Jag skriver inte så mycket nuförtiden.
Det finns fortfarande saker som retar mig och försöker få mig att slåss med väderkvarnar och ducka för skit som flyger ur fläkten, men jag orkar inte ta tag i dem. Jag har resignerat.
Det gör ont att resignera. En stor käftsmäll varje morgon jag försöker motivera mig att gå upp och släpa mig ur sängen. Jag håller på att bli bitter.
Jag sa en gång i min tidiga lärargärning att den dag jag blivit bitter så ska jag se mig om efter ett annat jobb, för har man blivit bitter så tillför man inget längre. I alla fall inte i den verksamhet som jag befinner mig i.
Nu är jag där, vid bitterhetens brant och vet inte om jag ska hoppa ner i det beska djupet eller om jag ska vända om, ännu en gång, och försöka ta omtag. Jag förstår nu de bittra lärarna som jag tidigare föraktat så djupt att det gränsat till avsky. Jag förstår varför de hänger kvar, varför de inte bara slutar och lämnar plats åt någon mer inspirerad, outbrunnen, förmåga.
Det är svårt att ta steget hit eller dit, och innerst inne vet jag att jag inte VILL sluta vara lärare. Jag har fortfarande en massa roliga idéer och ungarna verkar ju trivas på mina lektioner (gårdagens tyskelever undantagna, för de blev verkligen knäckta... I alla fall en del av dem. *ondskefullt skratt*). Men det finns så mycket annat inom skolans värld som är åt helvete och som drar ur oss all energi och lite till.
Ja, oss. Det är inte bara jag som känner så här. Missnöjet pyr hos lärare i hela landet för att politikerna som styr inte lyssnar på oss och våra behov. Det är svårt att ändra i den lilla skolan när storebror bara jävlas med en...
Nä, jag ska inte sluta som lärare. Jag ska försöka vara läraren som inspirerar, men samtidigt ska jag också försöka vara den som inte tiger. Den som är obekväm och säger ifrån.
Om jag överlever vårens nationella prov och betygsättning.
