Whatever happened to the funky race?

Igår kväll fastnade jag i soffan. Jag borde egentligen ha gått och lagt mig, men jag fastnade som sagt framför TV:n.

SVT visade The Arks avskedskonsert från i somras och redan här bör vana läsare dra öronen åt sig eftersom The Ark kanske inte passar in i lärarjävelsmallen. Jag kände samma sak, men å andra sidan... är det inte så underligt.

Jag är inget jättefan av The Ark, det ska erkännas, men jag har en djup relation till deras genombrottsalbum "We Are The Ark" från 2000.

Jag bodde då i studentkorridor med allt vad det innebar och när jag 2001 skulle ut i världen och göra Tyskland osäkert arrangerades en hejdå-fest för mig. Mycket rödvin senare springer vi utefter Uppsalas gator, skanderande "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain..." på väg till ännu en kväll på V-Dala nation.

Kvällen tog slut ganska snabbt eftersom en av korridorsbruttorna tömt sin bag-in-box innan utgång och sedan tömde den igen på ett toalettgolv... Men oavsett hur slutet blev... It Takes A Fool To Remain Sane blev min theme song under tiden i Tyskland. 

Jag kände mig verkligen som en galning som försökte hålla mig frisk genom att vara sig själv när jag var där. Det tiden utomlands lärde mig var att man inte tjänar på att förställa sig, att vara någon annan än den man är; att man heller inte mår bra av att förställa sig.

Så igår, lite småapatisk hemma i min soffa, hör jag Ola Salo prata från scenen i Växjö. Han säger att det en sådan där kväll är tillåtet att bli lite sentimental och i bakgrunden hörs ett svagt för mig välkänt intro och jag känner hur tårarna stiger upp i mina ögon.

När den gode Salo sedan sjunger första textraden "whatever happened to the funky race, a generation lost in pace" rinner de nerför mina kinder.

När han kommit in på "wasn't life supposed to be more than this" stortjuter jag. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv utan för att jag kastades tillbaka elva år i tiden. Jag var 24 igen och hade hela livet framför mig.

Så där satt jag, halvapatisk och storgråtande i min soffa, och sjöng tyst med "Every morning I would see her getting off the bus, the picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain...

...it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play
or maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh It takes a fool to remain sane
Oh In this world all covered up in shame"

Jag kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag är ingen olycklig mor till ett olyckligt barn. Jag måhända kommer att oroas över min vikt... Men vad gör det i det stora hela? 

Jag for ut på äventyr och ödets vägar ledde mig ut på fler äventyr. Jag vågade satsa på kärleken och jag fick världens underbaraste barn och jag är galen nog att älska mitt jobb trots alla prövningar det utsätter mig för.

Med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen inser jag en sak: 

Jag är galen nog att överleva. 

"Where's ya goin', miss Daisy?"

I lördags var jag chaufför åt ett ganska glatt gäng "ungdomar". Helt frivilligt.

Eldkvarn skulle spela i Sälen och jag fick inget sällskap dit vilket ledde till att jag erbjöd mig köra åt ett par av mina gamla ögonstenar.

Vi styrde norrut och förväntan var hög hos alla (utom den medtvingade pojkvännen) och det rockades på bra i bilen.

Efter ett par stopp och upphämtning av ytterligare en gammal ögonsten befann vi oss alltså utanför stället där Eldkvarn skulle spela. Eller rättare sagt, redan hade börjat spela. Det är nog första gången i mitt konsertbesökande liv som bandet börjat exakt på utsatt tid...

Spelningen var bra om än alldeles för kort och det som sedan tog vid vill jag allra helst förtränga.

Publiken bestod mest av folk i övre medelåldern och 20-åringar. Alla i ungefär samma tillstånd. Vill bara förklara här att jag absolut inte dömer någon... men något av det hemskaste jag vet är fulla tanter (som dricker Breezers eller Smirnoff Ice). Det som är värre är fulla gubbar med något dimmigt och avklädande i blicken...

Nåväl. I och med medelåldern på publiken så spelade DJ:n bara "bra låtar". Han varvade Gyllene Tider med Tomas Ledin. Lyxade till det med Black Jack och Freestyle för att sedan gå över till Gyllene Tider, igen, för att sedan smälla på med Carolas "Tommy tycker om mig".

