Välgörande tvål

I år har jag äran att vara coach för ett gymnasiearbete med ett allvarsamt innehåll. Eller egentligen är det ju ganska glatt eftersom tvål är inblandat, men den bakomliggande orsaken är desto allvarligare.

Mimmi, en tjej i teori-trean, bestämde sig för att starta en insamling i välgörenhetssyfte och valde av flera anledningar Cancerfonden som mottagare av pengarna.

Det är dock inte bara en insamling utan hon tillverkar egna (helt underbara) tvålar som hon säljer till förmån för Cancerfonden. Hon jagar sponsorer (stort tack till bl a Tvålköket för den givmilda rabatten!) för att få tillverkningskostnaderna så låga som möjligt för att kunna skänka så mycket som möjligt till Cancerfonden. Dessutom har hon en sms-insamling på gång - den ser ni i mitt sidofält - där man genom att sms:a BESEGRA 9181 till 72 988 skänker 50 kr.

Ni som följt mig ett tag och som kanske till och med känner mig privat vet vad jag och min familj gått igenom det senaste året i och med pappas cancerdiagnos och bortgång. Ni förstår alltså vad denna insamling betyder för mig. Jag får aldrig tillbaka pappa, men kanske slipper någon genomgå samma prövning...

Skänk en peng via sms eller kontakta Mimmi på Facebook för att beställa handgjorda, väldoftande tvålar. Tillsammans kan vi besegra cancerhelvetet.

"Ät en mental pepparkaka"

Gårdagens elevcitat var klockrent. Det kom till i ett ögonblick där ett gäng grabbar helt självmant läst igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades som a wee bit to elak.
"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.

När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].

Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.

Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.

Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.

pyssel, ungar och tårar

Jag har varit på jobbet ett par dagar och pysslat. Lite skönt att vara där i stort sett ensam. Igår träffade jag på fyra kollegor (tack för trevlig distraktion Susanne - och nej, jag har inte kommit på en enda författare... Än.) och idag flög min skrivbords-wing man in en sväng. Annars har det varit tyst.

Eller tyst... Jag har spelat Bon Jovi för fullt i mitt nu nystajlade klassrum.

Jag har hållit mig ifrån arbetsrummet. Skrivbordet är nämligen städat och så ska det förbli tills i augusti. När jag städade det i fredags slängdes en massa gammalt skräp och pärmar tömdes. Tråkjobb alltså, men när man kommit igång så går det av bara farten. I alla fall tills man stöter på någon sorts patrull.

I mitt fall var det klasspärmen. En beige tygpärm som stått på samma ställe på mitt skrivbord i tre år. En pärm med "HP08 Diverse" på ryggen.

Jag höll i pärmen och var på väg att öppna den och hälla ut innehållet i pappersinsamlingen, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Istället kom tårarna. Jag började bläddra igenom fyra versioner av klasslistor som berättar många historier: vem som flyttat vart och när; vem som dykt upp i klassen och försvunnit; vem som bytt telefon; mammors och pappors namn och adresser...

Gick vidare genom studieplaner, bokförda "ringa-hem-av-någon-anledning"-samtal och utvecklingssamtalsprotokoll... och grät en skvätt till.

Träffade två av mina flickor förra veckan när jag och Tränaren var ute och åt lunch. Jag ville kramas och prata men jag klarade det inte. Jag ber om ursäkt för att jag inte kom och kramades, för att jag verkade avståndstagande. Jag var nära till gråten som det var. Jag fixade det inte. Förlåt.

Ögonstenarna ligger på skrivbordet på jobbet i väntan på en bra placering. De ska ligga på en plats där jag ser dem och där de ser mig. Varje dag. 

Ni fattas mig, ungar. Ni fattas mig.

Kärlek

Från dt.se:

– Du har varit lärare, men också som en mamma, syster, samvete och bästa vän, sa studenten Jasmine Winroth från Lima och gav läraren Anna Martinsson en stor och innerlig puss på kinden.
Nu skiljs deras vägar.
Jasmine flyttar till Eksjö i Småland där hon fått jobb direkt efter gymnasiet som kassörska i en Ica–butik.
Anna blir av med sina tolv elever i handelsprogrammets avgångsklass, sina ögonstenar.
– Det är den bästa klassen i handelsprogrammets historia. Alla har bra betyg och jobb direkt efter skolan, och det är jätteroligt, men jag kommer att sakna dem mycket, sa Anna.
Som tröst och minne från eleverna fick läraren Anna i alla fall en påse med tolv stenar av sina ögonstenar, en sop som tack för att hon sopat vägen genom gymnasiet för dem och en chokladkaka för sitt fina leende.

