What up? - The Sequal

Det blev på Monstrets beställning våfflor till lunch. Sedan gick vi faktiskt ut.


Och hon åkte hela 2x20 meter med skidorna och de allt för korta stavarna innan lekkompisen som sovit middag kom ut. Jag satte mig då på trappan i vårsolen för att försöka odla mina fräknar en aning. Jag fick sitta i fred i tio minuter. Sedan kom Monstret och Vapendragaren - och då var den lugna stunden över.

Jag fick kryp i kroppen och hjälpte våren, det blir ju inte sommar om inte någon sätter fart, på traven genom att knacka bort is framför trappan. Efter ett tag ledsnade jag på konversationen:

Monstret: Vad gör du?
Jag: Jag rensar stupröret, tar bort löv, så att vattnet kan rinna fritt.
Monstret: Akta spindelnätet!
Jag: Vilket spindelnät?
Vapendragaren: Spiderman äter människor!
Jag: Nej, det gör han väl inte.
Vapendragaren: Joho!
Monstret: Gör han det, mamma?
Jag: Nej.
Vapendragaren: Johooo!
Monstret: Finns han på riktigt?
Jag: Nej, han finns inte på riktigt. Spiderman äter inte människor. Han är ju människa själv.
Vapendragaren: Men han kan äta människor!
Jag: Varför skulle han vilja det?
Vapendragaren: Han är Spiderman. Och han e inte människa!
Jag: Han var en alldeles vanlig människa innan han blev superhjälte.
Vapendragaren: Och han kan äta människor!

Och här gick jag in. Det går inte att argumentera med fyraåringar (utan att deras världsbild krossas). Särskilt inte om superhjältar.

Jag gick alltså in. Jag dammtorkade, dammsög, torkade golven, rensade garderoben, sorterade tvätt, bytte lakan, diskade och nyss rengjorde jag fläkten. Allt medan Tränaren låg under nålen i fem timmar. Time well spent:

Mannen på armen är Tränarens morfar, och svärmor, som är hemskt anti tatueringar, fällde en tår när hon såg sin far på yngstesonens arm. Den blev verkligen bra! Han kan, den där Andreas.

 Och på torsdag... då är det min tur!