"Äntligen!"

Med anledning av föregående inlägg får jag verkligen säga "Äntligen!"

Tomas Tranströmer fick årets nobelpris i litteratur och det tycker jag är bra av flera anledningar:

1. Han är svensk. Det var länge sedan en svensk fått priset
2. Han är en "vanlig människa" som haft "vanliga" jobb
3. Han är ingen bitter människa med sociala störningar
och sist men inte minst...
4. Jag känner till honom.

Det har varit svårt att implementera Elfride Jelinek eller Herta Müller i undervisningen. Åtminstone utan att få det att verka krystat. Tranströmer funkade idag, även om ord som "konstig typ" dök upp i läsningen av några av hans dikter...

Ljuset strömmar in ur Sorgegondolen (1996)


Utanför fönstret är vårens långa djur
den genomskinliga draken av solsken
rinner förbi som ett ändlöst
förortståg - vi hann aldrig se huvudet.

Strandvillorna flyttar sig i sidled
de är stolta som krabbor.
Solen får statyerna att blinka.

Det rasande eldhavet ute i rymden
transjorderas till en smekning.
Nedräkningen har börjat.

"Handlar den om någon som har dött? Det tror jag i alla fall!"
"Den låter som 'Tomten' när du läser den. Det är samma melodi liksom."

Spår ur Hemligheter på vägen (1958)

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat

mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,

flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt

att hon aldrig ska minnas att hon var där

när hon återvänder till sitt rum.

Och om någon gått in i en sjukdom så djupt

att allt som var hans dagar blir några skimrande punkter, en svärm,

kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla.

Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.

"Den där var... konstig. Vad menar han egentligen?"

Ja, vad menar han?

Det är ett fall för nästa lektion.