"Because We Can"

I eftermiddags nåddes jag av en nyhet som gjorde mig så glad. Jag har nog aldrig varit så glad över att ha haft fel. Någonsin.

För fel hade jag. I vår kommer nämligen en ny skiva ("What About Now") med New Jerseys hjältar och i februari ger de sig ut på VÄRLDSTURNÉ igen!

Turnén har de valt att kalla "Because We Can" och ingen är gladare än jag att de än en gång vill bevisa för mänskligheten att de, gubbarna, fortfarande kan.

Och bara för att JAG kan (trots mina... ähem... 27 år...), så önskar jag mig härmed ett medlemskap i fancluben i julklapp.

Kix... Tränaren gav ut ett djupt sarkastiskt "jippiiie, jag ska se Bon Jovi nästa år!". Ska vi lämna gubbarna hemma den här gången?

Boten Anna

Om ni, kära läsare, skulle vilja kommentera hos mig får ni vackert gilla läget och godta att jag återigen har aktiverat ordverifieringen. Detta på grund av att jag de senaste två veckorna fullständigt bombarderats av spamkommentarer. De har fastnat i skräpfiltret men i och med att jag får mejl så fort någon försökt lämna en kommentar så kan ni ju tänka er hur inkorgen sett ut...

Sedan har det väl inte undgått någon lokal läsare att Lärarjävelns skola satsar stort och att alla lärare och eleverna i åk 1 och 2 får nya datorer. Fiiina datorer. MacBook Pro:s gudbevars. Sitter och skriver vid min silvriga fina Mac just nu och det är verkligen hur bra som helst.

Men.

Det finns ju vissa skillnader mellan PC och Mac och jag kommer underfund med dem efterhand. Vissa av dessa retar mig kopiöst. Kortkommandon t ex. Jag är ju så van att trycka ctrl+c och det går av bara farten - men det händer ju såklart ingenting när jag gör detta. Man ska ju använda "hembygdsgårdsknappen" istället för control...

Det är fånigt att klaga och egentligen så klagar jag inte. Jag är sjukt nöjd med hela grejen och jag både tror, hoppas och innerst inne vet att den här satsningen kommer att verka positivt på kollegiet, i alla fall de som hoppar på tåget och ger det hela en chans, och på eleverna.

Jag måste bara få in i min tjocka skalle att jag måste bryta mönster, vilket i sig är ett fall framåt. En del kommer inte ens att komma så långt. Det är ju mycket enklare att bara köra vidare i gamla hjulspår.

Djurens vänner

För rätt precis ett år sedan låg jag på Mora lasarett och kunde inte röra mig för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Detta är den stora anledningen till att jag i år inte har jagat älg.

Sedan jag var åtta år har jag missat tre jakter; en gång hade jag tenta, andra gången hade jag praktik och tredje gången ammade jag Monstret. I och med årets walk over har jag alltså missat fyra av 23 jakter.

Det är klart att det svider lite, men för en gångs skull var jag en riktig utilitarist och lät bli att jaga. Om jag hade varit med hade jag inte kunnat låta bli att dra, slita, gå långt, frysa... och därmed slita upp det som lagats skapligt i ryggen. Detta i sin tur hade lett till att jag varit tvungen att sjukskriva mig och det hade inneburit att 1. skolan hade varit tvungen att ta in en vikarie som kostar pengar, 2. eleverna hade blivit utan lärare och det hade ju inte varit bra...

Skämt åsido, jakt var inget jag ville utsätta min sargade lekamen för. Det finns dock fler anledningar till varför jag bestämde mig för att inte vara med. En av dessa anledningar var att två av mina jaktkompisar, typ de som, förutom den jagande delen av familjen, gjorde det värt att sitta ute i skogen och frysa, inte skulle vara med. En är mer sargad än jag och den andre hade tagit beslutet (ett mycket gott beslut f.ö.) att byta jaktlag. Utan dessa två retstickor var det helt enkelt inte värt besväret.

Byte av jaklag är även något jag överväger, om jag någon gång ska ta upp jakten igen. Mitt lag består av griniga gamla gubbar och mycket på grund av dessa griniga gamla gubbars uppförande och gärningar så står laget utanför ett nybildat älgskötselområde som gör jakten för dalgångens andra lag hur billig som helst. Vi däremot, får betala hutlösa summor till skogsbolagen av vilka vi arrenderar marken.

Nu var jag lite orättvis. Det är inte hela historien, men jag ska inte trötta ut er med läsning om älgskötselområden and what not. Tillbaka till de griniga gamla gubbarna.

De är en stor orsak till att mitt intresse för jakt har svalnat betänkligt. Varje år har jag ångest inför jakten och för vad som ska hända i eller i närheten av kojan där de griniga gamla gubbarna bor. Det är alltid något som händer så att det mesta spårar ur och när de nyktrat till går gubbarna runt och blänger på varandra som folkilskna hundar. I spetsen av dessa folkilskna hundar står vår jaktledare... Nu har jag snart arbetat upp den där ilskan som jag beskrev i det förra inlägget och därför ska jag lägga av medan tid är.

En sista sak bara: igår när jag var uppe vid slakthuset för att hämta kött åt en köpare bara väntade jag på att någon skulle fråga när jag tänkt komma tillbaka till jakten. Hade jag fått frågan hade svaret varit: när vi bytt jaktledare.

Är bloggtorkan över?

Är Lärarjävelns bloggtorka över? Nja. För stunden kanske. Jag känner dock att jag behöver förklara min tystnad.

Jag har inte haft tid. Med tanke på alla lektioner jag har i veckan orkar jag inte ventilera saker här. Det blir Tränaren som får allt hällt över sig istället och så länge som han inte protesterar så blir det så.

Jag är för arg. Ja, det är sant. Det är så mycket som stör mig i samhället i både stort och smått att jag  har svårt att fokusera. Mina tankar svävar på moln av ilska och jag har stora problem att formulera mig, och när jag inte kan formulera mig... då håller jag hellre tyst. Kanske är ni glada att slippa läsa om mina utbrott på major Björklund? Det var nära att det blev ett inlägg efter förra partiledardebatten och alla hans nya hittepåutbildningar - men jag var för arg, så jag lät bli.

Jag har dessutom i stort sett slutat läsa bloggar. Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Det är inte ert fel, kära bloggare jag (normalt) följer, jag orkar bara inte. But, I'll be back. Some day.

Den här snubben behöver dock inte komma tillbaka...

Det här...

...med att ens köksskåp (eller andra skåp, för den delen) alltid är överfulla och att det krävs millimeterprecision att få in eller ut något ur dem... Är det något som känns igen, eller är det bara jag?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om det. Eller rättare sagt, jag hoppas att jag inte är ensam om det. Men hur som helst... Det här med att försöka få ut något ur ett "burkskåp" och därmed vara tvungen att lyfta ut en hel stapel med saker, plocka ut det man ska ha, ställa tillbaka resten av stapeln och sedan skynda sig att stänga dörren för annars trillar stapeln och annat ut - för att balansen rubbats på grund av det man tagit ut; är det det folk menar när de snackar om "livspusslet"?

Är vi lyckliga nu?

Såg slutet Skavlan i fredags och Ulf Lundell var där. Lundell är för mig bara.. ja, ett misslyckat försök att läsa Jack, Öppna landskap och Persbrandts svärfar. Typ. Möjligen trodde jag att han skulle vara en väldigt fåordig, bitter och sur gubbe också.

Men en bit in i intervjun inser jag att jag vill bli honom. Alltså, jag har inga aspirationer på att bli Persbrandts svärfar eller "rockmusiker". Jag vill bli en sådan som han, som kan dra sig tillbaka till sitt hus mitt därute i naturen och odla sin trädgård; som kan skriva det man känner när man känner för det. Om det så är en låt eller en anteckning i den lilla svarta hatboken som Alex Schulman så gärna vill in i. Tänk att få sitta där, se på årstidernas växlingar och bara göra det man vill - och fan ta folk om de inte gillar att man gör det...

Käftsmällar var det, ja. Lundells senaste låt Är vi lyckliga nu? är en direktträff i käkpartiet. En spark i diafragman. Han delade ut den i TV när han sablade ner utförsäljningar av statliga bolag och vinstintressen inom vård och skola - och publiken jublade och applåderade för allt vad tygen höll. När han spelat sin låt fick han stående ovationer...

Jag hoppas att det är ett gott tecken. En sak vet jag dock: jag har ändrat uppfattning om Ulf Lundell. Jo, han är fåordig i intervjuer, men lyssna på hans texter - de är allt annat än fåordiga. Han må verka bitter, men som han själv sa: "är man bitter är man död..."

Och död är han inte, Persbrandts svärfar.