What up? - The Sequal

Det blev på Monstrets beställning våfflor till lunch. Sedan gick vi faktiskt ut.


Och hon åkte hela 2x20 meter med skidorna och de allt för korta stavarna innan lekkompisen som sovit middag kom ut. Jag satte mig då på trappan i vårsolen för att försöka odla mina fräknar en aning. Jag fick sitta i fred i tio minuter. Sedan kom Monstret och Vapendragaren - och då var den lugna stunden över.

Jag fick kryp i kroppen och hjälpte våren, det blir ju inte sommar om inte någon sätter fart, på traven genom att knacka bort is framför trappan. Efter ett tag ledsnade jag på konversationen:

Monstret: Vad gör du?
Jag: Jag rensar stupröret, tar bort löv, så att vattnet kan rinna fritt.
Monstret: Akta spindelnätet!
Jag: Vilket spindelnät?
Vapendragaren: Spiderman äter människor!
Jag: Nej, det gör han väl inte.
Vapendragaren: Joho!
Monstret: Gör han det, mamma?
Jag: Nej.
Vapendragaren: Johooo!
Monstret: Finns han på riktigt?
Jag: Nej, han finns inte på riktigt. Spiderman äter inte människor. Han är ju människa själv.
Vapendragaren: Men han kan äta människor!
Jag: Varför skulle han vilja det?
Vapendragaren: Han är Spiderman. Och han e inte människa!
Jag: Han var en alldeles vanlig människa innan han blev superhjälte.
Vapendragaren: Och han kan äta människor!

Och här gick jag in. Det går inte att argumentera med fyraåringar (utan att deras världsbild krossas). Särskilt inte om superhjältar.

Jag gick alltså in. Jag dammtorkade, dammsög, torkade golven, rensade garderoben, sorterade tvätt, bytte lakan, diskade och nyss rengjorde jag fläkten. Allt medan Tränaren låg under nålen i fem timmar. Time well spent:

Mannen på armen är Tränarens morfar, och svärmor, som är hemskt anti tatueringar, fällde en tår när hon såg sin far på yngstesonens arm. Den blev verkligen bra! Han kan, den där Andreas.

 Och på torsdag... då är det min tur!

What up?

What up?

Tja... Vi har efter två månader fått tillbaka bilen - och den fungerar. Den behöver bara en mjukvaruuppdatering vilket ska ske i morgon. I Borlänge. Och det är antagligen jag som ska åka dit och få det fixat. Very butch, huh?

Annars är det sportlov och jag känner mig inte sportig alls. "Jo, solen skiner lite och det är 7,4 grader varmt... men det blåser så vi stannar inne".

Monstret verkar inte vilja ut heller. Hon sitter och leker med pistaschnötskal, okokta makaroner och havregryn. Det är ju lunchtid...

Och jag, jag sitter bredvid med datorn framför mig. Räkningarna är nyss betalda (aj!) och jag försöker sluta längta efter tatueringsnålen som Tränaren just nu ligger under. En födelsedagspresent från mig. Jag gav mig själv en present igår:

Tulpaner är mina favoriter. Funkar alltid. Och ja, jag borde ringa sjukgymnasten, sluta irritera mig på Micke Nyqvists särskrivningar på Twitter, börja fixa lunch, gå ut, skaffa villa och Volvo, sluta snusa, bli mer strukturerad, städa (Monstrets torrfoder-lek kommer att ordna detta om en strax, for sure), plantera om blommor, byta sängkläder, bli mer passionerad...

Jag börjar med lunchen.

Something is rotten...

Häromdagen fick Blogger för sig att jag tagit bort min blogg. Kunde inte nå den vare sig via mobilen eller datorn. Jag skrek ut min panik och Tigrinnan kom till undsättning och sa att allt såg normalt ut från hennes dator.

Paniken la sig lite, men inte helt. Jag bytte webbläsare och då fungerade allt. Nästa dag fungerade allt även via Chrome. Väldigt underligt.

Idag upptäckte jag att jag fått en ny follower. "Kul!" tänkte jag och förde pekaren över ikonerna... Den nya följaren är jag! Hur har jag lyckats med detta? HUR kan man ens FÅ följa sin egen blogg?! Galet. Måste undersökas.

There, and back again?

Ja, så har vi då kommit hem från Åland.

Eller vänta nu... Vi var visst inte ens till Åland. Hänger ni med? Det är knappt jag gör det, så jag tar det från början:

Halv tio i lördags förmiddag äntrade vi bussen som skulle ta oss till Stockholm och Cinderella. Tio i tio blindtestades den första single malten. Efter många om och stopp för tipsinlämning var vi framme i Stockholm och gick på båten som skulle ta oss till Mariehamn. Avgång 17.00.

