Gott och blandat

Denna dag har varit som en Gott&Blandat-påse full med gröna godisar. Sådana där som jag gillar minst.
Morgonmöte med arbetslaget utan frukost i magen. Jippi. Utvecklingssamtal varje ledig minut. Så här i efterhand hade det varit enklare att tvinga ungarna till skolan på fredag trots att de har APU. Utvecklingssamtalen är dock inga gröna godisar, de är mer gula eller röda.

Vad som är en grön godis är dock filmtentan jag sliter med. I söndags, efter att ha fått lite sovmorgon efter allt jobb på Företagsmässan, skrev jag 13 sidor. Tränaren tyckte att jag var galen när jag sa att jag ändå inte var klar. En fråga kvar. Den har jag, under de få ögonblick jag haft "ledigt", slitit med idag.Jag har skrivit fyra sidor och jag är inte ens halvklar med frågan och det känns som att jag bara svamlar och bristen på kontinuerlig arbetsinsats gör att texten känns a wee bit upphackad. Ungefär som en franska nya vågen-film. Det kan jag ju ta med som slutargument...
Typ:
 "Det du nu har läst och antagligen tolkat på ditt eget lilla sätt, kära lärare och läsare, är inget annat än en hommage till Godard. Det du ansett som upphugget och osammanhängande är ett stilistiskt drag och den ironi och sarkasm som synts mellan raderna emellanåt är bara mitt sätt att kommentera det materialistiska, på gränsen till kannibalistiska, samhälle - präglat av småborgerlighet - som jag tyvärr lever i."

Det lät väl lite lagom pretentiöst?

Det har funnits sötlakritsögonblick också. Som när Spaders Äldste helt plötsligt satt i vårt fikarum och jag kände mig genuint glad för första gången på hela dagen. Tack för det oväntade men ack så glädjande besöket!

När arbetsdagen led mot sitt slut och jag sträckte mig efter min Gott&Blandat-påse för att ta en ny bit fick jag tag i ännu en grön. Sprang runt, mer än sen till hämtning av Monstret på dagis, och letade efter Tränaren för att få bilnyckeln så att jag skulle kunna åka och hämta nämnda barn. Hittade honom efter ungefär ett 400-meterslopp runt skolan. Han hade lagat mat med sina ettor på min lektion och som "tack för lånet" av densamma skulle jag få mat. Fick jag det? Nej. Ännu en grön godis alltså. Jag var gråtfärdig när jag gick till bilen.

Ute: Spöregn. Detta resulterade dock i ett gapskratt av sötlakritskaliber när Monstret konstaterade att "Det regnar för jävligt ute." För jävligt. Man ska inte skratta åt sådant, men jag kunde inte låta bli. Som belöning för den välvalda och för situationen välpassande svordomen blev det hamburgare till middag.

Jag hoppas på mer sötlakrits i morgon. Eller choklad.
Choklad är bättre.

Fast Bon Jovi är ändå bäst: