Det är inte utan att...

...jag känner mig en aning starstruck just nu!

Detta av flera anledningar:

1. Min kompis Kix har en kompis vars man känner Jon Bon Jovis brorsa och detta gör mig sjukt avundsjuk. Jag hoppas dock att hon fixar TRE backstagepass till konserten i Stockholm om hon får chansen att... eh... träffa honom. Gud, alltså. Inte brorsan.

2. Efter en lite småkass dag går jag in och kollar mejlen. "Jaha... någon har skickat en kommentar på bloggen. Hoppas det är något kul... VAAAA?! Micke Gunnarsson har kommenterat! Woooohoooo!"

Sure made my day!

Och, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag kallade honom för skåning när han i själva verket är från Blekinge. Det var ju faktiskt lite taskigt. Så gör man ju inte med folk man inte känner, liksom. Man gör bara inte det. Blekingska låter ju inte ens som skånska! Och jag ska vara svensklärare... Jösses...

Micke har dessutom startat en ny grej - som jag redan skrivit på faktiskt, för jag såg länken på Twitter redan igår kväll (ja, natt då). Den nya grejen är en julklapp till major Björklund: en namninsamling mot betyg i 4:e klass.

Gå in och skriv på du också!

En ny stjärna på min idolhimmel

Igår eftermiddag var jag, Tränaren, den macfrälste gymnasiechefen och en hoper andra kollegor (skolans "lärspridare") till Karlstad för att bevista en så kallad lärspridarträff med vår tjänsteleverantör Lin Education.

Där träffades lärspridarna från vår skola andra dito från andra skolor som också köper tjänster av Lin Education. Vi fick ta del av varandras erfarenheter och även lyssna på "goda exempel" från erfarna 1:1-skolor. På det hela taget var det en lyckad tillställning - och än mer lyckad blev den när en tanig skåning (skojar bara, han är från Blekinge ju!), enligt egen utsago i 40-årsåldern,  dök upp framför oss.

Tänk er ekorren Hammy i Over the Hedge. Pumpa honom full med socker och ge honom en motivationsbok och en resväska full med uppenbarelser och voila! så har ni Micke Gunnarsson.

Han är min nya idol. Han står numer på finhyllan bredvid Klas Hallberg. Han öste ur sig tänkvärda saker och det som egentligen fastnade mest var uttrycket "syresätt dig själv innan du syresätter andra". Herr Gunnarsson drog paralleller mellan livet som vuxen, lärare, medmänniska och säkerhetsgenomgången på ett flygplan. Flygvärdarna påpekar ju alltid att du ska sätta på dig din egen syrgasmask först innan du hjälper de bredvid dig - och varför är det inte så ute i det verkliga livet?

Bra fråga, för om man rannsakar sig själv - hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta slår man inte knut på sig själv, vrider ur sig allt som en Wettex-trasa, för andras skull och sedan inser att det där man skulle ha gjort, för sin egen skull, på kvällen inte funkar - för att man är totalt färdig? Alldeles för ofta.

Micke Gunnarsson är superaktiv med en massa saker... Kolla det här! Och det här! Och det här! Och det HÄR! Jag har säkert missat något... Men hur som helst, han är en inspirerande människa! Lägg 22 minuter på inlägget ovan - och du är fast!

Att vara fast hos Micke är okej, bara du inte är fast i din (påtvingade) fyrkant.

Another year has passed...

Så sitter man här igen då och vaktar ungar som skriver nationellt prov i Svenska B. Det är ovanligt ångestladdat för i år har förberedelserna verkligen inte fungerat.

Jag har tjatat om muntliga framföranden och deras 5-minutersgräns; om PM som ska lämnas in före redovisning; om provdatum, tid och plats; om referat- och citatteknik. Ändå har allt detta gått väldigt många spårlöst förbi... Jag vet inte om just den här kullen elever har extremt selektiv varseblivning eller om de drabbats av akut tinnitus eller om de helt enkelt bara är lata - men något fel är det.

Men skam den som ger sig. De flesta av dem är på plats framför mig (en del är så klart borta på skidåkaruppdrag eller så har de helt enkelt inte ställt klockan) och de kämpar som djur.

Så trots varseblivningsproblematik eller akut tinnitus... De klarar sig nog bra ändå. De är överlevare.

Använd reflex!

Alltså, folk...

Hur tänker man egentligen, när man går ut på en kvällspromenad i novembermörker och regn iklädd svarta kläder och inte en tillstymmelse till reflex? Det är inte utan att jag tror att halva befolkningen i Byn är suicidal, för det är så det känns.

Igår höll jag på att köra på en människa som beskrivs ovan. Det regnade och vindrutetorkarna gick för fullt, med andra ord - det var svårt att se ut genom rutan. Det var kolmörkt - det är i slutet av november och det finns ingen snö som lyser upp. I en högerkurva får jag möte - strålkastarna speglas i alla regndroppar på rutan - av en bil som kör ganska fort, alltså måste jag hålla min bil ganska nära vägrenen för att inte bli påkörd av den mötande bilen.

