Bästaste av vänner

Idag har ett av mina gamla stora barn varit på besök. Redan när hon gick i ettan kände jag att det var något speciellt med denna starka individ. Jag såg mig själv i henne i väldigt många aspekter. En ledare, om än inte självvalt. En ifrågasättare. En tjej som alla killar hade som kompis men inget mer... Många diskussioner just kring detta sista har vi haft. "En dag förstår de vad de missat..."

Vi blev kompisar under de tre år jag hade äran att vara hennes klassföreståndare och det är jag väldigt glad för. Hon kallar mig syster och hennes familj adopterade mig och idag är hennes föräldrar min dotters extramorföräldrar. Varje tisdag har vi "tisdagsmys". Dottern busar med extramorfar och extramormor och jag dricker kaffe och pratar strunt...

Syster lämnade byn och drog till Småland. Det bör tilläggas att hon är en av de få i klassen som lyckats med detta. Jag blev ledsen när hon meddelade att hon skulle flytta, men samtidigt väldigt glad. "Stick" sa jag. "Byn finns kvar. Ut och lev!"

Nå, hela klanen var på besök och även Systers pojkvän. Träffade honom första gången i somras när han fick utstå många uttittningar och utfrågningar. Han satt i soffan i huset med den blå brevlådan och det var som att han alltid suttit där. Han fann sig väl till rätta med allas våra kommentarer och han accepterades av alla på en gång. Idag var det likadant. Sambon träffade honom för första gången idag och hans omdöme var "vilken bra kille!" Det är han. Du har träffat rätt på första försöket, Syster! Att han sedan gillar byn och omgivningarna gör inte saken sämre. Han vill flytta hit, men det vill inte Syster. Jag förstår henne...

I huset med den blå brevlådan är man alltid välkommen. Kom som du är, bara du kommer... Jag älskar denna Klan!