Pappa, den där obevekliga, envisa, starka figuren som nu är en skugga av sig själv. Han som har så svårt att be om hjälp för att han är van att klara allt på egen hand. Han som nu är liten och behöver hjälp med det mesta. Det tar hårt på honom. Det tar hårt att se honom ta det så hårt.
Det är inte lätt att vara barn sådana gånger. Det gör ont att inse att ens föräldrar, ens fasta punkter i tillvaron, blir äldre. Blir gamla. Att inse deras dödlighet är nog något av det värsta som kan hända.
Där är jag nu. Vid sidan av en säng på lasarettet.
Det är bra att han är här där han kan få hjälp, där de kan undersöka vad som är fel. Men det gör så ont. Att åka härifrån igår kväll var svårt. Idag blir det ännu svårare, med vetskapen om vad han sa på telefon i går kväll när jag och mamma kommit hem: "jag känner mig så ensam."
Så ensam, men med all möjlig hjälp inom räckhåll. All kärlek bara ett par tryck på telefonen bort, men ändå inte tillräckligt nära.
2 kommentarer:
Svårt att lämna så klart. Men ni kommer tillbaka. Synd att lasarettet är så långt bort. KRAM!
Den som aldrig stått där, vid den där sängen, kan aldrig, aldrig förstå vilken smärta det innebär.....
Stor kram till dig <3
Skicka en kommentar