Lärarjävelns lilla röda

Av någon outgrundlig anledning är inbäddning (löjligt ord på svenska...) inte tillåten. Capitol Records vill väl inte at The Red Jumpsuit Apparatus ska få någon som helst gratisreklam. Men det tänker jag ge dessa grabbar ändå. Må-bra-musik med tänkvärda texter. Denna skänker frid i själen just nu:
http://www.youtube.com/watch?v=Q7Em4fUOrZo&feature=channel

Förebrående föreläsning

Har just fått mig en uppskurvning av Tränaren. Jam måste sluta engagera mig så mycket i mina elever, säger han. Det kan jag inte, säger jag. Varför inte, säger han. Du mår ju dåligt av det. Jag kan inte sluta engagera mig med en vecka kvar innan betygsättning. Jag måste stå till tjänst för att ungarna ska hinna klart.

Då säger han, Tränaren, något tänkvärt: Tackar de dig för att du nästan tar livet av dig för att hjälpa dem?

Förvisso inte. Inte alla. Inte många, men en del. I alla fall en. Det här fanns i min mejl i eftermiddags:

Tack för att du tog dig tid att läsa igenom det på din "lediga" helg. När jag läste den sista kommentaren som du och [Tränaren] hade pratat om ställde jag mig själv frågan vilket som egentligen kommer att vara värt mest. Att få ett bra betyg i projektarbete eller att faktiskt ha den där egenskapen du skrev? Visst, jag klarar mig oftast ur situationer och gör det dessutom ofta med ett leende, som du sa. 
 
Ska jag vara helt ärlig nu?
 
Ja, det ska jag! Att utan din hjälp med både det ena och det andra hade jag inte klarat av att ta studenten den 11:e juni 2010. Nu kan jag till och med ta studenten med världens största leende och känslan jag kommer känna den dagen kommer helt jävla sjuk. Jag är så evigt tacksam och var så säker, du kommer få tillbaka!

 Oavsett om jag "får tillbaka" någonting, vad det än må vara eller inte, så är detta ett skäl till varför jag är som jag är med eller mot mina ungar. Mina stora barn.

Men kontentan är väl att jag måste minska min tillgänglighet för att överleva, för att inte vara en sur och grinig kärring när jag kommer hem till familjen. Jag vill ju inte vara som Diego...

Rävskabb, fläcktyfus eller fläckvis håravfall?

Lärarjäveln har bestämt sig. Inte ett endaste ord om den kala fläcken ska drabba innehållet i inläggen på denna blogg efter detta inlägg. Däremot kommer det att finnas en enkom sida under Whatever... till vänster i bloggen där progressionen, eller god forbid regressionen, av hårlinjen kommer att visas. Världens bästa frisör gav rådet att fotografera fläcken varje vecka och eftersom Lärarjäveln tror att bloggande kan ha terapeutisk verkan så blev det nu på dette vise'.

Känsliga läsare göre sig ej besvär. Ye be warned, liksom.





Uppdatering!
Sidan kan man leta efter så mycket man orkar, men det är i onödan. Lärarjäveln blev så deprimerad av att se att det inte hände ett endaste dugg med fläcken, förutom att den blev större, och tog därför bort sidan...
I skrivandets stund växer det hår på fläcken. Det växer saaaaaakta och det är bebishår, till skillnad från getraggen som finns runtomkring. Lärarjäveln har lite panik ibland när hon tror sig hitta nya fläckar men annars verkar det vara... okej. Kanske. Fån't ve sjå da.

Problems, issues and conundrums

Lärarjäveln har problem. På grund av en massa issues, som t ex stress på jobbet, tappar Lärarjäveln hår fläckvis. Så länge hon inte är utomhus i blåsväder så syns det inte, men fläcken är väldigt vit mot det svarta håret.  Hur blir man kvitt det här då? Jaaaa... det blir man, tids nog. Om man vilar.

