Förebrående föreläsning

Har just fått mig en uppskurvning av Tränaren. Jam måste sluta engagera mig så mycket i mina elever, säger han. Det kan jag inte, säger jag. Varför inte, säger han. Du mår ju dåligt av det. Jag kan inte sluta engagera mig med en vecka kvar innan betygsättning. Jag måste stå till tjänst för att ungarna ska hinna klart.

Då säger han, Tränaren, något tänkvärt: Tackar de dig för att du nästan tar livet av dig för att hjälpa dem?

Förvisso inte. Inte alla. Inte många, men en del. I alla fall en. Det här fanns i min mejl i eftermiddags:

Tack för att du tog dig tid att läsa igenom det på din "lediga" helg. När jag läste den sista kommentaren som du och [Tränaren] hade pratat om ställde jag mig själv frågan vilket som egentligen kommer att vara värt mest. Att få ett bra betyg i projektarbete eller att faktiskt ha den där egenskapen du skrev? Visst, jag klarar mig oftast ur situationer och gör det dessutom ofta med ett leende, som du sa. 
 
Ska jag vara helt ärlig nu?
 
Ja, det ska jag! Att utan din hjälp med både det ena och det andra hade jag inte klarat av att ta studenten den 11:e juni 2010. Nu kan jag till och med ta studenten med världens största leende och känslan jag kommer känna den dagen kommer helt jävla sjuk. Jag är så evigt tacksam och var så säker, du kommer få tillbaka!

 Oavsett om jag "får tillbaka" någonting, vad det än må vara eller inte, så är detta ett skäl till varför jag är som jag är med eller mot mina ungar. Mina stora barn.

Men kontentan är väl att jag måste minska min tillgänglighet för att överleva, för att inte vara en sur och grinig kärring när jag kommer hem till familjen. Jag vill ju inte vara som Diego...