Helvete

helvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvete

Vid sidan av en sjuksäng

Den där starke obeväpnade jag skrev om så kryptiskt sist, det är pappa.

Pappa, den där obevekliga, envisa, starka figuren som nu är en skugga av sig själv. Han som har så svårt att be om hjälp för att han är van att klara allt på egen hand. Han som nu är liten och behöver hjälp med det mesta. Det tar hårt på honom. Det tar hårt att se honom ta det så hårt. 

Det är inte lätt att vara barn sådana gånger. Det gör ont att inse att ens föräldrar, ens fasta punkter i tillvaron, blir äldre. Blir gamla. Att inse deras dödlighet är nog något av det värsta som kan hända.

Där är jag nu. Vid sidan av en säng på lasarettet.

Det är bra att han är här där han kan få hjälp, där de kan undersöka vad som är fel. Men det gör så ont. Att åka härifrån igår kväll var svårt. Idag blir det ännu svårare, med vetskapen om vad han sa på telefon i går kväll när jag och mamma kommit hem: "jag känner mig så ensam."

Så ensam, men med all möjlig hjälp inom räckhåll. All kärlek bara ett par tryck på telefonen bort, men ändå inte tillräckligt nära.

#cryingmyeyesout

Tränaren spelar Mark Knopfler och jag gråter.

Anledningarna till detta är många. När han spelar What It Is drömmer jag mig tillbaka till min allra första bil (som var mindre värd än stereon som spelade skivan) och klassen som tränaren tog med till Österrike och den film de gjorde om denna resa. Vilka ungar... De som så kärleksfullt gav mig mitt epitet, Lärarjäveln. De som vid avslutningsmiddagen slickade karotter och formar rena och som gav mig en ananas i julklapp. Anna-nas, get it? De som var min allra första klass jag följde från årskurs 1 till årskurs 3. De som fortfarande finns djupt i hjärteroten.

Underbara ungar, som är vuxna nu. Jag saknar er.

Sen spelar han Brothers In Arms och jag gråter ännu mer. Dels för att, förmodligen, världens bästa dramaserie, The West Wing, hade denna låt med i ett otroligt känslosamt avsnitt (sista avsnittet i andra säsongen) och dels för att tränaren är min true brother in arms. Det är han och jag mot världen, i alla väder. Utan honom vore jag inget. A b s o l u t   i n g e t. Jag hoppas jag återgäldar det.

Jag gråter av fler anledningar också och jag kan inte sluta. Jag önskar jag kunde berätta, men faktiskt klarar jag det inte just nu. Let's just say, I have another brother in arms. Unarmed. Broken. And it hurts. It hurts so much, att jag inte riktigt klarar att ta det på svenska.

Och som det inte var nog gråter jag över de fantastiska elever jag har nu. Hur de har utvecklats under tre år... Amazing. De har alla en plats i mitt hjärta - hur överjävliga de än har varit ibland. Var och en av dem finns där i hjärtat, tillsammans med den där obeväpnade brutna älskade och tillsammans med min  klippa i den ständigt rådande stormen. Han som trots att han nötts ned till ett ingenting fortfarande står där som ett skydd mot snålblåst och onda ord.

Jag har några starka män i min närhet; varav en inte längre är lika stark som han varit i hela sitt och mitt liv och det gör mig ont. Det gör mig ont att inte kunna gripa in och fixa. Laga. Plåstra om.

Salvekvick seems not to be good enough.

Hoppet är det sista som överger en, sägs det. 

I'll keep my faith.