Jag bara måste berätta!

Följande hände i helgen och trots detta så måste jag bara berätta... Historien får mig att ifrågasätta det kloka i att låta Monstret se så pass mycket på film.

Hela familjen sitter i bilen på väg hem från ett besök på IKEA. Monstret ser på Ice Age (ajs äsj, på monsterspråk). Hon har inte sagt ett ljud på säkert en kvart när hon plötsligt meddelar att Diego är en sur kille. Den diplomatiska modern säger då att det kanske han är, men han är ju glad ibland. Och det är då det händer. Det är då kommentaren kommer:

Mamma, du är som Diego du.

Så nu vet ni det. Lärarjäveln är som Diego; sur men glad ibland...

Tränaren skrattade så han höll på att köra av vägen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Dåligt samvete fick jag i alla fall...

Det är dock inte första gången som filmanalogier kommit ur Monstrets mun. Förra sommaren var Aristocats på tapeten och i ett retsamt ögonblick spänner ungen ögonen i mig och meddelar likt Napoleon till Lafayette: "Mamma, det är jag som är basen!"

För att inte tala om den gången när hon, under en vad hon tyckte var en väldigt tjatig måltid, hoppar ner från sin stol och sätter händerna för öronen och i sann Lönneberga-anda säger "Tänk, jag höööör inte!"

Men, med sådana filmnördföräldrar är det väl oundvikligt... Vi gillar läget. Jag gillar läget. Fastän jag är som Diego.