Det var länge sedan jag skrev. Senast jag skrev satt jag bredvid pappas sjuksäng på lasarettet i Mora. Det har hänt en del sedan dess. Förtvivlan och hopp om varandra. Han har hunnit friskna till så pass att han fått komma hem. Han har varit till Uppsala på strålning och blivit dålig igen. Han har opererats för tarmvred och ligger nu i Mora igen.
Huvudet är klart, men kroppen är slut. En kota i ryggen är väldigt angripen och benen är obrukbara.
Hur mamma, som ska sköta om honom hemma, mår ska vi inte ens prata om.
För mig har pappas sjukdom blivit vardag. En vana. Det är hemskt, men så är det.
Cancer. En vana.
Fy fan.
3 kommentarer:
Skickar en kram. Och jag tycker du ska skriva mer. Om du vill, vågar och kan.
Bifaller samtliga delar av min mors inlägg.
Det är nästan det värsta...när det blir en vana... FY!... och kram!
Skicka en kommentar