Där ville jag gå ut på fjället och hoppas att jag skulle gå vilse. Eller supa mig karatefull så att även jag skulle luras att uppskatta låtskatten som DJ:n bjöd på. Som tur var dök gänget jag körde åt upp och meddelade att de nog ville åka hemåt snart så jag slapp bådadera.

De bjöd på pizza innan vi styrde kosan söderut och efter diverse skjutsningar hit och dit var jag hemma halv tre. Dagen efter var jag sannolikt lika bakfull som "ungdomarna".

Tant klarar inte att vara uppe så länge...

God jul!

Lärarjäveln önskar alla läsare en riktigt

GOD JUL

på det enda sättet hon kan:




Ta hand om varandra out there.

Richie, Richie...

Kära Richie Sambora,

När ska du inse att det ibland kan bli liiiite för mycket?

Du var gift med Heather Locklear, major babe, och så var du tvungen att pilla på Denise Richards. Du körde full med din dotter i bilen. Du la in dig på rehab gång på gång, nu senast så att du till och med missade delar av turnén.

Men det räckte visst inte? Du var som både grädde på moset och lök på laxen tvungen att skaffa en lyxprostituerad som flickvän.

I blame Cher. She destroyed you.

Metal look-a-likes?

Vem är vem, egentligen?

 Johnny?                                       Kirk?

Kosmoskatten?                            Dave?

Chris?                                                Jamie Lee?

Dave?                                                  Judy?

Och på begäran...

Janick?                                          Kristina?

Big 4

Så här mitt under Metallicas spelning under Big 4:s besök i Sverige - som sänds i svt - har några frågor dykt upp i mitt huvud:

1. Varför gillade jag inte Anthrax under my glory days? De är ju hur bra som helst ju! Till och med Monstret gillade det hon hörde!

2. Hur många hårdrockare finns det i Sverige egentligen? Maiden sålde ut Ullevi i fredags och ikväll är det vad det ser ut mer än utsålt.

3. Är Kirk Hammet och Johnny Depp släkt? Kirk skulle kunna vara stand in för Depp i hans paradroll Jack Sparrow...

4. Varför är jag inte på plats?!

5. Finns det något mer fantastiskt än att höra över 56 000 sjunga med, och på köpet överrösta Metallicas PA-system?

6. Kan tv-licenspengarna användas till något bättre?!

Iron Maiden

Igår kväll var Tränaren och Lärarjäveln tillsammans med 55 998 personer på Ullevi och såg Iron Maiden. Det brukar alltid vara en upplevelse och även denna gång bjöds det på en och annan revelation. Den första uppenbarelsen fick vi redan under andra förbandet - Sabaton.

Jag har länge vägrat att ta till mig Sabaton, mest på grund av deras storvulna krigsepiska berättelser med för stor anstrykning av tysk koncepthårdrock (typ Avantasia) och även för att "alla" gillar dem. Alltså måste jag, kärringen mot strömmen, vägra. Nu kan jag dock inte vägra längre. Efter att ha sett en hel jävla massa konserter med gigantiska headliners och förband med "det är ju så självklart att vi ska vara här och vi är så bra att vi borde headlajna istället"-attityd var det väldigt uppfriskande att höra dalmål (det regionalt färgade standardspråket, remember?) från den gigantiska scenen. Det var uppfriskande att se ett gäng, egentligen halvgamla, grabbar ösa på scenen som att det vore sista dagen i världshistorien. Det var uppfriskande att se deras spelglädje och den tacksamhet som de uttryckte inför ynnesten det innebar för dem  att få stå på scen på Ullevi och värma upp Maidens publik.

Och publiken, publiken älskade Sabaton. Även jag var tvungen att släppa min motvillighet och följde snart dirigenten Joakim Brodéns minsta rörelse och inviter till publikaktivitet...

Men, det var ju inte Sabaton vi var där för att se. Det var ju gamla kära Iron Maiden. Ett Iron Maiden som var i bättre shape än någonsin. Steve såg vältränad ut. Nicko såg på något sätt yngre ut. Jannick kan behöva ett par nya tights och en koreograf, men han såg nöjd ut. Adrian spelade så svetten rann och monster-Eddie... ja, han spelade gitarr en sväng. Bruce sjöng som jag aldrig hört honom sjunga tidigare och blandningen av nya och gamla låtar var helt okej även om början av konserten var lite långsam i och med två nya låtar direkt i inledningen. Men sedan... Oh my.

