1 oktober 2011

Ansiktsboken

Jag har sedan ett par veckor tillbaka, närmare bestämt sedan jag nådde vänantalet 666, funderat på om jag ska lägga ner mitt konto på Facebook.

Det är inte bara det ultimata vänantalet som fått mig att fundera i dessa banor, det är även allt sabla jidder som dyker upp hela tiden. Det är nya versioner av chatten, ofrivilligt stalkande av vänners vänner och fan och hans moster. Tekniken har definitivt sprungit förbi mig och det gillar jag inte. Jag hatar att vara efter! Jag svär dagligen över min nya översmarta mobil och förbannar mig själv för att jag väntat så länge på att skaffa den. Facebook i mobilen skulle ju vara busenkelt men det laggar var jag än befinner mig. Jag har dock bestämt mig för att det varken är mitt eller mobilens fel, utan Facebooks. Jag vill ha en ogilla-knapp!

Men just som jag nästan gett upp hoppet om mitt Facebookanvändande insåg jag varför jag fortfarande har kvar mitt konto: vill man få ut ett budskap, eller som i mitt fall hitta en köpare till mitt potentiella älgkött, så är det fan det ultimata sättet att göra det på Fejjan. Två minuter efter att jag lagt ut en blänkare om köttet hade jag en köpare och jag kunde andas ut.

Jag är fortfarande inte överens med alla nya gadgets som FB tvingar på mig, men jag blir nog kvar ett tag till. Jag har ju trots allt en del att säga världen. Än.

Inga kommentarer: