Whatever happened to the funky race?

Igår kväll fastnade jag i soffan. Jag borde egentligen ha gått och lagt mig, men jag fastnade som sagt framför TV:n.

SVT visade The Arks avskedskonsert från i somras och redan här bör vana läsare dra öronen åt sig eftersom The Ark kanske inte passar in i lärarjävelsmallen. Jag kände samma sak, men å andra sidan... är det inte så underligt.

Jag är inget jättefan av The Ark, det ska erkännas, men jag har en djup relation till deras genombrottsalbum "We Are The Ark" från 2000.

Jag bodde då i studentkorridor med allt vad det innebar och när jag 2001 skulle ut i världen och göra Tyskland osäkert arrangerades en hejdå-fest för mig. Mycket rödvin senare springer vi utefter Uppsalas gator, skanderande "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain..." på väg till ännu en kväll på V-Dala nation.

Kvällen tog slut ganska snabbt eftersom en av korridorsbruttorna tömt sin bag-in-box innan utgång och sedan tömde den igen på ett toalettgolv... Men oavsett hur slutet blev... It Takes A Fool To Remain Sane blev min theme song under tiden i Tyskland. 

Jag kände mig verkligen som en galning som försökte hålla mig frisk genom att vara sig själv när jag var där. Det tiden utomlands lärde mig var att man inte tjänar på att förställa sig, att vara någon annan än den man är; att man heller inte mår bra av att förställa sig.

Så igår, lite småapatisk hemma i min soffa, hör jag Ola Salo prata från scenen i Växjö. Han säger att det en sådan där kväll är tillåtet att bli lite sentimental och i bakgrunden hörs ett svagt för mig välkänt intro och jag känner hur tårarna stiger upp i mina ögon.

När den gode Salo sedan sjunger första textraden "whatever happened to the funky race, a generation lost in pace" rinner de nerför mina kinder.

När han kommit in på "wasn't life supposed to be more than this" stortjuter jag. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv utan för att jag kastades tillbaka elva år i tiden. Jag var 24 igen och hade hela livet framför mig.

Så där satt jag, halvapatisk och storgråtande i min soffa, och sjöng tyst med "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain...

...it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
or maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh In this world all covered up in shame"

Jag kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag är ingen olycklig mor till ett olyckligt barn. Jag måhända kommer att oroas över min vikt... Men vad gör det i det stora hela? 

Jag for ut på äventyr och ödets vägar ledde mig ut på fler äventyr. Jag vågade satsa på kärleken och jag fick världens underbaraste barn och jag är galen nog att älska mitt jobb trots alla prövningar det utsätter mig för.

Med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen inser jag en sak: 

Jag är galen nog att överleva. 

Kung Henry

Ibland gör han som Fantomen. Då går han på gatorna som en vanlig man och kallar han sig Nils. Hans texter är mörka som Fantomens grotta och fyllda av ett sorts rättvisetänk, som värnar den lilla människan, värdig den vandrade vålnaden.

Han är som Lucky Luke. Hans ord forsar fram, han skjuter med sin ordkanon snabbare än sin egen skugga.

Lägg till lite kapten Haddock, tomten och Bob Marley och du har Henry Bowers. Jag kan skatta mig lycklig över att jag har fått spendera några timmar tillsammans med kung Henry och hans vapendragare Matiss Silins.

Igår var jag med några elever på Henry och Matiss estradpoetiska framträdande på biblioteket. Den ena dikten längre och häftigare än den andra. De ditkommenderade ungarna var inte missnöjda med sin närvaro.

Kungen framförde bland annat dessa tankeväckande dikter:






Idag var de båda på skolan för att hålla workshops med några klasser. Gymnasiet drog vinnarlotten och fick underhållas av Kungen. Hela dagen surrades det på skolan: "Har ni sett vem som är här?" "Vad gör Henry Bowers här?!" "Hur har ni fått hit HONOM?"

Ja, hur? Genom enträget tjat, samverkan mellan stadierna och stöd från kommunens kulturavdelning. Dessutom tror jag inte att någon av oss lärare riktigt fattat HUR stor han är inte bara i Sverige...

Anyways. När ungarnas första starstruckness lagt sig tror jag nog att de lärde sig ett och annat av den gode Nils. Jag är otroligt tacksam över att han gav mig en vinkel att angripa delmonentet stilistik (och grammatik, fonetik, lyrik). Tack, tack, tack!

Hade tänkt ge mig själv en utmaning; att skriva en långdikt i Henry-anda... men jag låter nog bli och visar hellre dagens slutdikt:



Gillar verkligen versen om statsministern...

Imponerande kille, den där Nils. Tack för att du kom, såg och segrade.

Tysta små möss

Tysta små möss? Nja, mer stora småprasslande råttor men ändå. De har aldrig varit så här tysta.
Jag sitter och vaktar mina ettor medan de skriver nationellt prov i svenska. De är kända som småterrorister bland de andra lärarna. Hos mig är de rätt lugna i vanliga fall och nu i synnerhet.
Det är nästan lite tråkigt. Jag har svårt för tysta klassrum. Förhoppningsvis kommer de att uppskatta eftermiddagens glädjeämne:
Workshop med poetry slam-mästaren Kung Henry Bowers.

Hyresgäst

Hörde ett traktorläte utanför och en synnerligen optimistisk tanke dök upp i mitt huvud:
"Ja! Äntligen kommer vaktmästaren och sopar upp allt grus från gården så att ungarna kan åka cykel utan att sladda sig halvt fördärvade! Oh, så skönt att inte ha skosulorna fulla med vassa gruskorn!"

Det skulle jag inte ha gjort, för när jag tittade ut såg jag ingen vaktmästartraktor. Jag såg en villaägartraktor med skopan full med ved.

Jag surar snart ur på mitt bostadsområde. Funderar på att skicka följande brev till ägaren:

Hej Hasse!

Då vår hyra höjts på grund av "ökade omkostnader" undrar jag när vi boende kommer att få ta del av dessa?

Det är nämligen så att hela området eftersatts rejält det senaste halvåret och vi boende undrar vart våra hyrespengar egentligen tar vägen.

* Gården är inte sopad utan hälften av allt grus som använts som halkskydd i vinter ligger kvar. Den hälft som är borta har vi boende sopat bort. Det vore trevligt om någon kom och sopade bort gruset så att våra barn kan leka ute utan blodvite.

* Mattan i vår hall och vårt kök är utnött och detta har påpekats för vaktmästaren. Mattan är sprucken och repig och omöjlig att hålla ren.

* På grund av att avloppsrören är felaktigt lagda i köket har vi ofta avloppslukt i hela lägenheten.

* Vår fläkt drar inte som den ska.

* Det finns inte en enda skåplucka i vårt kök som är hel i lacken. Skåpdörren vid diskbänken hänger dessutom på trekvart. Detta har påpekats för vaktmästaren ett flertal gånger. Första gången kom han och lagade provisoriskt sedan har jag efter bästa förmåga försökt fixa den själv, men nu håller det inte längre.

* Alla hus utom vårt har blivit ommålat. När ska detta göras?

Detta är i stort sett bara saker som rör hus nr 2. De övriga hyresgästerna har säkert även de synpunkter på hur området sköts och vad pengarna ska gå till. Om jag inte hör från dig inom en snar framtid kommer jag att samla alla hyresgäster till ett möte och samtidigt bjuda in en representant från Hyresgästföreningen.

Med vänliga hälsningar
Lärarjäveln

Majoren - kapitel ∞

Vill inte skriva ett långt och ilsket inlägg om Björklunds senaste påhitt. Jag orkar egentligen inte, men jag måste.

Majoren blir intervjuad av Lenita Jällhage i dagens DN och hon försöker ställa honom mot väggen men han slingrar sig värre än en snok som ömsar skinn och ...

1. ... skyller ifrån sig angående lärarlegitimationen:
"Skolverket skrev i en skrivelse i april i fjol att tidsplanen håller och att de inte behövde mer pengar. Det var det jag bedömde det på. Men sedan har det ju visat sig, det är ju rätt uppenbart, att det var en felbedömning."

Kommentar: Stå för dina beslut! Du, som är boss över hela skolvärlden borde veta hur många lärare det finns i Sverige. Du som pushat för den här sabla gymnasiereformen borde veta hur många nya kurser som hittats på och som ingen har papper på att de är behöriga till. SÅDANT TAR TID! "Nej, men vi skyndar oss innan någon kommer på hur dumt allt vi hittat på är..."

2. ... vill utesluta människor från arbetsmarknaden i och med att inte erbjuda nattöppna dagis:
"...det [är] rimligare att samhället hjälper till än att man säger upp sig. Men att få rätt till barnomsorg på samma sätt som vi har en daglig barnomsorg det tycker jag inte är en väg som vi ska gå."

Kommentar: Du måste ta alla jobb du får oavsett geografisk placering eller tid på dygnet. Det har Alliansen bestämt. Tar du inte jobben du erbjuds (oavsett anledning) blir du utan pengar och får skylla sig själv. Är det konstigt om nativiteten sjunker? Nope... Och att FP med majoren ger löften om hjälp från samhället ger jag inte mycket för. Var låg de i den senaste opinionsmätningen?

3. ... menar att en möjlighet till karriär ska öka antalet lärarstudenter:
"Vi kommer nu i lagstiftningen att reglera fler karriärsteg för yrkesskickliga lärare och vi tillför stats­bidrag." Med en brasklapp: "Men vi återkommer med de konkreta förslagen."

Kommentar: Återkom ni. Gör det. Höj ingångslönerna så fixar problemet sig självt. Ge oss 10 000 mer i månaden och pöbeln tystnar och fortsätter att jobba arslet av sig. 10 000kr mer i månaden skulle ge mig en 37,2-procentig löneökning. Det lär aldrig hända...

4. ... svarar inte på den direkta frågan gällande flykten från de praktiska programmen som mist högskolebehörigheten i och med GY11:
"Det som är positivt är att teknikprogrammet ökar kraftigt. Det som är oroande är vård och omsorgs­programmet. Det har gått ner. Så där har vi ett arbete på utbildningsdepartementet att fundera över hur det ska göras om."

Kommentar: Men svara på frågan, din orm! Eleverna flyr de praktiska programmen för att de inte har något val om de någon gång i livet vill plugga vidare! Björklund vet det lika väl som jag vet det. Skillnaden är att han inte vågar erkänna sitt misstag.

Och varför flys det från vård- och omsorgsprogrammet? Just av ovanstående anledningen. Går man på vård- och omsorgsprogrammet (kunde de inte ha kommit på ett kortare namn?!) är man en viss bit på väg, man har till och med chansen till grundläggande behörighet om skolan väljer att ge ett par kurser. Med tanke på hur lite resurser som ges till skolan så kanske det inte finns rum för detta och eleverna väljer att gå Naturvetarprogrammet för att gå direkt på sjuksköterskeutbildningen på högskolan. Men det spelar ingen roll för Björklund. Han löser detta genom att tycka "...att yrkesutbildningar kan vara 1 till 2,5 år med kortare utbildningar för de elever som inte är behöriga till nationella program." Och då har han dessutom löst problemet med att Introduktionsprogrammet (gamla IV) fick fler elever än vad majoren ursprungligen tänkt.

Man skulle allt ha satsat på att bli politiker. Särskilt inom ett område som man inte har ett uns koll på.
Grattis Jan Björklund, du fick mig förbannad idag också. Men min nattsömn ska du inte få störa.

Gubbfan.

För fem år sedan

För fem år sedan stod jag och hängde på en "gåstol" och läste. Tränaren satt i en recliner och läste Sportbladet.

Då hade vi varit på BB i två nätter och jag hade på morgonen den 15:e äntligen blivit igångsatt. Epiduralen satt på plats och jag mådde väl. Allt var lugnt.

Om en halvtimme från nu kommer barnmorskan Mona-Lisa in och skrattar åt oss. Hon var där när vi kom in på fredagen och hon sa med van blick att vi nog var kvar - oförlösta - när hon gick på igen på söndagen.

Hon frågade mig hur jag mådde. "Tack, bra. Lite trött kanske." Hon skrattade igen och sa att jag fick ju lägga mig. Hon gick för att få rapport av personalen, men skulle komma in direkt efter det.

Jag la mig en liten stund senare... Och då började den roligaste upplevelsen i mitt liv! Skrek till Tränaren att han skulle hämta M-L igen för nu var det "faaaaan barn på gång!" (Krystvärk 1)

M-L kommer inspringande och undrar vad vi pysslar med. Tränaren pekar på mig och jag får fram "barn... nu!" och så utbryter en febril verksamhet och mitt i allt ser M-L att jag fortfarande har trosorna på mig varpå hon skrattropar till Tränaren "men ta av henne trosorna då!" (Krystvärk 2)

Det hinns inte med att sätta på benstöden på sängen. Tränaren som ätit på ett äpple innan jag börjar gorma om barn, äter fortfarande på det gröna äpplet medan han håller mitt ena ben. Och som han smaskar... "SPOTTA UT DET DÄR!" väser jag. Han spottar. (Krystvärk 3)

En värk senare är Monstret ute... Efter en kvarts värkarbete var hon hos oss kl. 14.00 den 15 april 2007.

Och hon är världens bästa Monster.

KALASET

Igår hade Monstret sitt femårskalas och ni som hängt med har sett vilken ångest de ömma föräldrarna haft inför detta.

Det gick dock alldeles utmärkt. Tränaren tog på sig bästa leka-med-barn-kostymen och allt löste sig efter en viss blyghet i början. Lustigt hur ungar som leker med varandra 6-8 timmar fem dagar i veckan kan vara blyga för varandra utanför dagis...

Blygheten gick som sagt över och det åts tårta och kakor innan paketöppning.

Och vilka presenter sen! En typ Barbie av goaste grabben ever, en låda full med paljetter, piprensare, lim, glitter och annat jox av en annan söt pojke. En annan favorit var den mekaniska hamstern (som ska användas till att skrämma farmor!). Vad fick hon mer? Pärlor, pysselböcker, pennor, stämplar, såpbubblor...

Efter paketöppningen gick vi ut i skogen och helt plötsligt hördenvi någon som ropade... Vi korsade bäcken och besteg åsen... och där bakom en gran hade Tränaren fastnat! Och tur var väl det för där hade han hittat en massa godis! Ungarna fantiserade om att det var en påskkärring som glömt sitt godis där!

Sen grillade vi och de goa föräldrarna korv ute medan ungarna lekte hejvilt. Ja, ungarna fick korv också.

På det hela taget en väldigt lyckad dag - socker är bra...

fffff...

Jag skulle aldrig ha skrivit de där inläggen igår. Jag borde ha vetat bättre än att utgjuta sådana glädjeyttringar. Jag borde veta att sådana lockar fram motsatsen; dagar som idag.

Ni vet de där dagarna när kläderna inte passar; när håret är åt helvete; när kroppen gör ont. De där dagarna när man aldrig riktigt vaknar. De där dagarna när allt är fel: det är för varmt/kallt/stimmigt...

Idag är en sådan dag. En dag som inte kommer att gå till världshistorien som den trevligaste. En sådan dag när jag helst av allt vill skrika "Nej, jag tänker inte besudla min dator med skitmusik som Top Cats!" när Monstret efterfrågar det. Jag skriker inte, för jag vet att det är fel, men mest för att hon inte vet vad 'besudla' betyder.

En sådan dag är det idag.

En sådan dag när jag känner mig som ett offer för att jag måste plocka och städa efter glada lekstunder. "Det är bara jag som städar, det är aldrig någon som hjälper mig!" När jag får utbrott över att jag inte får någon förståelse över mitt iförvägfixande till Monstrets kalas. Jag hatar att vara sådan. Jag vill inte vara sådan. Jag har bestämt mig flera gånger idag för att inte vara sådan, men det hjälper inte. Jag sitter och tar ut lördagens stress i förskott och det är ju inte... särskilt bra.

Jag sitter i skrivandets stund och svarar enstavigt på Monstrets frågor och teckningsvisningar. Jag antar att det är bättre än att säga det jag tänker "ser det ut som jag bryr mig?".

Jag är usel, men jag mår lite bättre när jag läser gårdagens inlägg.

Men bara lite.

Barnkalas?

Monstret fyller fem på söndag och på lördag ska hon ha sitt första kalas för kompisarna. Jätteskoj!

Eller?

Vad gör man på barnkalas nuförtiden? Alltså ett vanligt kalas, som inte innehåller badhus-, idrottshalls- eller McDonaldsbesök.

Tips mottages tacksamt!

Nöjd med livet

Jo... det fanns ju fler anledningar till varför jag gillar livet just nu (förutom Monstrets Maiden-danser):

1. Jag har människor som älskar mig.

2. Jag älskar min familj.

3. Reinfeldt & co har rekordlåga siffror.

4. Jag fick en retweet av Aftonbladets Markus Larsson igår!

5. Jag har en elev som utmärker sig på många sätt. Bland annat såhär.

6. Jag diskade just till Bon Jovi och skrev i tankarna ett mejl till fancluben om att jag absolut måste få se dem i New Jersey och hade hundra motiveringar varför de skulle stå för både flygbiljetter och backstagepass. Bara en dröm, men vad gör det?

7. Jag har bestämt mig för att outa mig själv. Här är jag på Twitter.

Tredjedag påsk

Klockan är över nio på kvällen. Lärarjäveln är mätt och väldigt nöjd med livet.

Varför?

Monstret har ägnat större delen av kvällen att dansa till varenda Iron Maiden-låt hennes ömma fader har spelat medan han har förberett sommarens kryddodling.

En hårdrockande mammas hjärta växer sådana gånger...