A night at the hospital

Mobilen, a k a kärnkraftsreaktorn (Tränarens namn på min supersmarta htc), dog igår kväll så jag har inte riktigt kunnat berätta om min sjukhusvistelse...

...men nu är jag hemma vid datorn OCH JAG HAR INTE (så värst) ONT! Fick ett mirakelpiller igår eftermiddag och det gjorde så att all smärta släppte och efter någon timmes sömn kunde jag räta ut mig igen. Helt underbart.

Dock kvarstår domningen i benet vilket tydligen är ett tecken på att det är diskbråck jag lider av, så om ett par tre veckor ska jag tillbaka på magnetröntgen ("Do an MRI and see whats wrong" som House skulle ha sagt.) för att kolla upp nerverna som tydligen är i kläm någonstans.

Well, hur var sjukhusvistelsen? På en skala 1-5?

AKUTEN - Behövde inte vänta länge, AT-läkaren Marisol var helt underbar och sköterskorna var fantastiska. 45 minuter efter att jag kommit in låg jag på ortopedavdelningen. 

MATEN - Helt okej för att vara "färdigmat". 

SKÖTERSKORNA - förutom nattpersonalen så var de helt underbara människor på rätt plats. Nattpersonalen kan jag i och för sig förstå irritationen på när de måste hjälpa samma tant på dass fem gånger under en natt.

SALEN - Man ska ju inte önska olycka över folk, men jag är glad att Irres mams brutit fotleden och att hon låg på samma sal som jag. Det hela blev bra mycket roligare då... Hemska tanke om jag hade legat där tillsammans med bara upp-en-gång-i-timmen-tanten och den andra damen. Huvva!

LÄKARNA/SJUKGYMNASTEN - AT-läkaren Christian som vid ronden i morse påstod att mitt "ryggskott släppt" drog ner betyget ordentligt. Han lyssnade inte utan körde på och vidare. Sjukgymnasten från Gällivare var toppen och den tyske överläkaren Kurt var helt okej (även om Irres mams inte skulle hålla med mig där). 

Vad blir det då totalt?





Och då har jag inte ens sjungit lovsången över medicineringen. Helt klart värt skattepengarna.