Kidnappad...

Dagen var full av självömkan och samtal. Samtal som gällde hur lite kredd man får för det man gör. Det självömkades lite till. Det gräts till och med en skvätt innan Lärarjäveln tog sig samman och började sammanställa betyg och kursutvärderingar.

Mitt i en pappersvikning dundrar ett gäng iklädda rånarluvor in. Bakom rånarluvorna stod fler, krigsmålade, mentorsungar. "Släpp pappret och kom med oss!" löd ordern varpå en väldigt förvånad Lärarjävel försågs med en ögonbindel.

Det var bara att gilla läget när man placerades i en bil, fick hörlurar med ljuva toner av Bon Jovi i öronen (de känner sin lus, ungarna) och kördes runt och runt och runt tills förvirringen var större än störst. Bilen stannade och fröken leddes ut och innan bindeln togs av hann hon höra ljudet av motorcyklar...

Men någon motorcykeltur blev det inte, för gänget och jag befann oss på flygfältet och framför de manöverbaneåkande motorcyklarna stod ett flygplan. Ett litet flygplan och dess kapten - en storebror till mitt rödhåriga yrväder.

Jag skulle alltså upp i luften i ett tvåsitsigt plan. *Gulp* Jag upplyste ungarna om att deras betyg inte var deffade men klara - utifall att jag skulle falla död ned...

Kapten Gustafsson: "Vet du vad en looping är?"
Lärarjäveln: "J... j... ja?"
Kapten Gustafsson: "Vet du vad en 'roll' är?"
Lärarjäveln: "Ja... tyvärr!"
Kapten Gustafsson: "Bra, då tar du på den här!"

"Den här" being en fallskärm. Tränaren (som vetat om det hela i några timmar) började nynna på den här och skräcken började släppa en aning. Ungarna flinade så jag trodde deras huvuden skulle gå av på mitten. Jag klättrade, mindre graciöst, in i planet och spändes fast. Kapten Gustafsson försåg mig med hörlurar och utförde en order: slog igång en kamera...

Vi taxade ut och startade... och det var hur häftigt som helst! Kapten G tog det lugnt och svepte över byn och över skogen. Det var hur vackert som helst tills han plötsligt meddelade att nu skulle det minsann loopas och rollas. Flygas rakt upp. Och rakt ner. Och rollas lite till. Och loopas. Jag höll i mig så knogarna inte återfått färgen än...

Men vilken upplevelse! Ungarna, Tränaren och Monstret stod vid landningsbanan och väntade och de flinade minst lika mycket nu. Jag var så tagen att jag knappt kunde prata och jag har inte smält det hela än. Men en sak står dock klar: Vilka ungar jag har! Vilka ungar jag har - i några ynka få jävla dagar till...
(Paus för torkande av tårar.)

En av tjejerna sa att de hittat på den här presenten så att jag inte skulle glömma dem - någonsin. Det kommer jag inte att göra, flygtur eller ej. Tack ungar. Tack för att jag fick en bättre dag än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Tack för att era leenden gav mig det jag saknat tidigare under dagen. Tack för att ni gjort mentorsjobbet lätt. Tack för att ni är ni.

Galenpannor! Skicka upp fröken i ett flygplan...