Det var cancer. Elak cancer i skelettet. Överallt i skelettet.
Cellgiftsbehandling påbörjades, tumörerna svarade önskvärt. Då kom lunginflammationen. Akut.
Alla i familjen ringdes in. Samlades runt hans säng. Grät och skrattade åt hans klara stunder och svamliga historier.
Första natten i kris var lång. Det är denna, den tredje, också, fastän den värsta krisen typ är över. Den är lång för både pappa och mig. Han är rosslig. Hostar slem halvvägs upp. Han är orolig, trots mediciner. Han vill hem. Yrar om fiskodling till sköterskorna som inte kunde bry sig mindre om romklämning och yngelkläckning.
Och jag kan heller inte sova för jag kan inte avgöra om han gråter eller har en hostattack på G. Vågar inte se efter.
Den där starke obeväpnade jag skrev om så kryptiskt sist, det är pappa.
Pappa, den där obevekliga, envisa, starka figuren som nu är en skugga av sig själv. Han som har så svårt att be om hjälp för att han är van att klara allt på egen hand. Han som nu är liten och behöver hjälp med det mesta. Det tar hårt på honom. Det tar hårt att se honom ta det så hårt.
Det är inte lätt att vara barn sådana gånger. Det gör ont att inse att ens föräldrar, ens fasta punkter i tillvaron, blir äldre. Blir gamla. Att inse deras dödlighet är nog något av det värsta som kan hända.
Där är jag nu. Vid sidan av en säng på lasarettet.
Det är bra att han är här där han kan få hjälp, där de kan undersöka vad som är fel. Men det gör så ont. Att åka härifrån igår kväll var svårt. Idag blir det ännu svårare, med vetskapen om vad han sa på telefon i går kväll när jag och mamma kommit hem: "jag känner mig så ensam."
Så ensam, men med all möjlig hjälp inom räckhåll. All kärlek bara ett par tryck på telefonen bort, men ändå inte tillräckligt nära.
Anledningarna till detta är många. När han spelar What It Is drömmer jag mig tillbaka till min allra första bil (som var mindre värd än stereon som spelade skivan) och klassen som tränaren tog med till Österrike och den film de gjorde om denna resa. Vilka ungar... De som så kärleksfullt gav mig mitt epitet, Lärarjäveln. De som vid avslutningsmiddagen slickade karotter och formar rena och som gav mig en ananas i julklapp. Anna-nas, get it? De som var min allra första klass jag följde från årskurs 1 till årskurs 3. De som fortfarande finns djupt i hjärteroten.
Underbara ungar, som är vuxna nu. Jag saknar er.
Sen spelar han Brothers In Arms och jag gråter ännu mer. Dels för att, förmodligen, världens bästa dramaserie, The West Wing, hade denna låt med i ett otroligt känslosamt avsnitt (sista avsnittet i andra säsongen) och dels för att tränaren är min true brother in arms. Det är han och jag mot världen, i alla väder. Utan honom vore jag inget. A b s o l u t i n g e t. Jag hoppas jag återgäldar det.
Jag gråter av fler anledningar också och jag kan inte sluta. Jag önskar jag kunde berätta, men faktiskt klarar jag det inte just nu. Let's just say, I have another brother in arms. Unarmed. Broken. And it hurts. It hurts so much, att jag inte riktigt klarar att ta det på svenska.
Och som det inte var nog gråter jag över de fantastiska elever jag har nu. Hur de har utvecklats under tre år... Amazing. De har alla en plats i mitt hjärta - hur överjävliga de än har varit ibland. Var och en av dem finns där i hjärtat, tillsammans med den där obeväpnade brutna älskade och tillsammans med min klippa i den ständigt rådande stormen. Han som trots att han nötts ned till ett ingenting fortfarande står där som ett skydd mot snålblåst och onda ord.
Jag har några starka män i min närhet; varav en inte längre är lika stark som han varit i hela sitt och mitt liv och det gör mig ont. Det gör mig ont att inte kunna gripa in och fixa. Laga. Plåstra om.
Sitter i klassrummet och lyssnar på elever som spånar på det muntliga anförande som ingår i nationella provet på Svenska 1.
