. Då drabbas han av nästa dråpslag: han får inte ut samma studiemedel som Carl-Philip som ska bli nationalekonom eftersom Kalles utbildning har för låg möjlighet att leda till ett jobb. Tidigare nämnda Carl-Philip kommer från ett burget hem och har fått sin väg i livet polerad av pappas pengar och har ett guldkort med en månatlig limit på 200 000 i bröstfickan på sin Burberry-kavaj och behöver egentligen inte bidraget men tar det ändå - bara för att han kan.
Kalle har inte råd att plugga till sitt drömyrke. Han måste jobba häcken av sig vid sidan av heltidsstudierna för att få tillvaron att gå ihop. Detta leder till att han inte klarar sina tentor och CSN fryser bidraget helt.
Det ska sparkas på den som redan ligger. Den lille ska inte få växa och bli stor. En arbetarunge ska inte få förverkliga sina drömmar. Arbetarungen ska jobba för sänkt lägstalön och inte tro att han är något. En arbetarunge ska veta sin plats.
Nu har dock Svenskt Näringsliv satt sin sista potatis i Lärarjävelns jobbmejl. Efter dagens uttalande tänker jag skicka ett mejl till kvinnan som värvade mig och be henne ta bort mig från utskickslistan. Dagens uttalande av en nationalekonom på SN (SS?) innebär att det ges som förslag att studiebidraget ska sänkas för humaniststudenter. De som studerar inom områden där de är säkrade arbete ska få mer än de som läser oviktiga saker.
"Det handlar inte om att styra bort folk utan att ge signaler så att de kan göra ett medvetet val; så att de tänker på sin egen framtid."
Det säger nationalekonomen. Och tror alltså i sina vildaste fantasier att alla ska bli ingenjörer eller ekonomer. Detta är ytterligare ett steg i kampen mot den vanliga människans klassresa. Det börjar tidigt. Ungar som har lite oengagerade föräldrar får gå i dåliga kommunala skolor istället för i en posh storföretagssponsrad friskola. Den kommunala skolan är fattigare och ungarna där får sämre förutsättningar än friskoleungarna.
Låt oss anta att Kalle, som har skilda föräldrar med dålig koll på det där med föräldraskap, ändå klarar sig genom grundskolan och vill fortsätta på gymnasiet. Hans knackiga betyg gör att han inte tror sig till att söka ett studieförberedande program. Dessutom vill inte hans hemkommun betala den interkommunala ersättningen till den kommun där hans drömutbildning finns. "Vi har inget avtal med dem och Hotell- och turismprogrammet finns ju i vår kommun!" blir svaret när Kalle frågar om han kan söka drömutbildningen. Han blir alltså hänvisad till ett program som visserligen heter likadant, men som inte har inriktningen han vill gå. Kalle fogar sig men är rätt knäckt.
Han klarar sig hjälpligt genom skolan men några år efter att han gått ut kommer han på vad han verkligen vill göra. Det är inget som har ett enda dugg med hotell eller turism att göra och högskoleutbildningen han vill gå kräver ämnen som han inte fått möjlighet att läsa på grund av gymnasiereformens bortplockande av "högskolekompetens für alle".
Kalle kämpar vidare och läser in ämnena som krävs och söker sedan utbildningen. Då drabbas han av nästa dråpslag: han får inte ut samma studiemedel som Carl-Philip som ska bli nationalekonom eftersom Kalles utbildning har för låg möjlighet att leda till ett jobb. Tidigare nämnda Carl-Philip kommer från ett burget hem och har fått sin väg i livet polerad av pappas pengar och har ett guldkort med en månatlig limit på 200 000 i bröstfickan på sin Burberry-kavaj och behöver egentligen inte bidraget men tar det ändå - bara för att han kan.
Kalle har inte råd att plugga till sitt drömyrke. Han måste jobba häcken av sig vid sidan av heltidsstudierna för att få tillvaron att gå ihop. Detta leder till att han inte klarar sina tentor och CSN fryser bidraget helt.
Det ska sparkas på den som redan ligger. Den lille ska inte få växa och bli stor. En arbetarunge ska inte få förverkliga sina drömmar. Arbetarungen ska jobba för sänkt lägstalön och inte tro att han är något. En arbetarunge ska veta sin plats.
Återtåget
Gyllene Tider är kanske det som många tänker på när de läser ovanstående rubrik.
Jag kan dock lova att några gyllene tider har vi definitivt inte framför oss. För att kunna säga något om framtiden måste vi först titta i backspegeln.
I slutet av 20-talet och början av 30-talet kom en börskrasch som lamslog större delen av den civiliserade världen. Depressionen var ett faktum och missnöjet var stort. Ur missnöjet klev en man med den slutgiltiga lösningen i bakfickan. Fascismen och nazismen spred sig som en löpeld. Människor lockades med löften om en bättre tillvaro och de köpte löftena med hull och hår. När sedan sanningen började gå upp för folket var det för sent att vända och fogade man sig inte efter överhetens lagar så... dog man. På ett eller annat sätt beroende vilket kön, vilken "ras", vilket yrke och vilken förmögenhet man hade.
2000-talet drabbades också av en börskrasch som lamslog större delen av den civiliserade världen. Mitt i denna börskrasch steg de Nya Moderaterna fram som en frälsare med löften om sänkta skatter för alla, att de var det nya arbetarpartiet. Sedan kom budskapet att de, de nya moderaterna och alliansen, räddat Sverige från kollaps. Dock börjar deras skattesänkningar och politik att knaka i fogarna. I sin ansträngning att få folk att jobba mer har vi sett otaliga berättelser om människor som blivit utförsäkrade, folk med dödliga sjukdomar som tvingas jobba, fattiga barn... Men de som har det gott ställt, och snällt fogar sig in i ramen, får det bara bättre.
Är likheterna bara ett sammanträffande?
Säg emot nu, eller om några år inse faktum att du egentligen inte klär i brun skjorta. Men garderoben är full av dem, och regeringens lik.
Jag kan dock lova att några gyllene tider har vi definitivt inte framför oss. För att kunna säga något om framtiden måste vi först titta i backspegeln.
I slutet av 20-talet och början av 30-talet kom en börskrasch som lamslog större delen av den civiliserade världen. Depressionen var ett faktum och missnöjet var stort. Ur missnöjet klev en man med den slutgiltiga lösningen i bakfickan. Fascismen och nazismen spred sig som en löpeld. Människor lockades med löften om en bättre tillvaro och de köpte löftena med hull och hår. När sedan sanningen började gå upp för folket var det för sent att vända och fogade man sig inte efter överhetens lagar så... dog man. På ett eller annat sätt beroende vilket kön, vilken "ras", vilket yrke och vilken förmögenhet man hade.
2000-talet drabbades också av en börskrasch som lamslog större delen av den civiliserade världen. Mitt i denna börskrasch steg de Nya Moderaterna fram som en frälsare med löften om sänkta skatter för alla, att de var det nya arbetarpartiet. Sedan kom budskapet att de, de nya moderaterna och alliansen, räddat Sverige från kollaps. Dock börjar deras skattesänkningar och politik att knaka i fogarna. I sin ansträngning att få folk att jobba mer har vi sett otaliga berättelser om människor som blivit utförsäkrade, folk med dödliga sjukdomar som tvingas jobba, fattiga barn... Men de som har det gott ställt, och snällt fogar sig in i ramen, får det bara bättre.
Är likheterna bara ett sammanträffande?
Säg emot nu, eller om några år inse faktum att du egentligen inte klär i brun skjorta. Men garderoben är full av dem, och regeringens lik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)