"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.
När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].
Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.
Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.
Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.
