Cellgiftsbehandling påbörjades, tumörerna svarade önskvärt. Då kom lunginflammationen. Akut.
Alla i familjen ringdes in. Samlades runt hans säng. Grät och skrattade åt hans klara stunder och svamliga historier.
Första natten i kris var lång. Det är denna, den tredje, också, fastän den värsta krisen typ är över. Den är lång för både pappa och mig. Han är rosslig. Hostar slem halvvägs upp. Han är orolig, trots mediciner. Han vill hem. Yrar om fiskodling till sköterskorna som inte kunde bry sig mindre om romklämning och yngelkläckning.
Och jag kan heller inte sova för jag kan inte avgöra om han gråter eller har en hostattack på G. Vågar inte se efter.
Tankarna snurrar runt. Virvelvind.
Ta honom med.
