Min mor sa dock en sak: "Det är inget som är roligt längre." Och jag känner igen mig i det hon säger. Så har det varit för mig den senaste tiden och jag vet inte varför. Det bara känns så. Kanske är det en vårdepression. Kanske beror det på jobbet, kanske beror det på lite för lite fritid.
Problemet är att jag inte ser mig själv som den deprimerade typen. Jag är inget offer. Jag reser mig upp, borstar av mig och går vidare. Thing is, att det har varit lite för många avborstningar på sistone och jag har inte orkat resa på mig hela vägen och gå vidare. Jag har blivit sittande, tomstirrande. Enstaviga svar är det enda jag orkat med.
Jag har gjort slut på mig själv. Jag tränade som ett djur och det var så roligt så jag tränade lite till. Jag blev sjuk och fortsatte träna och blev ännu sjukare. Höll upp med träningen och fick ångest för att jag inte tränade. Arbetade bort ångesten men körde huvudet i väggen på jobbet. Gång på gång. Det är inte roligt att åka till jobbet och veta att man måste tassa på tå, att man måste akta sig för vad man säger och till vem man säger det. Jag har varit nära att explodera hur många gånger som helst - att säga ifrån. Men eftersom jag känner mig själv så har jag låtit bli. It could get ugly...
Istället har jag nu imploderat. Kroppen har sagt ifrån, jag orkade till slut inte motstå Monstrets alla sjukor och jag var hemma från jobbet en hel vecka. Sen blev det lov.
Nu har jag fått sova, jag har fått lite sol, jag har fått lite fritid. Jag har fått ensamtid med Tränaren.
Jag är på väg upp, men det går sakta.
Jag hoppas att jag är uppe på stranden om en vecka. Klarar nog inte av att gå till jobbet, och vara mitt vanliga glada, studsiga jag, med bara näsan ovanför ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar