Dagens i-landsproblem

Vi har flyttat. Det är helt underbart och vi trivs verkligen.. Det är bara ett problem: vi har inget internet.

24 oktober flyttade vi in i det nya stället - och lämnade ett fullt fungerande bredband i gamla lägenheten.

5 november skulle abonnemanget vara flyttat och dessutom omvandlat i och med att det finns fiber i vår lägenhet (halleluja!). Killen jag pratade med sockrade flytten med gratiskanaler och fria filmer och jag var superlycklig och tänkte att "jo, nog kan vi vänta tills den 5:e!"

4 november upptäcker jag att fiberkonvertern på väggen verkar död. Inga lampor lyser trots att kontakten är isatt. Jag ringer till Telia och väntar 24 minuter i telefonkö innan jag får prata med en kille vars namn jag inte uppfattade och som bad mig vänta... och kopplade bort mig. Jag ringer igen - "väntetiden beräknas till 40 minuter" - och får prata med en kille som efter ett tag medger att de inte har kontakt med vår utrustning och att han beställer en reparatör. "De ringer i morgon mellan kl. 8 och 10." Suveränt, tänker jag.

5 november. Klockan passerar 10 och ingen har ringt. Vid kl. 13 ringer jag upp Telia igen. Väntetid 22 minuter. "Nej, så fort går det inte. Det tar två dagar innan de hör av sig." Jag blir så irriterad att jag glömmer fråga det jag hade tänkt så jag ringer upp igen (25 minuters väntetid). Vid tredje samtalet om samma ärende får jag då veta att reparatörerna har 1-3 dagars responstid. Jag får då ett smärre bryt och förklarar för vederbörande att ju fler gånger jag talar med Telia, desto längre blir responstiden och att jag tycker att det är lite lätt ovärt att jag betalar för tjänster jag inte kan utnyttja. Han erbjuder mig då ett mobilt bredband gratis - och det var ju snällt - men vid det här laget är jag så frustrerad att jag knappt kan tala klart. Jag berättade då att ett mobilt bredband inte hjälper mig det minsta eftersom det är tv:n som är det centrala i problematiken. Vi har bredbands-tv via Telia och eftersom vi inte har något fungerande bredband så funkar inte tv:n - och då hjälper inte ett mobilt bredband. "Nä, det är ju sant..."

När jag sedan kommer hem har räkningen för bredbandsabonnemanget kommit. 839 kr vill Telia ha för perioden 20 oktober - 19 november. Jag säger det igen: sedan den 24 oktober har jag inte kunnat utnyttja mitt abonnemang.

Idag, den 7 november, ringer jag igen. Efter 11 minuters väntetid får jag prata med en tjej som är den första empatiska person jag stött på sedan jag började felanmäla. Hon lägger in en påjagande notis till reparatörerna, upplyser mig om att jag kan få ersättning och att i den bästa av världar kommer en reparatör att höra av sig idag. Vid det här laget har jag redan förlorat hoppet och därför blir jag inte förvånad när ett sms om mitt ärende kommer:

Hej! Ditt ärende med refnr XXXXXX har nu skickatstill vår entreprenör. De kontaktar dig per telefon innan 2014-11-11 10:00 för att boka en tid. Hälsn. Telia

En helg till utan fungerande internet och tv alltså.

Det är ju egentligen störtlöjligt att jag håller på att få ett mentalt sammanbrott för att Telias reparatörer inte får ändan ur vagnen och fixar vårt bredband... Men, i dagens tekniska samhälle är det för mig en gåta att det tar nästan två veckor att flytta ett abonnemang och att beroende på vem man lyckats få prata med i väntesystemets lotteri så får man olika svar. En annan sak som är lite underlig är att jag inte fick ett sms när jag felanmälde den trasiga konvertera första gången och blev lovad att reparatörerna skulle ringa upp följande dag.

Det kanske är som kompisen sa: "Ring inte och felanmäl på kvällen, för då finns det ingen kompetent personal på plats."

Skärpning, Telia.

Välgörande tvål

I år har jag äran att vara coach för ett gymnasiearbete med ett allvarsamt innehåll. Eller egentligen är det ju ganska glatt eftersom tvål är inblandat, men den bakomliggande orsaken är desto allvarligare.

Mimmi, en tjej i teori-trean, bestämde sig för att starta en insamling i välgörenhetssyfte och valde av flera anledningar Cancerfonden som mottagare av pengarna.

Det är dock inte bara en insamling utan hon tillverkar egna (helt underbara) tvålar som hon säljer till förmån för Cancerfonden. Hon jagar sponsorer (stort tack till bl a Tvålköket för den givmilda rabatten!) för att få tillverkningskostnaderna så låga som möjligt för att kunna skänka så mycket som möjligt till Cancerfonden. Dessutom har hon en sms-insamling på gång - den ser ni i mitt sidofält - där man genom att sms:a BESEGRA 9181 till 72 988 skänker 50 kr.

Ni som följt mig ett tag och som kanske till och med känner mig privat vet vad jag och min familj gått igenom det senaste året i och med pappas cancerdiagnos och bortgång. Ni förstår alltså vad denna insamling betyder för mig. Jag får aldrig tillbaka pappa, men kanske slipper någon genomgå samma prövning...

Skänk en peng via sms eller kontakta Mimmi på Facebook för att beställa handgjorda, väldoftande tvålar. Tillsammans kan vi besegra cancerhelvetet.

Ett år sedan

För nästan precis ett år sedan fick pappa domen: Cancer i skelettet. Överallt i skelettet.

Sju månader och tjugosex dagar senare kom samtalet som gjorde att jag släppte allt på jobbet och körde skrikande till föräldrahemmet. Några timmar senare försvann han från oss, för gott. De sista dagarna förberedde han sig, sjönk djupt in i en bubbla som både gjorde ont och gott att se. Han var förberedd och det trodde jag också att jag var.

Det var jag inte. Det är jag inte.

131 dagar senare går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag ska ringa och berätta något, eller fråga något som bara han kan svara på, eller bara för att höra hur det går för guldgrävarna i Alaska.

Det går inte en dag utan att jag blir påmind om honom på något sätt och det gör så in i helvete ont.

Det påstås att det går över. Att det blir bättre med tiden. Det är säkert sant, men det hjälper inte nu. Det är nu det gör ont. Det är nu det gör så ont i själen att jag får kroppsliga smärtor. Jag har ont i samma kota som var söndertrasad hos honom.

Jag vet att han har det bra nu, att han är utan smärta. Ändå känner jag den.

Ledsendag

Idag är en ledsendag. Jag känner mig ledsen i varenda del av min kropp och jag vet inte riktigt varför.

Eller, det där var ju inte riktigt sant. Jag har en hel drös med saker att vara ledsen över. Flera saker som jag inte kan göra något åt, vilket ju borde diskvalificera dem från ledsenlistan på en gång. Ödsla inte energi på sådant du inte kan påverka, typ.

Men det är ju så svårt att låta bli! Jag kan inte göra ett enda dugg åt att min pappa är cancersjuk; att hans skelett är så angripet att han inte kan gå och det gör mig ledsen. Både att jag inte kan göra något åt det och att det helt enkelt är så att han är sjuk.

Ond cirkel.

Jag är ledsen över att jag fräste och blev arg i morse. Gjort är gjort och jag kan bara försöka låta bli att bli så där ilsk i morgon och alla andra dagar. Alltså ingen idé att ödsla energi på nu.

Jag är ledsen i ögat för att jag började se P.S. I Love You med Film- och tv-kunskapsungarna i morse. Jag gråter alltid hejdlöst till denna film och det var ju otroligt korkat av mig att ens komma på tanken att visa den. Men den fyller ju sin funktion! Filmmusik är på tapeten i världens roligaste kurs... Så det är bara att gråta och gilla läget, och med andra ord - sluta ödsla energi på det.

Något som gör mig ledsen men som jag kan göra något åt är att jag har kvar länken till Kristian Gidlunds blogg i min sidebar. Men jag vill inte ta bort den. Den ska vara kvar där i åminnelse av en människa som levde livet till fullo trots en elak diagnos som till slut tog hans liv. Av samma anledning står hans debattinlägg inramat på hyllan bredvid mitt skrivbord. Jag vill inte ta bort det. Men det gör mig ledsen.

Jag är ledsen för att det finns så mycket dumt folk i världen. Folk som bara bryr sig om sig själva; som aldrig har varit utsatta för några som helst svårigheter. Det här är ju bara dumt att vara ledsen över. Jag kan inte göra ett enda dugg åt att folk är egoister, så varför slösa energi på dem?

Jag vet inte. För att jag inte orkar låta bli, kanske.

"You gotta be rich to be insane, Hol. Losing your mind is not a luxury for the middle class."

Sharon McCarthy - P.S. I Love You

"Ät en mental pepparkaka"

Gårdagens elevcitat var klockrent. Det kom till i ett ögonblick där ett gäng grabbar helt självmant läst igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades som a wee bit to elak.
"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.

När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].

Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.

Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.

Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.

"Det blir så konstigt när jag skriver..."

"Det blir så konstigt när jag skriver..." sa en elev just. Och jag konstaterade att det blir konstigt när jag INTE skriver.

Det var länge sedan jag skrev. Senast jag skrev satt jag bredvid pappas sjuksäng på lasarettet i Mora. Det har hänt en del sedan dess. Förtvivlan och hopp om varandra. Han har hunnit friskna till så pass att han fått komma hem. Han har varit till Uppsala på strålning och blivit dålig igen. Han har opererats för tarmvred och ligger nu i Mora igen.

Huvudet är klart, men kroppen är slut. En kota i ryggen är väldigt angripen och benen är obrukbara.

Hur mamma, som ska sköta om honom hemma, mår ska vi inte ens prata om.

För mig har pappas sjukdom blivit vardag. En vana. Det är hemskt, men så är det.

Cancer. En vana.

Fy fan.