Däri ligger Lärarjävelns conundrum: Hur ska man kunna vila ut om man tappat förmågan att sova längre än ett par timmar sammanhängande? Varför kan inte Lärarjäveln sova då? Hennes hjärna stänger inte av. Faktum är att hon mellan skrivandet av meningarna i denna text, är inne och kollar Fronter och rättar... Kan inte någon bara säga åt Lärarjäveln det hon redan vet: Att det är INGEN som kommer att tacka henne för att hon går in i väggen...

Ont i högeraxeln har hon också. Och huvudet. Och ögonen. Och i själen.

Ensam mamma söker...

Hur desperat får man vara? Egentligen? Hur kan man bli så desperat att man viker ut sig i TV, exploaterar sina barn och låter potentiella äkta män i stort sett tävla om en? Skulle detta ske i vardagen, att en kvinna dejtar 10 karlar samtidigt, så skulle hon genast få ett rätt dåligt rykte. Men i TV3 går allt.

Nu har jag inte stiftat bekantskap med alla av säsongens ensamma mammor, men i reklamen som går nu förekommer Jill. Jill lutar på huvudet lite, ler äppelkindad och fnittrar så gulligt att småfåglar blir avundsjuka... och säger "När jag blir kär, så lever jag på kärleken."

Herregud kvinna! Get a life - utan TV3.

Fredag, pingst, marknad

Och Lärarjäveln vill inget hellre än att sova. Potentiell sovmorgon på söndag eftersom Tränaren förhoppningsvis kommer hem från sin veckolånga vistelse uppe i Riksgränsen. Om inte vårfloden tagit med sig rälsen, vill säga.

Det är skönt att han kommer hem, men han får nog vara beredd på en tystlåten sambo. Lärarjäveln har ju blivit van att vara tyst hela kvällarna efter att Monstret somnat...

Lägenheten ser ut som ett bombnedslag - städning har hamnat långt ner på att-göra-listan under veckan som gått.
Prio 1: utfodra barn och sig själv för att undvika smärre krig.
Prio 2: rätta alla uppgifter som Lärarjäveln tydligen gett de stora barnen och som de i dagarna kommit på att de ska lämna in. Tack Skolverket för att man inte får sätta betygsgrundande deadlines. Tack som fan.
Prio 3: hålla sig uppdaterad (läs: hållas på Facebook)
Prio 4: se film
Prio 5: planera lektioner.
Prio 6: surfa runt, ohejdat...
Prio 7: kanske sova lite?
Prio 8: städa, kanske.

Idag måste städningen dock tas tag i. Tränaren kommer hem och Käre Bror kanske kommer och hälsar på. Det är ju marknad i byn. Åh, så rygt. En massa fulla alt. bakfulla ungar som dräller runt på byn...

Man ska väl inte klaga antagligen eftersom Lärarjäveln är väldigt medveten hur hon själv har varit en gång i tidernas begynnelse - långt innan både Västroms fall och trettioåriga kriget, men inte fan söp man i 12-årsåldern?! Vad har hänt? Vad kan man göra? Vad kan man göra när ungarnas öron är fullständigt stendöva för det man säger? Låta dem ligga i rännstenen och spy? Gå förbi och rynka på näsan alt. skratta åt dem? Ringa deras föräldrar och be dem hämta sina barn och få svaret att de inte kan komma för att de har festat själva? Stanna hemma så att man slipper se?

Den dag/natt någon hittar Monstret med mascaran rinnande och kräks på kläderna kommer Lärarjäveln redan vara där och torka både tårar och kräks.

Pay it forward

I de stressigaste stunder kläcks Lärarjävelns bättre idéer. I tisdags kväll, efter en skön friluftsdag i skogen, inser Lärarjäveln att hon inte har en enda av onsdagens lektioner planerad. Sådant är drygt. Jättedrygt. Särskilt som att onsdagar bjuder på max 40 minuter utan lektioner.

Fantasin var som bortblåst, men efter ett terapimejl (om du nu läser, så tack för att du finns) med en massa klagolåt vaknade hjärncellerna och onsdagen blev riktigt lyckad. Ingen grät. Inte ens de som fick ett oförberett prov kl. 14.45. Bra ungar. Eller så är de lika skadade som Lärarjäveln, för de tyckte att det var ett "roligt" prov. Det var dessutom roligt att rätta...

Torsdagen bjöd på ungefär lika mycket stress som onsdagen och tio minuter innan sista lektionen hade Lärarjäveln inte bestämt vilken film som skulle vara basen till dagens krönikeuppgift. Det blev Pay It Forward. Inte för att Jon Bon Jovi är med i 10 minuter utan för att det, om man bortser från allt hollywoodskt, är en väldigt tänkvärd film. Lärarjäveln grät som vanligt när hon ser den... Och sedan insåg hon att hon nog har en liten crush på Kevin Spacey som är en väldigt bra skådis och ganska alldaglig till utseendet. Lärarjäveln insåg en sak till också: Att Jon Bon Jovi ska hålla sig till att sjunga och skriva låtar. Han är en usel skådis... Och den som tycker att han porträtterar en småvåldsam halvalkis bra kan ju ta och tänka om.

Nå... Varför just denna film? Tanken att hjälpa någon som sedan hjälper någon annan som hjälper någon annan... är väldigt fin. Att hjälpa någon ut ur en negativ situation, att göra världen till ett bättre ställe. Det vore något. Men som Trevor (Haley Joel Osment) säger: I guess it's hard for people who are so used to things the way they are - even if they're bad - to change. 'Cause they kind of give up. And when they do, everybody kind of loses.

Våga förändra. Våga göra obekväma val. Våga räcka ut en hand. Våga knuffa. Våga hoppa.

Home again

Så var man hemma igen. I en tyst lägenhet. I en tråkig lägenhet.

Lärarjäveln och Monstret var in till Gamla Mormor på vägen hem. Där fanns det fyra kattungar som Monstet gick runt och bar på tills hunden Linus kom in från promenad. Då blev Monstret ledset och ville hem för Linus var för busig. Och jag blev inte direkt ledset över det. Det var skönt att träffa mormor men det är inte kul att inse att hon håller på att bli gammal. Hon kallade Monstret för mitt namn och så frågade hon hur många gånger som helst var Mona (undertecknads mamma) var. Jag förklarade flera gånger och hon fattade ändå inte. "Jamen, var är MIN Mona? Som brukar vara här?" Jag tror att hon visste vem jag var, men jag blir ändå ledsen. Varför måste det bli så här? Varför kan man inte få vara klar och frisk tills den dag man inte lever längre?

En dag med många väder

Det började med regn. Regn av åskkaliber.

Monstret och Lärarjäveln for norrut för att slippa känna av gräsänkeskapet så väldigt mycket. Vindrutetorkarna gick för fullt och hoppet om en vacker dag var väldigt avlägset.

Men plötsligt kom solen fram och det var 18 grader i skuggan. Lärarjäveln tog då med sig "valpen" på löptur. Hunden, som vanligen håller på att slita sin husse i bitar genom att dra som en galning när de är på promenad, sträckte bandet en (1) gång på dryga sex kilometer, och det var när han fick syn på en hare... Lärarjäveln vet inte om hon ska tycka att han var duktig eller lat, men det var trevligt med sällskap.

Få se hur länge finvädret håller i sig... Tränaren och de andra har det kanonvarmt uppe i Riksgränsen i alla fall. Kul för dem liksom.

Whoa...

Följande episod bör ha utspelats i det Bongioviska hemmet:

Jon: Honey, I'm home!
Dorothea: Hi dear. How was your day?
Jon: Well... We finished the new video and it went... ok. [ser lite lidande ut]
Dorothea: Oh, baby! Tough day at work?
Jon: Exactly! A hard on! Eh... I mean, a reaaally hard ONE.
Dorothea: Hmmm...

Let's go!

Lärarjäveln är gräsänka och det är ju sådär kul. Men med dessa compadres blir allting lite roligare. Särskilt om man tittar på Mr Pepsodent.

Be sure to watch with full screen mode, ok?

Klämmig dag

I skrivandets stund sitter Lärarjäveln i soffan. Händige Manny på TV:n. Han ska tydligen göra en råttfälla idag.

Nå. Klämdag idag alltså. Igår var almanackans mest onödiga helgdag. Vem bryr sig om Kristi himmelsfärd? Egentligen? Fast, Lärarjäveln är rätt tacksam för att Jesus helt hypotetiskt steg upp i skyn för det är rätt skönt att vara ledig. Och apropå helgdagar som ingen vet varför man firar, men som man är tacksam för att de finns, så skulle man ju ha varit katolik. De har en massa lustiga helgdagar...

När Lärarjäveln gjorde sina utlandsstudier i en katolsk tysk delstat så dök det upp en och annan plötslig helgdag. Och då var allt utom Aral-macken stängt. Den macken räddade Lärarjäveln ur många knipor som annars inneburit svält eller vätskebrist. Fast det var ju inte det saken gällde. Helgdagar var det. Fronleichnam (fritt översatt Herrens lekamen) firas andra torsdagen efter pingst och det hade undertecknad inte en blekaste aning om innan hon befann sig mitt i det. Och inget hände, allt var bara stängt.

Och nu har Lärarjäveln lekt en stund på Google Maps... Har gått i sina egna fotspår på Eugenstrasse och Reutlinger Strasse och sett både huset där hon bodde och Aralmacken där det handlades både fryspizza och Becks-produkter. Det var tider det. Och då var Lärarjäveln till råga på allt blond. Farligt...

Tårar!

Idag har tårar fällts. Spaders äldste och hans compadres sjöng så att tårarna rann på Lärarjäveln. Undertecknad försökte inte ens låta bli att gråta när hon klev upp på scenen för att berömma dem efter föreställningens slut. Ungarna skrattade av lättnad, budskapet hade med all tydlighet gått fram...

Usch, vilka duktiga ungar det finns på Lärarjävelns skola. Och nu gråter Lärarjäveln igen.

Att Lärarjävelns mentorsungar är duktiga visste hon redan, men efter dagens flertimmarsvärdegrundssamtal (puh...) efter teatern är det tydligt att de är på god väg att bli goda samhällsmedborgare också. Lärarjävelns försök att uppfostra dem till sarkastiska individer har med andra ord lyckats.

En lärares vardag?

I Terminator 2 säger T-101, den "snälla" roboten, så här:
"I have to stay functional until the mission is complete." Det är inte utan att Lärarjäveln känner igen sig...

karma

Denna dag har varit vansinnig från start.

• Minusgrader och cykeltur till dagis och arbete i morse. Lärarjäveln var tvungen att vika ner byxbenen som hon lovat skulle hållas uppkavlade tills i september.


• Tre elever på första lektionen. Detta var synnerligen irriterande eftersom Lärarjäveln just läst igenom ett klagobrev till kollegiet från föräldrar som inte tyckte sig vara nöjda med den undervisning som deras barn får på skolan. Se då för fan till att vara på skolan, ungj*****, innan ni börjar klaga för era föräldrar.


• Missade lunchen för att Minnet svikit. Eller snarare för att Lärarjäveln skrivit fel i almanackan och för att en film försvunnit från skrivbordet.


• Missad lunch=grinig Lärarjävel. Lärarjävel med horn i pannan. Beware, liksom. Intet ont anande tidigare frånvarande elev med klagobrevsskrivande mor fick sig en skopa ovett. Men det förtjänade han. (Men kanske dåliga karmapoäng till Lärarjäveln?)


• 1/4 lunch avnjöts i stresstempo innan filmtittandet med Stora Gruppen mjukade upp Lärarjäveln en aning, men fler elever fick se det onda ögat. (Bad karma)


• Möte... med anledning av tidigare nämnda klagobrev. Undertecknad gick i taket mer än en gång. (Baaaad karma)


• Gymmet med Blomman och Volvobruden. Den första har nästan aldrig satt sina fötter i ett gym och nu skulle idrottsbetyget räddas. Volvobruden och Lärarjäveln var diktatoriska och Blomman klarade att springa 2 km under 12 minuter. Sen dansades det och lyftes skrot. Och i morgon ska det simmas. (Lots of good karma. Och träningsvärk.)


• Lärarjäveln kompenserade morgonens nedvikta byxben med att cykla hem i de trekvartslånga träningstightsen. Och det var inte varmt.


• Och nu är frågan: Har Lärarjäveln några badkläder? Räknas surfshorts? Baddräkten är nog flera nummer för stor. Morgonsimmet kan med andra ord bli intressant...

Varför gör jag så här?

Klockan är halv två och jag har kastat i mig en fjärdedel av min lunch. Dessförinnan hann jag ha en träff med treorna om deras avslutning, springa fram och tillbaka och leta efter en film som försvunnit, redigera två foton i Photoshop, sätta igång en klass efter att ha stressgjortom uppgiften de skulle ha till filmen som inte fanns OCH skälla ut en elev.
Nu sitter jag och ser en film jag inte tänkt se med en klass som jag börjar gilla. Sluta stressa, människa.

Nu är jag rädd...

Lärarjäveln är rädd. Verkligen RÄDD.

Jag var med om något äckligt och jättehemskt i natt. Jag vaknade vid tvåtiden och kände sig hungrig. En macka var nog vad som behövdes. Gick därför upp och medan jag stod och hyvlade ost kom Yrseln över mig. Yrseln med gement Y. Jag blev dessutom lätt kallsvettig så jag lämnade köket till förmån för badrummet eftersom jag var nästan säker på att jag skulle kräkas.

Satt på toaletten och yrseln bara fortsätter och med kallsvetten formligen rinnande från hela kroppen. Jag vill ropa på Tränaren men jag kan inte få fram ett ljud. Tänker "Blodsockerfall? Jag måste till köket och äta något, vad som helst" men inser när jag reser mig från toaletten att jag inte kommer att klara av den 7 meter långa promenaden från badrummet till köket. Jag sätter mig på alla fyra och har fortfarande femtio miljoner myror i sockerdricka i kroppen. Jag tror att jag tuppade av en sväng på hallgolvet.

Tog mig sedan krypande till köket och kylskåpet. Halsade Proviva ur paketet och tog en av mammas nybakade bullar med mig när jag gick (stödd mot väggen) in i sovrummet. Tränaren var vaken och jag berättade för honom vad som hänt. Han blev naturligtvis orolig över det jag berättade och ännu mer orolig för att jag inte kunde tala i sammanhängande meningar.

Jag somnade efter att ha ätit upp den där bullen och idag känns det bra, förutom att jag är väldigt orolig över mig själv. Hypokondrikern tittar fram var tredje minut och ställer dumma frågor. Frågor som "Hur vet man att man haft en hjärnblödning?" och "Hänger det här ihop med håravfallet?". Tränaren tycker att jag ska ringa till doktorn och bli sjukskriven. Jag muttrade något om att det skulle ju vara jävligt lägligt med 17 dagar kvar till betygsättning och då blev Tränaren arg.

Utifall att jag ska dö så kommer jag att lägga in de preliminära betygen idag.

Filmtittande

Filmtittandet har varit på is ett bra tag men det är på gång igen i takt med vårens antågande.

Såg Avatar häromveckan och det var inget misstag. Den var så bra att jag hade velat se den igen på en gång. Jag skulle också vilja ha en avatar, en annan kropp och värld, att krypa in i när jag själv vill. När tillvaron blir för materialistisk, penningtörstande, politisk, stressande och alldeles onödigt irriterande. Att då få kliva ut i en värld som domineras av naturen och dess energi, där allt är sammankopplat och har en funktion vore fantastiskt. Att få vara en del av en värld där alla lyssnar på sig själva, naturen och andra; och strävar efter samma sak - att naturen och ens folk ska må väl, i balans med varandra...

I bjärt, eller rökbombs-, kontrast till detta sågs The Hurt Locker igår kväll. Regisserad av en av få kvinnor i branschen, Kathryn Bigelow. Att kvinnan som gav oss Point Break kunde göra en sådan klarsynt krigsskildring var en aning förvånande, men detta uppvaknande var bara uppfriskande. "War is a drug" sas det i inledningen och i en snygg ellips i slutet får vi reda på varför. Filmen är 131 minuter lång och ungefär 28 av dem var det omöjligt att andas på grund av spänningen...

Två helt olika filmer som helt klart är sevärda. De slogs även om en Oscar för bästa film i år. Avatarregissören James Cameron och Bigelow har dessutom varit gifta... Bigelow drog det kortaste strået på Oscarsgalan, antagligen för att hon är kvinna och för att superpatrioterna i USA gillade krigsskildringen, men i min bok vinner Avatar.

Undrar om man kan åka till Pandora och bli en Na'vi? Antagligen inte, så jag slår igång Point Break och njuter av Keanu Reeves fantastiska karaktärsskådespeleri istället. Och fortsätter drömma om en bättre värld.


[Och ja, jag var sarkastisk angående Keanu Reeves.]

The Na'vi me...

Skönlördag

Först ska det förklaras lite. Lärarjäveln bor i lägenhet för att hon är för lat för att bo i hus. Det är för mycket att göra med ett hus. Målning, snickerier, markiser ska sättas upp, gräsmattor ska klippas, rabatter ska rensas, fönster ska kittas, stian ska skrubbas och locket ska läggas på brunnen... Ja, ni vet. I en lägenhet slipper man allt sånt. Om något går sönder ringer man vaktmästaren som kommer och fixar det trasiga och vill man så får man måla och tapetsera själv. (Jag har en alldeles fantastisk hyresvärd.)

Idag har dock Lärarjäveln frivilligt trädgårdsarbetat runt hyreshuset. Klippt ner Ölandstokar och krattat. Fick ett ryck och for till den lokala planthandlaren och köpte penséer som antagligen kommer att frysa ihjäl i natt trots att de fått mossisolering, men vad fan. Fint blev det i alla fall.

Och nu ska det kanske fungera att kommentera igen...

Eftertanke...

Frun har så rätt. Det är så rätt det hon säger. Hon är klok. Och hon älskar Bon Jovi. Alltså är hon bäst.

Det börjar dra ihop sig på skolan. Studenterna börjar få något panikartat i blicken. Det är rätt kul att möta sina treor i  korridoren, särskilt de som har saker kvar att lämna in. De söker inte ögonkontakt längre, de har helt plötsligt väldigt bråttom och jag kan inte låta bli att skratta. Det är ju inte MITT problem om de inte lämnar in saker i tid. Jag får ju mindre att rätta... Kanske inte den mest politiskt korrekta kommentaren att komma från en lärare, men det är ju sant.

Snart börjar firandet. Studentmössorna kommer att fyllas av klasskompisars namn, hälsningar som betyder något eller inte alls. Hälsningar från den där som man aldrig vågade prata med förrän det var för sent, eller från den där som man helst ville glömma. "Tack för dansen..." står det i min mössa. Han har fyra ungar nu.

Back in the day gjordes en massa plakat med slagord. Detta verkar ha försvunnit nu. Nuförtiden sprejas asfalten på parkeringen med klassbeteckningar eller så riskerar ungarna livet genom att hänga enorma lakan med klassnamnet på livsfarliga ställen.

Kix! Kommer du ihåg vår Veni, vidi, vomui-skylt? Och kommer du ihåg utskällningen vi fick av Gunilla?! Vilka tider...

Lärarjäveln i nytt format

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så här... Jag satt och lekte igår kväll och helt plötsligt såg inget ut som det gjort tidigare och jag fick inte tillbaka det heller. Allt är på fel ställe och saker saknas och jag blir så ledsen.

Trött är jag också. Monstrets hosta har kommit tillbaka. Och Tränaren låter som att han har svalt en slips. Dessutom är han i målbrottet igen. Jag vill sova. JAG VILL SOVA!

Och jag vill att min blogg ska se ut som förr. Eller funkar den här?

Edit: Är det för svart? Är det för smalt? Och hur fan får man bort skiten som står mellan rubriken och inlägget?! Det ser inte ut så när jag redigerar men så fort det förhandsgranskas eller publiceras så är det så! Och varför i hela helvete är vissa saker på engelska? Det var det inte förut... Jag behöver en programmerare. Ska höra med någon smart piratprogramselev på måndag... Eller finns det någon bland er läsare som kan och vet hur man gör? Jag känner mig som den där pinsamma otekniska läraren man hade på högstadiet. Ni vet, den där som aldrig fick projektorn/videon/tv:n att funka utan att be om hjälp. Jag är inte sådan. Promise. Men jag behöver hjälp. Feedback. OK?

Monstret och hennes mor

Jag bara måste berätta!

Följande hände i helgen och trots detta så måste jag bara berätta... Historien får mig att ifrågasätta det kloka i att låta Monstret se så pass mycket på film.

Hela familjen sitter i bilen på väg hem från ett besök på IKEA. Monstret ser på Ice Age (ajs äsj, på monsterspråk). Hon har inte sagt ett ljud på säkert en kvart när hon plötsligt meddelar att Diego är en sur kille. Den diplomatiska modern säger då att det kanske han är, men han är ju glad ibland. Och det är då det händer. Det är då kommentaren kommer:

Mamma, du är som Diego du.

Så nu vet ni det. Lärarjäveln är som Diego; sur men glad ibland...

Tränaren skrattade så han höll på att köra av vägen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Dåligt samvete fick jag i alla fall...

Det är dock inte första gången som filmanalogier kommit ur Monstrets mun. Förra sommaren var Aristocats på tapeten och i ett retsamt ögonblick spänner ungen ögonen i mig och meddelar likt Napoleon till Lafayette: "Mamma, det är jag som är basen!"

För att inte tala om den gången när hon, under en vad hon tyckte var en väldigt tjatig måltid, hoppar ner från sin stol och sätter händerna för öronen och i sann Lönneberga-anda säger "Tänk, jag höööör inte!"

Men, med sådana filmnördföräldrar är det väl oundvikligt... Vi gillar läget. Jag gillar läget. Fastän jag är som Diego.

Sportradion

Mycket kan sägas om Sveriges Radio P4, men en sak är i alla fall bra med denna statliga inrättning: Sportradion. Kanske inte så mycket för sportens skull, men för musiken som spelas där. Det är ofta man får höra sådant man gillar men inte hört på länge. Ikväll hände det igen.

Tränaren och Monstret skulle bada ackompanjerade av varsin Piggelin och Sportradion. När Tränaren slår på radion spelas den här:



Och Lärarjäveln blev 14 år igen och sjöng så det ekade i badrummet. Monstret konstaterade krasst att mamma blivit tokig. Den tokiga modern letade upp en samlings-CD där låthelvetet fanns med, för den försvann inte ur den ömma moderns huvud och då var det lika bra att fortsätta skrålandet och samtidigt göra nytta vid diskbänken...

Humöret blev på topp och nog har den gode herr Hawkes lite rätt i att "no one can be myself like I can, for this job I'm the best man..."

Tid?

Tid är det ont om och det märks i Lärarjävelns bloggskrivande. Det är långt mellan inläggen. Det är ingen brist på innehåll, men det gäller att hinna skriva ner det också. Det som hände igår är ju yesterdays news, liksom. Dessutom flyter alla dagar ihop till ett enda mos... Andra lärarjävlar vet vad denna Lärarjävel snackar om. Dagarna går i 180 km/h och veckorna försvinner innan man hinner blinka. Allt som skulle hinnas med måste revideras både en och fem gånger. I skrivandets stund har de stora barnen endast 23 dagar kvar i skolan... Och betygen ska vara satta om 18 arbetsdagar...

Pyromaner in spe.

Lärarjäveln, hennes familj och deras goa grannar vågade vägra officiella majbrasor och eldade själva istället.

Det var mysigt uppe i skogen och ungarna lekte medan föräldrarna löste världsproblemen.

Elden var stundom ganska intressant.

Lärarjäveln lyckades fånga en besökare på bild...

Vår!

Monstret i ett hav av vitsippor!