Ullevi fick bandet att stå mållösa i fem minuter. Bruce skulle försöka säga något men inte ens han kunde överrösta femtiosextusen människor som skanderar "Maiden!" och klappar händer i takt... Det är en underbar och annars svårbeskriven känsla att se en stor idol sitta på en av monitorerna och le över hela ansiktet för att sedan begrava det leende ansiktet i händerna och skaka på huvudet.

Det har varit en del skriverier i pressen den senaste tiden att detta nog skulle bli Maidens sista tripp till Sverige, eller sista turné över huvud taget. Det påståendet avvisades från scenen igår kväll.

Det känns tryggt att åtminstone några av ens hjältar orkar hålla igång.

Återigen... Ursäkta den dåliga kvaliteten. Jag ska skaffa mig en annan telefon. Snart. (Inte fort nog!)

One Wild Night

Igår kväll tror Lärarjäveln att hon och 31 000 andra såg Bon Jovi för sista gången.

Gubbarna är slitna. Richie hade återvänt från sin rehabsession och det verkade alla vara väldigt tacksamma över, men Jon... Han är trött. Han fixar inte de höga tonerna i de gamla låtarna längre. Han pratsjöng sig igenom You Give Love A Bad Name. Då gick mitt hjärta sönder. Det var då jag började fatta att uttalandet om att de ska ta en paus efter Europa-turnén med stor sannolikhet är definitivt.

Jag blir glad om jag har fel. Men jag tror i så fall att det kommer att dröja.

Gårdagskvällen var trots regnskurar och icke tagna höga toner helt fantastisk. Det fanns många anledningar, varav den största var att få träffa Kix, min ständiga vän i Bon Jovi-världen!

En annan anledning var att Tränaren följde med mig. Att vara på konsert med honom är alltid en upplevelse, särskilt denna gång när jag fick sitta på hans axlar under Keep The Faith...

Fuck the rain, we're havin' fun anyways!

Regnet var ingen nackdel. Det var uppfriskande. Och att se Jon kliva längst ut på scenen, titta upp i himlen med arg blick och ryta "Is that all you've got?!" var även det en upplevelse. En kort stund senare slutade det regna... Han har kontakter, den där Jon.

Låtlistan bjöd på en hel del överraskningar. 26 låtar spelades under nästan tre timmar. Många av låtarna var rätt otippade. Jag vet inte om jag någonsin hört Wild Is The Wind på konsert tidigare... Det var i och med denna låt och Jons känslosamma framträdande insikten om att det var sista gången jag såg dem kom.

Den låt som förvånade mest var Love's The Only Rule. Min favoritlåt. Min och Monstrets "burkslaskarlåt"... Awesome. Helt enkelt.

We Weren't Born To Follow hade världens coolaste back drop. Ursäkta ljudet... Och bilden. Det kommer nog ett inlägg om det som fanns på bild. Senare.

Nu ska Monstret hämtas hem från mormor och morfar. Längtar.

Pucko

Nej, Anders Tengner. Det är du som är en "dick", en obetydlig liten skit. VARFÖR i hela helvete skulle Jon Bon Jovi sitta och skriva brev till dig?

"He completely turned in 1993, he shut everybody out..." Ja, vad hände då? Bandet hade året innan släppt sin första skiva på hur länge som helst och de var ute på världsturné; han blev pappa för första gången. Känns som att det är tre jävligt bra anledningar till varför man kan/väljer att tappa kontakten med en sketen musikjournalist från Sverige. Eller?

Men, det är klart att det är synd om dig Anders. Du sitter ju i en pseudo-show, snackar engelska med ett par svenska tonårstjejer och försöker leverera klokheter hämtade ur din enorma kunskapsbrunn. Klart som fan att det är synd om dig. Det är till och med så synd om dig att du tycker att du kan sno en titel till din skvallerbok...

Klipp dig och skaffa ett jobb. (Det gjorde Jon.)

3. En låt som gör mig glad

Från en väldigt bra film, 500 Days of Summer. En film med oväntad klippning och ett slut man inte väntar sig.

Jag skulle ha kunnat visa upp 132 Bon Jovi-klipp här, men jag känner att jag borde visa mig lite högkulturell och pretto och ta med Sarkozys fru (eller är hon det längre?) sjungande på franska. Och jag blir faktiskt glad, så där hoppfullt glad, av den här. Trots att den är på icke-språket franska.

4. En låt som gör mig ledsen

Jag har berättat tidigare att jag har svårt att höra "Fattig bonddräng" utan att gråta och det gäller fortfarande.Om man bortser från barnvisor så finns det en annan låt som alltid gör mig gråtmild. Dels för att den är otroligt vacker och dels för att sångerskans liv var enormt tragiskt och det gör ont att hon inte fick uppleva sin framgång.

5. En låt som påminner mig om någon

Jamen herre jösses. Vilken ska jag välja?
Ska jag ta Högt över havet med Arja, för att den påminner mig om Korridorspappa? Låtjäveln som fick mig att smälla i dörrar, skälla ut Korridorspappa och sedan lyckas med konststycket att bli bjuden på mat av honom eftersom han (som så många gånger)  insåg att det var mat jag behövde?

Eller ska jag ta den här som påminner mig om "Johansson & Moppen" och alla terminsavslutningar som de spelade den på? Jag tror jag gör det.

Johansson har funnits i mitt liv sedan hans pappa tapetserade om i mitt barndomshem och Johansson lekte "Grodan Kermit från Sesam-Nytt" med en nyuppryckt morot som mikrofon. Sedan har otaliga timmar i buss med delade hörlurar (fast då lyssnades mest på den här) passerat. Vi hörs inte av så ofta numer, men tack vare alla sociala media som finns idag händer det att det skrivs dialektdialog på MSN. Aldrig svenska, bara mål! I juli hoppas jag att vi träffas på Ullevi när Iron Maiden spelar. Det är mycket tack vare Johansson att jag kommer att vara där eftersom det var han som introducerade them lads för mig.

Moppen och jag är lika gamla, det skiljer två veckor mellan oss och våra mödrar var barndomskompisar. Jag var dagbarn hos dem tidvis och vi gick sedan i samma klass från förskolan till gymnasiet. Nu är han rockstjärna och polis och jag är en Lärarjävel.

Jag saknar er, grabbar!

Den j****a låtlistan

Nu kör jag nummer 20-6 på fast forward, ... Get it over with, liksom, för det här var drygt. Långa inlägg blir det också. Topp-5 kommer senare.


20. En låt jag lyssnar på när jag är arg





Får mig alltid på andra tankar.


19. En låt från min favoritplatta
Usch, så svårt. Jag väljer att ta en låt från den skiva som är min favorit just nu, Foo Fighters Wasting Light, och det är den här:



De senaste veckorna har  Wasting Light gått non stop på Spotify och jag har blivit kär i Dave Grohls röst.


18. En låt jag önskar jag fick höra på radio
Den här har jag önskat på radio och faktiskt fått höra den också. Jag vet inte om det berodde på min motivering ("Jag vill att ni spelar denna låt för att min sambo och dotter ska få sig ett gott skratt medan jag dansar runt och spelar luftgitarr med diskborsten") eller vad det var... Den finns på min lista redan så ni får bara länken...


17. En låt som jag ofta hör på radion
Varje gång jag sätter igång radion på Bandit spelas Guns 'n' Roses eller Vollbeat. Båda är bra, men jag är sååå less. Jag vägrar länka, 'kej?


16. En låt som jag brukade älska men nu hatar
Jaha. Nu blev det en Guns-låt ändå. Jag klarar inte av den här. Lång är den  också. Men som wannabe-deppig tonåring med identitetssvårigheter så var den lysande. Idag? Not so much.


15. En låt som beskriver mig
Enkelt. 




Skulle väl kunna ta den här också, men det verkar så... jag vet inte... Fånigt? Å andra sidan gjorde min förra mentorsgrupp om texten till den när de skulle ta studenten och så framförde de den på scenen i parken. Fröken grät en eller flera skvättar då. 


14. En låt som ingen tror att jag skulle älska
Nu blev det svårt igen. Jag är rätt obvious med min musiksmak och om man ser på den så är väl den här rätt otippad:

 


13. En låt som är guilty pleasure
Hiphop och jag hör inte direkt ihop, men den här får igång mig:




12. En låt av ett band jag hatar
Känns lite absurt att jag skulle spela en låt från ett band jag hatar och därför gör jag det inte. Vilken som helst låt som är gjord av Lasse Stefanz får mig att gå in i anafylaktisk chock. Så nu vet ni det.


11. En låt av mitt favoritband
Jag har presenterat så många redan... men twist my arm real hard... Okej då. Ni får väl en till då:




10. En låt som får mig att somna
En gång i min gröna ungdom somnade jag ofta till den här. Det är lite av en bedrift, i alla fall när jag nu retrospekterar lite... Idag somnar (läs: domnar) jag till sådant här.


9. En låt som jag kan dansa till
Jag kan ju inte dansa. Alltså dansadansa. Dansar gör jag dock, beväpnad med diskborste eller med Monstret i famnen. Den låt det dansats mest till de senaste åren är Lady Gagas Pokerface.


8. En låt som jag kan hela texten till
Första gången jag skulle söva ett barn, en av mina vänners tvillingpojkar, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. "Sjung för honom" sa barnets far. Alla barnvisor var fullständigt borta från min arma skalle och den enda låt jag kom på var Jon Bon Jovis Blood Money från Blaze of Glory-skivan. Den låten sitter och jag kan den nog till och med baklänges...


7. En låt som påminner mig om ett speciellt tillfälle
Sittande på en barpall på en restaurang i Stockholm bestämde jag mig.





6. En låt som påminner mig om ett ställe
Den här låten var min theme song medan jag pluggade i Tübingen och när jag hör den numera kastas jag tillbaka till mitt rum i lägenheten med putsväggar. Jag spelade låten och resten av skivan på min beige laptop innan jag skaffade mig en cd-spelare på en loppmarknad. Den saknade on/off-knapp så man fick slå på den med hjälp av en penna. Detta "hembygge" i kombination med gardinerna jag sytt för hand av ett påslakan och de absolut kritvita putsväggarna gör verkligen låten rätta...

Show some backbone

You got a lot of nerve,
Now show a little backbone why don't you.

Sluta viska. Säg det rakt ut istället. I dare you. Öppnar du munnen och säger du det du vill ha sagt (men tydligen inte har nog med guts att göra) så kommer jag definitivt att spilla bönorna. Över hela dig.

Åter till låtlistan

24. En låt jag vill ha på min begravning

Svår fråga indeed. Den här kanske:


Men det kanske skulle tas på fel sätt... Någon Bon Jovi-låt måste det bli i alla fall. Och den här, for sure:


23. En låt jag vill ha på mitt bröllop

Bröllop? Lärarjäveln? Det var ju lite av ett skämt i sig... men om det nu skulle ske så skulle nog den här vara passande, för både mig och Tränaren:



Fast, jag vill ju ha en Bon Jovi-låt också... Och då kanske den här skulle vara användbar:



Men en som ABSOLUT måste vara med om/när jag gifter mig med min Tränare är den här, som jag för evigt kommer att förknippa med mitt älsk:



22. En låt jag lyssnar på när jag är ledsen

När jag är ledsen vill jag bli glad och olikt många andra som vältrar sig i sin misär med deppig musik lyssnar jag istället på sådant som gör mig glad och pepp igen. Det här är en sådan låt:



21. En låt jag lyssnar på när jag är lycklig

Jösses... Det finns ju hur många som helst! Just nu ligger den här högt upp på lycklig-listan:



Vilken Bon Jovi-låt som helst skulle platsa här också. Så klart.

Musiklistan

Med risk (chans?) för att det bara blir en massa Bon Jovi-låtar har jag beslutat mig för att ta mig an musiklistan som härjar runt i bloggosfären... Vi får se hur länge jag håller ut och för spänningens skull tror jag att jag börjar bakifrån. Med listan alltså.

So here goes...

30. Min favoritlåt från den här tiden förra året


'

Fruktansvärt dålig kvalitet på det här klippet... Men vad fan. Jag sprang som en vind till den här låten, både utomhus och på löpband och ska jag vara ärlig så följde den mig överallt och gör det än idag eftersom textraden "dance in the pouring rain" numer sitter permanent på min högra arm.

29. En låt från min barndom



Ja... Vad ska man säga? Jag hade en stor affisch ovanför sängen och kunde låten utantill. Och dansen. Den har jag och mina korridorsbrudar dessutom kört på en och annan korridorsfest och på V-Dala nations dansgolv... Ja, herregud. Har preskriptionstiden gått ut månntro?

28. En låt som får mig att känna mig skyldig



Jag kommenterar inte...
------------------------------------------------------------------------------
Det här var skoj. Jag fortsätter med någon punkt till.
------------------------------------------------------------------------------


27. En låt jag skulle vilja kunna spela på instrument



Synd bara att det är Blaze som sjunger i den här versionen... Men en dröm är att kunna spela gitarr och att kunna hoppa runt med gitarren som jag gör med diskborsten till den här låten.

26. En låt jag kan spela på något instrument



Pekfingervalsen på piano, på Monstrets xylofon, på blockflöjt. Men längre än så sträcker sig inte min kompetens. Tyvärr.

25. En låt som får mig att skratta



Personer med kännedom om Lärarjävelns arbetsrum förstår. Punkt.
----------------------------------------------------------------------------

Nu får det vara nog, nu lägger Lärarjäveln av.

 

Inspector Gadget goes Twilight

Förhoppningsvis kan även ni, kära läsare, höra denna underbara låt om ni klickar på play...




Jag satt och lyssnade på den när en kollega kom på mig och med glimten i ögat sa "Men, vilken nörd du är!" och ja, jag måste vara en nörd med tanke på att jag ägnat de senaste två timmarna av mitt liv till att försöka få in en audiospelare i ett blogginlägg. När jag väl lyckades med det konststycket var jag dessutom tvungen att ladda hem ett konverteringsprogram för att kunna omvandla iTunes (jävla) skitformat till MP3 eftersom den hittade spelaren inte stödde iTunes (skit)format MP4a... Och när väl detta var klart fick jag lov att leta upp ett online-lager där filen skulle sparas. Det ska fan vara humanist i dagens läge...

Nu ska det alltså förhoppningsvis fungera. Det gör åtminstone det från min dator och det ska förhoppningsvis inte bara bero på att den melankoliska låtjäveln finns sparad på min hårddisk...

Funkar det inte? Kommentera! Funkar det? Kommentera ändå! Jag gillar att få kommentarer av mina läsare...

Edit:
Uppenbarligen funkar inte spelaren särskilt bra ihop med vissa webbläsare, typ Explorer. Jag använder Chrome och Nat som kommenterat nedan, och fått spelaren att funka, brukar köra Mozilla. Lärarjävelns logik säger därför att man inte ska använda Explorer (i någon form, särskilt inte om den blandats ut med Tipp-Ex). 

Ett nytt försök med en annan spelare:



Och den verkar faktiskt fungera i Explorer!

Varför kan jag inte gilla Lisa Miskofsky?

Pluras kök har börjat igen och det gör mig glad. Verkligen. Tills fail #1 dök upp i rutan: Fredrik Wikingsson. Sen kom Leif GW Persson och allt blev intressant igen. Tills fail #2 kom in, lagom tills rabarberpajen skulle tillagas. Fail #2 är ingen mindre än Lisa Miskovsky och jag vet inte vad det är med den människan som gör att jag inte gillar henne.

Tänkbara anledningar är att
- hon gör fruktansvärt mesig musik - hon har världens rockröst men klinkar sig fram inom singer-songwriter-genren.
- hon minsann har varit snowboardproffs. Ja, just det. Hon körde typ Sverige Cup-tävlingar i början/mitten på 90-talet och var en så pass högt rankad hangaround att hon fångade ett riktigt proffs på kroken.
- hon är snygg.

Ja, jag erkänner att det är avundsjuka som gör att jag inte gillar henne. Fast mest är det för att jag tycker att hon slösar bort sin potential i en genre som är så överfull med Miskofskyar att ingen går att skilja från mängden. (Kix, om Johan läser detta och blir putt... be om ursäkt från mig!)

Nä, nu ska jag sluta irritera mig på saker jag inte kan påverka. Det har jag ju till och med fått föreläst för mig idag. En föreläsning fylld av yesterdays news egentligen. Det finns andra som hade behövt höra det som sades där dock...

After-Mello

Linda B direkt till final. Flest röster ikväll... Ja, vad säger man? Att man högaktningsfullt skiter i det, för hårdrocks-Sverige sa sitt: Backyard Babies-Nicke är också direkt i finaaaaaaaaaal!

Inför Mello

Tänkte ta kvällens melodifestvaltävling på allvar, men det gick över efter en genomlyssning av bidragen. Tvekar du, kära läsare, om du ska se eller inte? Här följer en resumé av vad som kommer att höras:

1. Melody Club - "The Hunter"
Rätt okej låt, men ändå lite blek. Hoppas de öser mer ikväll.
Update: Den var bättre den här gången.


2. Julia Alvgard - "Better or Worse"
Julia vem? Tydligen en sk webbjoker. Jaha. Ja, sjunga kan hon men jag kommer inte ihåg låten, alltså funkar den inte.
Update: Min fråga kvarstår: "Va?" Jösses så tråååkig.


3. Lasse Stefanz - "En blick och nånting händer"
Jag hatar att skriva "nånting" ungefär lika mycket som jag hatar dansband. Jag hoppas innerligt att dansbands-Sverige inte har fungerande telefoner ikväll.
Update: Alexander Bard+Lasse Stefanz= Dödlig kombo. Mördande dåligt.


4. Linda Pritchard - "Alive"
Tja, med risk för att upprepa mig själv... Jag kommer inte ihåg låten och tja, då... Nä. Men det har tydligen utlovats en nakenchock och då vet man ju aldrig hur det går.
Update: Jag kommer fortfarande inte ihåg låten, men jag kommer ihåg att jag tänkte att "om det var lite tyngre gitarrer och om popen tonats ner hade Evanescence kunnat göra denna låt."


5. Anders Fernette - "Run"
Hans första låt diskades och sedan fick han en ny låt. Bon Jovis gamla låtskrivare/producent Desmond Child är en av tillverkarna och det borde kanske betyda att jag tycker att låten är bra. Och ja, "Run" låter ibland som något som Bon Jovi skulle kunna framföra. Men. Kollegan till höger brukar reta mig med att säga att "hårdrock är dansband" och är det något jag hatar så är det dansband. Jag brukade gilla schlager, men jag gillar inte att Bon Jovi ska blandas in i schlagersvängen. Alltså gillar jag inte Fernettes låt, tyvärr.
Update: Tränarens kommentar: Varför springer du inte runt och jublar som du hade gjort om BJ gjort låten?
Jag vägrar.


6. Linda Bengtzing - "E det fel på mig?"
"E det fel på mej?" Nej, det är fel i titeln. Ska man förkorta/talspråksskriva ord får man för i helvete göra det konsekvent: "E de fel på mej?" I mitt schlagerliv har Linda B varit en fast punkt, men, för att citera Sarah Dawn Finers svulstiga låt, "I'm moving on". Jag tycker att det är patetiskt. Lägg ner nu. Släpp fram något annat, okej?
Update: Jag vippade på foten. Skämmes.


7. Nicke Borg - "Leaving Home"
Backyard Babies-Nicke är nog den mest tatuerade människan i Mellos historia och sådant gillas! En powerballad som jag hoppas blir pampigare ikväll. Det här är nog den första låten på alla deltävlingar som jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Men jag lovar inget.
Update: Jag röstade. En gång.


8. Love Generation - "Dance Alone"
Förhandstippade så till den milda grad att de andra bidragen knappt göre sig besvär att ställa upp. Min första tanke var "Var det här allt?" Den andra tanken var "Det låter för mycket schlager." Öh, ja... det är schlagerfestival? Men behöver vi mer schlager? Nä. Vi behöver något som slår i övriga Europa.


I och för sig kanske multikulturella Love Generation gör det med sin av demonproducent tillverkade låt, men jag vet inte...
Update: De vinner hela skiten. Om inte Danny tar det. Jag hejar på Danny.