Men dessa 90 minuter (and counting) kommer att gå oändligt långsamt. Förhoppningsvis kommer tiden att fyllas av vetgiriga elevers frågor. Frågan är dock om jag kommer att vara nog koncentrerad så jag kan svara på dessa frågor. Min hjärna är redan på plats. Fjärilarna i magen har redan börjat fladdra i takt med nålens surr...
Ja, det ska bli en till tatuering. Den sjunde i ordningen. Ja, jag är knäpp. Men vem är inte det? Andra åker till Thailand på solsemester för att må bra. Jag lägger mig på en bänk och låter någon misshandla mig med en surrande, vibrerande nål.
"Men hur kan du? Det gör ju så ont!" Nej, det gör inte ont. Jag somnade sist... Knasigt, I know. det är en smärta som är lätt att hantera, att gå in i, att gå upp i. Och en sak till... har man fött barn är tatueringar en barnlek.
"Men hur kan du? Tänker du inte på hur du uppfattas?" Jo, det gör jag. Därför har jag dem där de kan döljas eller visas när jag så själv vill. Men bilden av en tatuerad människa är inte den samma idag som för låt säga 30 år sedan. Då var det kåkfarare och allmänt slödder som tatuerade sig själva med nål och bläckpenna. Jag kanske blir uppfattad som white trash av en del människor, men det är deras problem. Inte mitt. Jag vet vem jag är och jag står för det.
"Men hur kan du? Hur kommer de att se ut när du blir gammal?" Antagligen urblekta och aningen hängiga. Men det kommer jag också att vara så det är helt okej. De, mina väl valda tatueringar, är en del av mig. De representerar saker som jag kan stå för i resten av mitt liv. Saker som jag inte kommer att ändra åsikt om. Jag kan försvara varenda en av dem.
Frågan är dock varför jag ens skulle behöva försvara dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar