Läser runt bland Aftonbladets krönikörer och hamnar som så många gånger förr hos Ronnie Sandahl. Jag gillar hans sätt att skriva även om jag kanske inte alltid håller med honom. Den här gången är en sådan gång.
Jag läser hans krönika En undantagsvinter som raderade orden och imponeras över hur Sandahl kan få en illa uppvärmd lasagne att bli vacker. Jag blir gripen och tårögd när jag inser att Sandahl och hans familj drabbats av en tragedi som ingen borde behöva uppleva. Jag gläds för Sandahls familjs skull. Allt gick bra.
Jag blir förbannad över att cancer finns. Jag blir förbannad över Sandahls krönika.
Varför?
Jo, som han själv beskriver det :
För några timmar sedan bad jag till Gud. [...] En storartad trosbekännelse: när allt står på spel, när den man älskar ligger på ett operationsbord med slangar i armarna, när man läst sig blind på prognoser och behandlingsmetoder, då ber man till Gud.
Varför? Varför ber man till Gud då? En gud som man inte ens tror på till vardags? För om Hen nu finns och är så där allsmäktig som Bibeln vill påskina, så har Hen orsakat "olyckan" in the first place, eller hur? Det är en ful strategi. Att orsaka olycka för att sedan bli tillbedd om hjälp och dessutom bli trodd på.
Fult.
Det är fult att ha Gud som en gardering. Ett "utifallatt". Tror man så tror man. Tror man inte till vardags ska man ge fan i att be till Gud i särskilda fall. Ge istället den energin till, i Sandahls fall frun, den som behöver styrkan. Eller behåll den själv. Stärk dig själv så du orkar för två. Och för allt i världen, tacka inte Hen när allt gått bra.
Och jo, jag har det bra i min krets fylld med andra kättare och vabbande föräldrar.
2 kommentarer:
Jag kom till en personlig insikt för snart sju år sen att det måste vara på ett av följande sätt:
Antingen finns inte gud, och "livet består av jävligheter som man får ta filosofiskt" - Någon av de tre musketörerna.
Alternativet är att gud finns och då är hen i mina ögon en idiot och ett arsel.
Problemet är dock att i en situation när det inte finns så mycket annat att hoppas på så är man beredd att göra vad som helst, man hoppas på det där omöjliga som inte kommer hända.
Efteråt, oavsett utgång, kommer man inse att allting händer av en anledning, inte för att det sitter någon mupp på ett moln och gör lite vad hen vill.
Mm, det jag egentligen ville ha sagt med mitt svammel var att jag hittar för lite ifrågasättande hos Sandahl. Jag, jag poängterar jag, hamnar alltid i ett ifrågasättande när dåliga saker händer. "Om nu Gud finns, hur kan "Hen" låta detta hända?" Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det i hans familj slutade lyckligt. I ditt fall Erik... Jag är glad att du kom ur situationen någorlunda hel och att du är den du är idag. En skeptiker med hjärta.
Skicka en kommentar