Kl. 18.15 sitter vi i världens mest tacky matsal och ska spisa trerätters och vi har fortfarande inte lämnat kajen. Kl. 21 har vi ätit klart och vi ligger fortfarande i hamn. Strax efter nio går vi ner till bildäck där whiskymässan håller till. Flaskorna i montrarna börjar skaka och vi rör alltså på oss.

Sedan vet jag inte så mycket mer för jag höll på att svimma och Tränaren ledde mig upp till hytten där jag somnade inom en halvtimme... Roligt sällskap man är, och jag var inte ens full!

Come morning går vi och ska käka gofrukost. Tittar ut och tycker nog att vi ligger väldigt stilla för att vara vid nio på morgonen. Borde vi inte vara på hemväg nu? Jaja, går ner på mässan, frustreras över att Laphroaigfolket sålt slut på nykomlingen Brodir (helt underbar!), hänger lite, smuttar lite, går upp till tax-freen och då rör sig båten plötsligt.

Baklänges.

Någon kommer förbi och säger att vi sitter fast i isen. Haha, säger jag. Roligt.

Båten åker sakta framåt. Stannar. Backar. Tar omtag och når till slut isfritt vatten och halv fyra är vi tillbaka i Stockholm. På plats i bussen berättar chaufförskan att vi aldrig nått Åland eftersom det blåst 20 sekundmeter ute på Ålands hav och att kapten därför kört ut färjan i skärgården och parkerat den i en vik. I tolv timmar. Och att den faktiskt frös fast.

Det var den utlandsresan.

Who? Me?

Idag har jag varit... Äh, läs själva. Jag ser inte att skriva för glädjetårarna som fyller mina ögon.

Seriöst sällskap?

I skrivandets stund är Lärarjäveln och Tränaren på väg i en buss. En buss fullproppad med människor.
Det är en brokig skara människor. Det är en hel drös jag inte känner, men bland de bekanta finns två högt uppsatta kommunpolitiker, en fackpamp, en bankdirektör, en städerska, en socialhandläggare, en massa företagare och entreprenörer. Och så vi.
Vad förenar oss då? Ett intresse för fine spirits, i synnerhet single malt whiskys, och detta intresse ska ta oss till Åland och tillbaka. Hur detta ska gå tvistas det om, särskilt som att några av de distingerade grå panterhonorna öppnade varsin Breezer efter matpausen.
Skämmes.

*NEWS FLASH*

Jag har väntat på den här rubriken:

Idag fanns den på Aftonbladets förstasida på nätet.

Det är dock inte en fruktansvärt irriterad och överarbetad lärare som ligger bakom attacken. Inte heller en väldigt kompetent men ack så outbildad lärarvikarie som hämnats. Det var "en mycket aggressiv bosättare".

Majoren är nämligen på besök i Hebron för att "observera 'överträdelser av de avtal Israel och den Palestinska myndigheten ingått...'" I morgon ska utbildningsministern träffa president Abbas.

Kul för honom, liksom. Jag kan bara undra varför en svensk utbildningsminister ska observera överträdelser av avtal i Israel och Palestina... Har han inte nog med jobb här hemma?  Skolverket vill att bestämmelserna om lärarlegitimationen ska senareläggas för de hinner inte med att granska alla ansökningar.

Det känns som att Jokern Björklund inte har sina prioriteringar klara för sig.

I, som här inträden, låten hoppet fara

Så har han gjort det igen, major Björklund. Jag skulle vilja skrika "din förbannade pantskalle" åt min högsta chef, men det kan jag ju inte, lärarjävel som jag är. Jag har ju just predikat för eleverna om vikten att behålla både röstläge och lugn hur upprörd man än är...

Men, han har gjort det igen. Han har pratat utan att fundera. Denna gång om att det kanske borde finnas en kort och enkel yrkesutbildning på gymnasienivå. Denna ska vara i stort sett helt renons på teroretiska inslag, för att fånga upp de ungdomar som inte klarar en vanlig gymnasieutbildning.

Jippiiiie!

Eller inte. Låt mig presentera, direkt från verkligheten, hur det ser ut i dagens skola [läs: Vad Björklunds idéer lett till hittills]:

Elever på yrkesprogram har inte automatiskt grundläggande behörighet för högskolestudier utan den grundläggande behörigheten måste aktivt väljas till. Dessa elever ställs alltså utanför möjligheten till akademiska studier direkt efter gymnasiet - för att Björklund och hans anhängare menar att det är just de högskolekompetensgrundande ämnena som är den stora anledningen till varför vissa individer inte klarar av sin utbildning.

En bra sak med omorganisationen är att programmålen slår högre än kursmålen vilket innebär att alla i programmet ingående ämnen ska färgas av just programmålen. Det kräver att undervisande lärare har koll på programmålen och färgar sin undervisning därefter. Detta hade kunnat räcka. Man hade inte behövt ta bort den grundläggande behörigheten för yrkesprogrammen... Om man färgar "de svåra ämnena" så blir de mer intressanta och enklare att ta till sig. Men inte då. Majoren måste lägga till en extra snurr (det bör vara en 1080 han är uppe i vid det här laget...).

Vad har då denna omorganisation av gymnasieskolan lett till? Det man kan se klart och tydligt är att ungar definitivt inte är, som Björklund verkar tro, dumma i huvudet. Det som har hänt är att eleverna söker sig bort från de yrkesförberedande programmen till teoretiska. Niondeklassare idag har ingen som helst aning om vad de vill göra med sina liv och därför väljer de utbildningar där de inte behöver bestämma sig med en gång.

Vad kommer att hända då? Jo... Det kommer att bli ännu fler avhopp i framtiden. Kom ihåg var ni läst det först.

Men det är kanske just detta som Björklund har förutsett; att trots hans reform så kommer elever fortfarande att hoppa av gymnasiet eller gå ut med ofullständiga betyg; och det kanske är därför han släppt ut den här absolut-icke-teoretiska-yrkesutbildningsidén?

"Lille vän, det är klart att du inte ska hålla på med sådana svåra saker som att, herregud, läsa en bok på engelska? Näää, vilka idéer! Det är klart att du ska lära dig byta tändstift på bilar istället. Där känner du att du lyckas - varje dag!"

Mm... Och sedan då? När eleven gått ut med MVG i tändstiftsbyte och eventuellt får jobb på en bilverkstad och helt plötsligt ställs inför det faktum att han måste koppla en dator till bilen för att kolla om det finns fler fel på den. Manualen till datorn är på engelska och eleven har ingen aning om vad en carburetor är... Får han jobba kvar då?

Troligen inte.

Så, Björklund, din förbannade pantskalle. Ta och tänk efter innan du pratar för du idiotförklarar inte bara dig själv utan även alla som på ett eller annat sätt jobbar i skolan - både elever och vuxna. Det är för mig en gåta hur Folkpartiet kan fortsätta vara partiet som av hävd är "lärarnas val".

Men det kanske är så att när man går in genom skolans tunga portar låter man allt hopp fara?

För singlar med höga anspråk

Jag har en längre tid stört mig på dejtingsajten eDarlings reklam i tv och när jag alldeles nyss satt i fredagssoffan bredvid min egenhändigt old school-uppraggade Tränare rann bägaren över.

"Anna", en kvinna i sina bästa år; med blont, bakåtstruket hår, sängkammarblick och vit sedesam blus förklarar varför hon är medlem på eDarling:



För att hon vill ha en man med stil.

Tja, min första tanke är att med tanke på hur hon ser ut så borde väl inte det vara något problem direkt. Eller? Nä, visst ja... "Anna" är en karriärskvinna som inte har tid att göra som vanligt folk utan hon bestämmer sig naturligtvis för att göra eDarlings personlighetstest för att hitta mannen med stil. För hon har ju höga ambitioner, minsann. "Anna" skulle aldrig få för sig att registrera sig på t ex match.com - för där finns ju pöbeln. Att riskera att slösa tid på en misslyckad dejt med en man från landsbygden (hon har ju läst Grabben i graven bredvid och vet ju hur bönder är), en man utan stil, vore ju nästintill det värsta som kan hända "Anna". Herregud, det fattar ni väl?

Nej, "Anna" vill ha en sådan som "Niklas". Han i sin tur söker en kvinna med samma ambitioner som han och söker sig därför också till endast eDarling. Gud förbjude att han skulle dejta en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska eller i kassan på ICA och som inte vet vad "entreprenöriellt tänkande" är.

Vad är eDarling egentligen? Tja... frågar ni mig så är det inget annat än en sajt där lyckade människor träffar andra lyckade människor som sedan skapar extra lyckade barn tillsammans. En överklassfabrik med Lebensborn-vibbar. Man väljer som bekant vilken samhällsklass man vill tillhöra och eDarling är ett verktyg för just detta.

I skrivandets stund sitter min perfect match i soffan och snorar. Han lyssnar på Judas Priest på Spotify och jag har nog aldrig älskat honom mer än jag gör nu. Ett lyckat old school (yes, pun intended)-ragg. Jag valde honom inte för hans entreprenöriella tänkande, höga ambitioner eller hans höga inkomst. Jag valde honom för att han är han. För hans musiksmak. För hans sätt att se på världen och livet. För hans Rainman-liknande kunnande om film. För hans roliga historier som fortfarande får mig att skratta. För att han får mig att känna mig sedd och älskad varje dag.

Och jag gjorde detta val alldeles själv. Utan hjälp av personlighetstester utformade av psykologer och relationsforskare, och har jag genom mitt val av partner även valt samhällsklass så må det vara hänt. Nu ska jag återvända till min medelklass-soffa, där min älskade medelklassman sitter och väntar.

Nae...

... jag har inte övergivit bloggen helt. Jag har bara inte haft tid. Eller ork. Eller lust, egentligen.

Det har hänt mycket i både när- och omvärld sedan senaste inlägget men jag orkar inte med några politiska inlägg. Jag konstaterar bara lakoniskt att Reinfeldt ÄR dum i huvudet och att det antagligen snart kommer en dementi på det helt non-awesome förslaget om att höja pensionsåldern till 75 år. Karljäveln oroar sig för att Sveriges befolkning kommer att leva längre, att våra barn kommer att leva tills de är hundra och att det då verkar "orimligt" att sluta vid 65. Well... Gubbe. Sluta då förstöra för dagens hundraåringar i vardande. Sluta fucka upp deras chanser till högskolekompetens och jobb med skälig lön.

Idiot.

Och det är jag också. Jag skulle ju inte skriva ett politiskt inlägg. Jag skulle ju egentligen berätta lite snabbt att jag varit på ett mycket trevligt 40-årskalas; träffat en awesome mental rådgivare som verkligen förgyllde kollegiets onsdag; jag har blivit kramad av tre elever i veckan och jag har haft bra lektioner - trots att en server kraschat (skönt att 1:1-projektet inte är igång... Det hade blivit jobbigt annars...) och att jag har blivit förkyld.

Tack Monstret för den fina presenten. Jag gillar verkligen färgen på snoret jag fått ärva av dig. Grönt, med inslag av blod. Riktigt nice faktiskt. Not.

Och i morgon SKA jag ringa till både sjukgymnast och tatuerare. Jag måste ta tag i min lekamen, både utvändigt och invändigt. Och ja, det där balsamet jag testar för Buzzadors räkning. Det funkar verkligen kanonbra!

Another just question, my liege.

"Det låter klyschigt, men jag har sett hur klyftorna ökar och vad det innebär. Nu har jag äntligen hittat min färg, jag vaknade upp med ett rödare hjärta än vad jag somnade med."

Så sa skådespelaren Johan Hendenberg efter att han vårdats fem veckor på Karolinska sjukhuset efter att läkarna hittat en tumör i hans hjärta - av misstag. Grattis Johan. Jag är glad för din skull - både för att du överlevt krisen och för att ditt hjärta pekar dig i rätt riktning.

En allmängiltig fråga kvarstår dock:

Ska det behövas sådana extrema händelser för att folk ska fatta vilken nedförsbacke Sverige befinner sig i?

Dove Nourishing Oil Care Express Intensivbalsam

Det var ett tag sedan nu, men i förrgår damp det ner ett paket från Buzzador i min brevlåda. Den här gången innehöll det Doves nya intensivbalsam.

Jag har aldrig varit någon balsamanvändare - inte ens när jag hade långt hår - men nu sedan jag, så här i efterhand, korkat nog blekt håret i omgångar och sedan färgat över med olika nyanser har mitt hår antagit hö-konsistens och det har blivit av nöden att använda balsam.

Dove-kampanjen kom alltså väldigt lägligt och igår när Monstret skulle tvagas använde jag balsamet på hennes hår. Det är tjockt men ändå svårkammat och jag brukar få ta balsam i flera omgångar för att sedan avsluta med balsamspray som ska vara kvar i håret. Den här gången skulle hon dock få vara försökskanin och därför blev det bara en sväng med Doves intensivbalsam (som för övrigt är otroligt krämigt och luktar väldigt gott)...

Och döm om min glada förvåning när håret var väldigt lätt att kamma! Första försöket kan anses vara lyckat.

I morse använde jag det själv och jag tyckte nog att håret kändes "höigt" efter att jag handdukstorkat håret, men efter en sväng med hårtorken (fönen, hårblåsen...) var håret lagom tungt. Inte flygigt, inte hjälmfrisyrtungt utan alldeles lagom - och mjukt.

Juryn är fortfarande ute och kommer med den slutgiltiga domen om någon vecka. Det verkar dock lovande...