Såg Avatar häromveckan och det var inget misstag. Den var så bra att jag hade velat se den igen på en gång. Jag skulle också vilja ha en avatar, en annan kropp och värld, att krypa in i när jag själv vill. När tillvaron blir för materialistisk, penningtörstande, politisk, stressande och alldeles onödigt irriterande. Att då få kliva ut i en värld som domineras av naturen och dess energi, där allt är sammankopplat och har en funktion vore fantastiskt. Att få vara en del av en värld där alla lyssnar på sig själva, naturen och andra; och strävar efter samma sak - att naturen och ens folk ska må väl, i balans med varandra...
I bjärt, eller rökbombs-, kontrast till detta sågs The Hurt Locker igår kväll. Regisserad av en av få kvinnor i branschen, Kathryn Bigelow. Att kvinnan som gav oss Point Break kunde göra en sådan klarsynt krigsskildring var en aning förvånande, men detta uppvaknande var bara uppfriskande. "War is a drug" sas det i inledningen och i en snygg ellips i slutet får vi reda på varför. Filmen är 131 minuter lång och ungefär 28 av dem var det omöjligt att andas på grund av spänningen...
Två helt olika filmer som helt klart är sevärda. De slogs även om en Oscar för bästa film i år. Avatarregissören James Cameron och Bigelow har dessutom varit gifta... Bigelow drog det kortaste strået på Oscarsgalan, antagligen för att hon är kvinna och för att superpatrioterna i USA gillade krigsskildringen, men i min bok vinner Avatar.
Undrar om man kan åka till Pandora och bli en Na'vi? Antagligen inte, så jag slår igång Point Break och njuter av Keanu Reeves fantastiska karaktärsskådespeleri istället. Och fortsätter drömma om en bättre värld.
[Och ja, jag var sarkastisk angående Keanu Reeves.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar