Svar till Patrik Brenning:

Det krävdes ett OS och en krönikör utan verklighetsförankring för att jag skulle väcka liv i den här bloggen. 

Jag har gått och funderat på den här ”krönikan” sedan jag läste den i förmiddags efter att jag sent omsider vaknat efter att ha varit uppe och sett på det Brenning kallar för ”en lekstuga”. Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten men efter ännu en genomläsning måste jag.

För det första skulle jag vilja fråga skribenten vad han menar med ”riktig idrott” eftersom han inte namnger någon i sin text. Är ”idrott” bara idrott om man blir förbannad när det går dåligt? Då har man en sjukt skev inställning till idrott... Är konståkning en idrott? Antagligen svarar de flesta ja på den frågan. Min motfråga är då ”varför då”? Konståkning är också en bedömningssport med ett gäng domare som avgör vem som är bäst så vari ligger skillnaden mellan freeskiing och konståkning? Jo, den senare har varit med länge (och anses säkert som ”fin”), så pass länge att folk hemma i sofforna vet att en trippel Salchow är ett hopp som antagligen ger höga poäng. Slopestylen är ny på OS och soffsittarna har inte den blekaste aning om vad t ex en pretzel, en alley-oop, en frontside rodeo eller en triple cork är. De har heller ingen aning om hur fruktansvärt svårt det är att göra dessa trick i full fart. De har heller ingen aning om hur ont det gör att misslyckas med dessa och alla andra trick. De har heller ingen aning om hur invecklat och smärtsamt det är att lära sig dessa trick - vilket för mig in på nästa punkt:

För det andra skulle jag vilja fråga Brenning vad det är för fel med att ha en avslappnad attityd till sin idrott. Om man lägger så många timmar, dagar, veckor, år på att bli bra (tro mig, jag vet - jag undervisar bland andra en av juvelerna som ”misslyckades” i natt) är det väl en helt otrolig fördel om man har en avslappnad attityd i kombination med viljan att bli bäst? Att de har en avslappnad attityd till misslyckanden betyder inte att de saknar driv att utvecklas och bli bättre. Det är precis tvärt om. Gemenskapen, glädjen och viljan att dela med sig som finns ute på touren gör alla medverkande till bättre åkare - och det måste väl ändå vara hälsosammare för alla inblandade att man kramar om varandra och är glada än att smutskasta varandra i media (inga sporter, namn och länder nämnda)?

För det tredje vill jag ta upp filmandet som Brenning ondgör sig över att idrottarna sysslar med när de inte tävlar. Låt mig ställa en fråga: har du sett längdlandslaget och alpina landslaget göra reklam för varsitt bilmärke eller en känd snabbmatskedja? Reagerade du över att dessa atleter ställt upp i reklamsyfte? Antagligen inte. Frågan är då varför det är så upprörande att freeskiersarna (och snowboardåkarna) åker runt och filmar när en del av syftet med filmandet är detsamma: att göra reklam för sig själva, sin förmåga och sin sport. ”Lekstugeåkarna” har dock även ett annat syfte som de traditionella skidåkarna saknar: de gör film för att inspirera andra. Varenda unge med intresse för jibbskidåkning eller snowboardåkning kollar stjärnornas filmer och får inspiration till att utvecklas och att våga prova nya trick. Johanna Ojalas stakningstekniktips i Sportspegeln i all ära, men handen på hjärtat - hur många fler lockas till sporten genom att kolla på sådant?

Nä du Brenning, du är ute och cyklar i din text. Eller snarare - du är ute på hal is i oslipade skridskor. Någon sa till mig en gång att ”ibland tjänar man på att vara tyst”. Det här var ett sådant tillfälle.