Det är många tankar som kommer fram. Tankar av alla slag. Hur man ska definiera begreppet framtid; är det det som händer om en timme, i morgon, om en vecka, om 1 år, 10, 30, 2000? Eller "Vad ska ni göra i framtiden?" Finns det bilar om hundra år, och i så fall - vad drivs de med?
Det googlas hejvilt på alternativa energikällor, inspirerande bilder... och där kom ett rap-battle också.
Undrar vad Skolverket skulle säga om ett spoken word-anförande? Mmm... om det rullar en keynote-presentation i bakgrunden.
Man måste ju ha ett presentationstekniskt hjälpmedel, annars är man körd.
I morse var jag irriterad på Tobias Billström för att han uttalade sig så urbota dumt angående huruvida papperslösa flyktingar ska få gå i skolan eller inte och sedan skicakde sin pressekreterare att pudla åt sig.
Nu har han gjort det igen; både uttalat sig dumt och sedan pudlat. Ämnet är fortfarande de papperslösa men denna gång handlar det om de som hjälper dem. Bra jobbat.
Trött - borde inte ha varit uppe så länge som jag var i natt, men jag var inte trött då. När jag väl gick och la mig kunde jag inte sova. Vet att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag vet också att jag inte kommer att göra det.
Huvudvärk - ett resultat av ovanstående sömndepravation (ett ord som i stort sett bara hittas på Flashback, och vad säger det om mig?).
Irriterad - även detta ett resultat av sömnlösheten. Plus en massa dumma uttalanden från moderata politiker samt att media är väldigt dåliga på att rapportera om att Skolverket vill att även yrkesprogrammen ska få högskolebehörighet. Dessutom har jag en massa lektioner idag där gruppen troligen är decimerad. Jag vet inte om det är så och det fuckar upp min dag. Big time. Jag hatar ovisshet.
Ont i magen - utan självklar anledning. Ett indicium till varför kan härledas till att magen knöt sig på väg in på jobbet.
Kissnödig - det kan jag i alla fall göra något åt.
Aldrig har väl ett lönesamtal med chefen gått så dåligt som det jag just haft... Eller dåligt och dåligt. Jag var ärlig. Brutalt ärlig utan att försköna min tillvaro ett endaste dugg.
Förr om åren har jag varit mitt glada käcka Jag som tycker att allt är toppen och "titta vad duktig jag är". Typ. Nu tänkte jag prova en annan taktik, alltså den brutalärliga varianten, eftersom den första, glada, aldrig någonsin gett utslag i plånboken.
Det kändes ju... sådär. 'Sådär' innebärande så dåligt att jag kände att jag behövde gömma mig i mörkret i mitt arbetsrum och gråta hysteriskt i fem minuter.
Du sa att du kände dig förbisedd och missnöjd efter förra årets lönesättning... På vilket sätt? löd min intervjuares sista fråga. Mitt svar löd så här:
Klart jag känner mig missnöjd med det generella påslaget + 100kr då jag enligt mitt lakan (läs: vilka kurser/grupper man har) jobbar 150%. Jag har, under min "lugna" period, 18h undervisning i veckan - utströsslat över alla dagar med en tom position här och där. Lägg till ett mentorsskap på detta. Jag har heller ingen sammanhängande tid där jag kan sitta ner och förbereda eller efterarbeta och på grund av hur schemat ser ut befinner jag mig på jobbet 42,5h/vecka. Då återstår 2,5 timmar förtroendetid...
Om ett par veckor börjar den sista schemaperioden och då har jag 25h undervisning i veckan och jag kommer fortfarande att befinna mig på skolan MINST 42,5h/vecka. Och med detta i åtanke ser jag det som en ren kränkning att en lärare med typ sju undervisningstimmar per vecka plus en helt undervisningsfri dag får lika mycket (lite) i lönepåslag som jag. Jag vill ha betalt för det jobb jag faktiskt gör.
Vart detta leder har jag ingen aning om. Troligen till mindre undervisningstid och väldigt litet lönepåslag, eftersom det är så vanskligt med lärares löner.
Fy fan, vad jag känner mig kass. Helt slut och jävligt kass.
Jag trodde inte att det var möjligt, men det finns visst videos med Gud som jag inte sett. Hur kan jag ha missat att det fanns en video till "Miracle" (där Matt LeBlanc dessutom är med!)? Och "Ugly"?
Jag skäms.
But I make amends och slänger dessutom med hans senaste sologrej, "Not Running Anymore" från filmen Stand Up Guys.
Det har gått ett tag mellan nummer ett och nummer tre... Tur att det inte hänger på håret.
Ursäkta att jag spammar feeden med Bon Jovi-inlägg!
Jag brukar säga åt mina elever att de ska begränsa sig när de skriver t ex uppsats så att de inte tar sig vatten över huvudet eller helt enkelt får för mycket att göra.
Gubbarna Gudarna har tydligen inte hört den föreläsningen... De har skrivit en låt som handlar om en man som blir inkallad och måste åka från sin tjej; hur hennes liv ser ut i frånvaron av mannen och hur det är när han kommer tillbaka. Låter ju rätt simpelt egentligen, men icke. Här ska det inte begränsas till få, men talande, bilder. Här slås det på stort. En fyraminuterslåt blir till tre videoversioner som berättar olika delar av låtens plot.
Man kan ju inte säga annat än att gubbarna jobbar.
Alltså... Jag skrev ju i förra inlägget att det fanns mycket som retar mig och som försöker få mig att slåss. Det är så till den milda grad sant att jag faktiskt inte vet var jag ska björklund. Förlåt, börja menade jag.
Det är idag 550 dagar kvar till valet och jag har redan bestämt mig för vad jag ska rösta på.
Jag förespråkar alltid att man inte ska välja utifrån en enda sakfråga utan försöka se helheten och vilka följder ens val ger. Det är väl ingen nyhet att jag är röd i mitt tänk och att vi har två partier som hävdar att de är röda. Det ena, det större av dem, har dock mer gått mot en lilaaktig ton i och med att de närmar sig "fel" block och det har gjort ont i mig att se detta hända. Jag håller inte med dem längre. De är för fega. För mesiga. Det är en anledning till att jag lämnar det parti jag fått med modersmjölken.
En annan anledning har med sakfrågor att göra. (S) presenterar ingen tydlig skolpolitik. Visst, de säger ofta att Björklund och hans lakejer har fel och det gillar jag ju.
Jag jobbar ju som bekant i en liten gymnasieskola som till stora delar står på minerad mark, för att inte säga undergångens brant. Vi kämpar mot små barnkullar, inkompetenta politiker på alla nivåer och konkurrerande skolor. Vissa av dessa skolor är friskolor - startade och drivna som företag. Företag vill man att ska gå med vinst och det gör friskolorna genom att de - som alla andra skolor i Sverige - får skolpeng som sedan ägarna lyfter som löner och bonusar. Så håller man på tills det inte finns några fler sekiner i kassakistan och vad händer då? Jo, man försätter sitt företag i konkurs.
Vad leder då detta till? Jo... att ett stort antal elever som har valt denna skola för att den verkat vara den bästa inte har en skola att gå till utan måste söka sig någon annanstans - mitt i en utbildning. Ain't that swell?
Just friskolor och deras vinstuttag är en stark sakfråga för mig. De blåa ser inget fel i att chefer tjänar pengar på skolor och (S) säger inget alls. Men Jonas Sjöstedt vill ha en lag mot vinstintressen i skolor och DÄR bestämde jag mig.
Det finns fortfarande saker som retar mig och försöker få mig att slåss med väderkvarnar och ducka för skit som flyger ur fläkten, men jag orkar inte ta tag i dem. Jag har resignerat.
Det gör ont att resignera. En stor käftsmäll varje morgon jag försöker motivera mig att gå upp och släpa mig ur sängen. Jag håller på att bli bitter.
Jag sa en gång i min tidiga lärargärning att den dag jag blivit bitter så ska jag se mig om efter ett annat jobb, för har man blivit bitter så tillför man inget längre. I alla fall inte i den verksamhet som jag befinner mig i.
Nu är jag där, vid bitterhetens brant och vet inte om jag ska hoppa ner i det beska djupet eller om jag ska vända om, ännu en gång, och försöka ta omtag. Jag förstår nu de bittra lärarna som jag tidigare föraktat så djupt att det gränsat till avsky. Jag förstår varför de hänger kvar, varför de inte bara slutar och lämnar plats åt någon mer inspirerad, outbrunnen, förmåga.
Det är svårt att ta steget hit eller dit, och innerst inne vet jag att jag inte VILL sluta vara lärare. Jag har fortfarande en massa roliga idéer och ungarna verkar ju trivas på mina lektioner (gårdagens tyskelever undantagna, för de blev verkligen knäckta... I alla fall en del av dem. *ondskefullt skratt*). Men det finns så mycket annat inom skolans värld som är åt helvete och som drar ur oss all energi och lite till.
Ja, oss. Det är inte bara jag som känner så här. Missnöjet pyr hos lärare i hela landet för att politikerna som styr inte lyssnar på oss och våra behov. Det är svårt att ändra i den lilla skolan när storebror bara jävlas med en...
Nä, jag ska inte sluta som lärare. Jag ska försöka vara läraren som inspirerar, men samtidigt ska jag också försöka vara den som inte tiger. Den som är obekväm och säger ifrån.
Om jag överlever vårens nationella prov och betygsättning.
En väldigt bra fråga och det kommer ett annat inlägg om det om en stund... Men just nu vill jag bara meddela mina läsare (om ni finns kvar där ute i etern fortfarande trots min långvariga tystnad) att Bon Jovis nya skiva har just släppts och att det känns så här:
Att den sedan inte riktigt motsvarade förväntningarna är en annan sak. Det finns några guldkorn på den, men i stort är den inget annat än en anledning att åka på ännu en världsturné. Och jag klagar inte!
Något av det värsta jag vet är när människor som vanligtvis skriver 'dom' ska försöka skriva "snyggt" och därmed skriver 'dem' hela tiden...
Veckans grammatiklektion består därför av ett försök att utröna när man ska använda 'de' och 'dem' i stället för 'dom'. Enklast illustreras detta genom följande bild:
Jag har allvarligt funderat på att lägga ner den här bloggen. Jag vet inte om den ger mig det jag behöver längre. Ibland känns det som att den skapar mer problem än vad den löser.
Det har varit svårt att kategorisera den här bloggen - jag är ju ingen fluff-mamma som ljuger om min rosa tillvaro tillsammans med make och synnerligen väluppfostrat barn.
Jag är heller inte den som skriver renodlat politiskt material. Det är jag för lat och obildad för, även om det intresserar mig väldigt mycket.
Jag är sjukt filmintresserad, men många filminlägg har det inte blivit. Samma gäller musik.
Jag är ju inte typen som skriver 20 inlägg per dag där jag berättar om min dag i realtid. Jag skriver har skrivit om saker som glatt mig; retat mig och som stört mig. Kanske mest det senare, när jag tänker efter.
Det jag kommit att konstatera är att det tar för mycket energi att skriva dessa (spretande) inlägg. Jag orkar inte fokusera, helt enkelt - och därför har det inte blivit många inlägg det här läsåret. Dessutom har jag kanske också lärt mig att det är viktigare att kommunicera med människor face to face än att skriva om det som retar mig här på bloggen... (Nu skrattar/fnyser Tränaren lite matt.)
Men... Det är svårt att göra sig av med något som varit en stor del av mitt liv så pass länge. Bloggen har varit min ventil. Den har varit mitt sätt att visa, nu sticker jag ut hakan lite för långt, världen vad jag tycker och tänker om saker och ting. Ska jag verkligen sluta med det?
Motfråga: "Vad har du uppnått genom att visa 'världen' vad du tycker och tänker?"
Svar: Inte mycket. En massa hat på Twitter och i kommentarsfältet och en och annan gilla-markering på Facebook. Några rynkade näsor eller försiktiga leenden på jobbet. Det är vad jag uppnått.
Drömmen har ju varit att ha skrivandet som yrke, åtminstone vid sidan om det jobb jag har nu. Bloggen har varit ett försök att sprida mitt sätt att behandla ord - och det har ju misslyckats kapitalt eftersom (nä, jag är inte bitter) jag inte blivit "upptäckt" och draftad till någon tidning.
Jo, jag är bitter. Och trött.
Trött på det mesta, faktiskt. Mest är jag trött på att vara så förbannat velig.