Mitt i mötet upptäcker jag en gående person på min sida av vägen. Utan reflex och iklädd mörka kläder.

Grattis - du blev inte påkörd, men jag hoppas att du blev lika rädd som jag och tänker efter nästa gång du ska ut och promenera!

Visst, det var kanske ljust när man gick hemifrån och därmed inte tänkte på att ta med sig reflex... Men ett reflex kan man ha i fickan hela tiden! Det är alltså ingen ursäkt.

Jag har väskan full av clips (med... usch... skolverkslogga!) utifall att. Och om jag får för mig att ta en kvällspromenad tar jag på mig min ack så fula reflexväst - FÖR JAG VILL INTE BLI PÅKÖRD!

HÄR kan man beställa gratis reflexer.

Wicked Wednesday

I onsdags ringdes det från dagis: "Monstret har så ont i huvudet och nu sitter hon och vilar. Kan du komma och hä... Oj! Nu springer andra fröken med hinken. Jo, kan du komma nu?"

Jag for, hämtade en liten ynklig fis iklädd knallrosa fleecebyxor och blåa raggisar "jag kräktes på strumpbyxorna, mamma", parkerade henne i soffan och stoppade ner henne under ett täcke alltmedan hon bedyrar att hon mår bra.

Hon somnar ganska snart och jag ligger bredvid och känner efter om även jag mår illa. Det gör jag inte utan somnar huvud mot huvud med den lilla fisen.

När hon vaknar får jag syn på hennes ena fot. Lilltån är illröd och nästan dubbelt så stor som den ska vara. Rödheten finns även uppe på foten och det ser ut som att det går röda strimmor upp mot fotleden... Helvete. Googlar "blodförgiftning". Röda strimmor är en myt - beror "bara" på lymfkörtlar som har spel. Jaha, vad betyder då detta? Ingen aning. Tränaren kommer hem. Jag visar foten. Han tänker samma sak som jag. Kollar klockan - vårdcentralen har stängt för dagen. Helvete igen! Ska vi åka till akuten? Vilken akut? Mora? Falun? Och varför ser foten ut så här?

Kommer plötsligt ihåg att Monstret fått en sticka i tån från en gammal lackad byrå på dagis. Stickan hade plockats ur omedelbart men... Det måste ju vara därifrån. Eller?

Dividerandet om vis ka åka in till någon akut (8 eller 15 mil bort) fortsätter. Kompromissar genom att skicka bilder på foten till en av de mest läkekunniga människor vi känner. Hon ringer upp och uppmanar oss att åka in. Monstret gillar inte sjukhus och därför funderar vi en stund till. Vi får förhållningsorder för natten.

Efter ett tag börjar jag fundera på vart vi ska åka - om vi nu måste åka till akuten. Känns ju lite ovärt att åka till Mora och sitta och vänta i evigheter och sedan bli skeppade till Falun... Ringer sjukvårdsupplysningen och får ordern "ÅK!" och den snälla sköterskan (i Östergötland) kopplar mig till  Mora där jag får veta att det är bäst att vi åker till Falun på en gång: "Vi har ju ingen barnklinik i Mora".

Så vi åker. Monstret sitter och tittar ut. Vi läser Nils Holgersson i skenet av min mobil i baksätet på bilen. "Det är skönt att du sitter här bak med mig igen, mamma." Hon sover någon skvätt. Äter en halv hamburgare på "Gula M:et" i Mora - för hungrig är hon minsann. Halv nio på kvällen är vi framme i Falun och vår modiga lilla tjej bär sin röda hund och stålsätter sig för vad som eventuellt komma skall. Det gör vi också, Tränaren och jag. "Men hon är ju pigg!"

Vi får vänta på doktorn, men vad gör det? Alla sköterskor som kommer och sätter "klypor" som inte alls gör ont på fingret, tar febern med "en likadan som vi har på dagis" och som frågar en massa saker om Röda Hunden kollrar bort både barn och föräldrar och det slutar med att vi sitter ute i korridoren och väntar på doktorn, skrattar och skojar.

Klockan 22..30 har doktorn konstaterat att det "bara" är streptokocker, men att vi ska hålla koll på om rodnaden sprider sig. Han ritar på Monsterfoten "Det kittlas!" så vi ska se var den nuvarande gränsen går. Penicillin blir utskrivet - tabletter. Det kräver det lilla Monstret av doktorn. "Jag ska ha tabletter, drickmedicinen är INTE god!" Hon tar två där och då och är otroligt stolt över sin bedrift. 

Det är vi med. Världens modigaste lilla tjej.

Vid ett på natten är vi hemma, trötta och omtumlade och väldigt lyckliga över att få vara hemma tillsammans och inte på ett sjukhus någonstans långt hemifrån. Jag vet att det här var en bris i jämförelse med vad t ex Tigrinnan och hennes familj varit med om... men det här var hemskt nog. Jag skattar mig lycklig att det var ett falsklarm; att 7 dagar med penicillin är allt som behövs. Önskar det vore lika för alla.

Man skulle ha en sådan här att trycka på.