Dagen var full av kärlek, tårar och skratt. Den började hemma på gården med frukost och ungarna sken ikapp med solskenet. Den fortsatte på skolan och i kyrkan. I kyrkan kom de första tårarna (och näsblodet) och det var tur att kantorn Jan kom till undsättning med näsdukar...

Tränaren och jag var toastmasters under studentlunchen och vi lockade till skratt, men även lite allvar. "Det är sista gången ni sitter i den här matsalen. Tillsammans." Alla skötte sig exemplariskt och hela dagen hade det världens bästa Åke definierade som "värdighet". Det var en värdig avslutning.

Tågandet genom byn ner mot parken anträddes och studenttåget var längre än på många år. Poliseskort hade vi också, och det var nog tur med tanke på att det är marknad i byn.

I parken efteråt gräts det hejdlöst. Jag orkade inte hålla emot längre. Det gick bara inte. Jag var helt överväldigad av sakerna jag fick av ungarna, alla fina ord jag fick av föräldrar och andra elever...

Som vanligt gick vi till Krögaren och där var vi strax omsvärmade av Tränarens ungar. Det blev gråtkalas där också...

Lycka till i livet, alla underbara ungar. Ni är en fantastisk årskull och ni kommer att finnas kvar i hjärtat på oss.  Alltid.

The final countdown

"Vill du äta lunch med oss?"

Frågan kom från tre halvt om halvt sönderfestade flickor. Mitt svar var såklart ja, för både de och jag visste att det var den näst sista lunchen tillsammans. I alla fall i skolmatsalen. I morgon, om 14 timmar, sitter vi där för sista gången.

Idag var sista gången vi satt där, bara vi fyra. Tillsammans. Pratande om allt och inget och framtiden. Och det som varit. Utan att gråta faktiskt. Ingen av oss nämnde att det var sista gången vi satt där tillsammans utan en massa surr omkring. De konstaterade dock varför studentveckan finns: "Det är för att verkligheten ska hålla sig på avstånd en stund till."

I morgon kommer matsalen att vara till brädden fylld av vitklädda finklädda och förväntansfulla studenter, yra i mössan, skrålande "För vi har tagit studeeeeeenteeeen!".

Jag är inte förväntansfull. Jag upplever redan tomheten efter studenttåget till parken. Tomheten som uppstår när alla vitklädda finklädda och förväntansfulla hittat sina föräldrar och andra anhöriga. Tomheten som uppstår när ens roll i deras liv är slutspelad. 

"Mössa på!"

Väntan...

Talhållaren skämtade och sa:
"Det är inte ofta man ser så många med mössan i hand. Samtidigt."

Ett hav av (ännu) vita mössor

Tja, vad säger man? En hyllning på 5x8 meter.

The kids are alright

Det är mycket nu... Men inte alls så jobbigt som ifjol. Inga kala fläckar på huvudet (tror jag) och inga större magproblem. Antingen beror det på att jag lärt mig att sluta stressa eller så har jag blivit avtrubbad. Eller så beror det på något annat. Jag vet inte. Jag ska inte analysera utan bara konstatera att jag mår förhållandevis bra. Bara lite näsblod igår. Ingen fara.

I måndags skulle betygen vara satta eftersom ordinarie betygsdag blivit "mentorsdag". Jag hann i tid. Eller snarare - ungarna hann i tid. Jag var dock kvar på jobbet till kl. 20 och pysslade med presenten som jag skulle ge mina ungar.

Jag har en förkärlek för blandband och jag hade därför gjort en bland-cd till var och en av ungarna. 18 låtar på varje, varav 17 var lika på alla skivor. En unik låt på varje skiva. En unik låt för en unik unge. Alla låtar bär dock någon sorts budskap.

Alla skivor var brända och det var casen som skulle fixas. Och det tog tid. Medan jag ändå var igång gjorde jag ett grattis-till-studenten-kort till allihop. Även detta krånglade. Men det blev bra när det var klart. 

Jag hade en plan med mitt övertidsarbete: att klara av gråtandet under mentorsdagen istället för på studentdagen. Och grät, det gjorde vi. Till och med en del av grabbarna. Jag beskrev alla låtar, vad de betydde för mig, vad jag menade med dem, vilket budskap jag ville skicka med dem ut i livet. Och då gräts det.

Mina ungar, som nu ut i livet går.

Men jag... jag kvar i klassrummet står...