Det börjar dra ihop sig på skolan. Studenterna börjar få något panikartat i blicken. Det är rätt kul att möta sina treor i korridoren, särskilt de som har saker kvar att lämna in. De söker inte ögonkontakt längre, de har helt plötsligt väldigt bråttom och jag kan inte låta bli att skratta. Det är ju inte MITT problem om de inte lämnar in saker i tid. Jag får ju mindre att rätta... Kanske inte den mest politiskt korrekta kommentaren att komma från en lärare, men det är ju sant.
Snart börjar firandet. Studentmössorna kommer att fyllas av klasskompisars namn, hälsningar som betyder något eller inte alls. Hälsningar från den där som man aldrig vågade prata med förrän det var för sent, eller från den där som man helst ville glömma. "Tack för dansen..." står det i min mössa. Han har fyra ungar nu.
Back in the day gjordes en massa plakat med slagord. Detta verkar ha försvunnit nu. Nuförtiden sprejas asfalten på parkeringen med klassbeteckningar eller så riskerar ungarna livet genom att hänga enorma lakan med klassnamnet på livsfarliga ställen.
Kix! Kommer du ihåg vår Veni, vidi, vomui-skylt? Och kommer du ihåg utskällningen vi fick av Gunilla?! Vilka tider...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar