Jag har allvarligt funderat på att lägga ner den här bloggen. Jag vet inte om den ger mig det jag behöver längre. Ibland känns det som att den skapar mer problem än vad den löser.
Det har varit svårt att kategorisera den här bloggen - jag är ju ingen fluff-mamma som ljuger om min rosa tillvaro tillsammans med make och synnerligen väluppfostrat barn.
Jag är heller inte den som skriver renodlat politiskt material. Det är jag för lat och obildad för, även om det intresserar mig väldigt mycket.
Jag är sjukt filmintresserad, men många filminlägg har det inte blivit. Samma gäller musik.
Jag är ju inte typen som skriver 20 inlägg per dag där jag berättar om min dag i realtid. Jag
Det jag kommit att konstatera är att det tar för mycket energi att skriva dessa (spretande) inlägg. Jag orkar inte fokusera, helt enkelt - och därför har det inte blivit många inlägg det här läsåret. Dessutom har jag kanske också lärt mig att det är viktigare att kommunicera med människor face to face än att skriva om det som retar mig här på bloggen... (Nu skrattar/fnyser Tränaren lite matt.)
Men... Det är svårt att göra sig av med något som varit en stor del av mitt liv så pass länge. Bloggen har varit min ventil. Den har varit mitt sätt att visa, nu sticker jag ut hakan lite för långt, världen vad jag tycker och tänker om saker och ting. Ska jag verkligen sluta med det?
Motfråga: "Vad har du uppnått genom att visa 'världen' vad du tycker och tänker?"
Svar: Inte mycket. En massa hat på Twitter och i kommentarsfältet och en och annan gilla-markering på Facebook. Några rynkade näsor eller försiktiga leenden på jobbet. Det är vad jag uppnått.
Drömmen har ju varit att ha skrivandet som yrke, åtminstone vid sidan om det jobb jag har nu. Bloggen har varit ett försök att sprida mitt sätt att behandla ord - och det har ju misslyckats kapitalt eftersom (nä, jag är inte bitter) jag inte blivit "upptäckt" och draftad till någon tidning.
Jo, jag är bitter. Och trött.
Trött på det mesta, faktiskt. Mest är jag trött på att vara så förbannat velig.
2 kommentarer:
Ur en annan synvinkel:
Vad bloggen ger andra, eller i alla fall mej!
- Hopp om lärarkåren.
- Önskan om att mina barn får dej (eller nån som dej) som lärare.
- Infallsvinklar på olika saker som är ganska motsatta mina i mycket.
- Infallsvinklar som är lika "tyck" som jag har, vilket ju får mej att känna mej såååå mycket smartare! :)
Du kanske inte känner att du får nåt, men du ger!
Kram
Tråkigt att du känner så!! För jag är helt övertygad om att vi är många som uppskattar din blogg och att du vitt och brett delar med dig av dina sanningar!! Så jag hoppas du kan nöja dig med att "bara" skriva en blogg och inte ger upp för att du inte blivit krönikör i nån stor dagstidning. Jag vill nämligen gärna fortsätta läsa dina inlägg här!!
Skicka en kommentar