"Ät en mental pepparkaka"

Gårdagens elevcitat var klockrent. Det kom till i ett ögonblick där ett gäng grabbar helt självmant läst igenom varandras debattartiklar och en av artiklarna uppfattades som a wee bit to elak.
"Ät en mental pepparkaka och fortsätt skriv" sa den ene till den elake och mina parabolöron uppfattade kommentaren som numer pryder whiteboarden i klassrummet.

När det kommer till kamratbedömningssituationer är det viktigt med mentala pepparkakor. Många elever tycker att det är läskigt att någon annan än läraren läser det de skrivit. De är rädda för att kompisarna ska skratta åt det de skrivit och det kan en ju förstå. Jag försöker avhjälpa detta genom att smygträna dem i kamratbedömning (utan att de fattar att det är just det de gör) och i att låta mig publicera deras alster på mitt lite mer seriöst skolrelaterade och cancerfria sidoprojekt [läs: huvudprojekt, jag har ju inte varit direkt aktiv här på månader...].

Det tar tid, men det går framåt. Det är svårt att få ungarna att begripa att de kan; att de är duktiga och att det inte är ett dugg pinsamt att publicera skrivna alster på nätet. Jag brukar ifrågasätta deras Snapchats och Instagram-uppdateringar när de vägrar bloggen. "Ni har inga problem med att lägga upp pinsamma bilder på sociala medier, men era texter går fetbort. Varför?" Då brukar de mumla något ohörbart och sedan bestämma sig för att det är ju superpinsamt om någon ska läsa det de skrivit... Fast det finns ju som tur är undantag.

Under våren har jag storslagna planer för det småflippade klassrummet. Då ska eleverna publicera en del av sina verk där - det är en del av uppgiften. Tidigare har det varit frivilligt, men nu - för att uppgiften ska bli mer "på riktigt" - ska texterna in där i stället för i det slutna svenskrummet på vår lärplattform Fronter.

Jag gillar det. "På riktigt." Eleverna kanske är lite mindre positivt inställda till konceptet, men jag får muta dem med mentala pepparkakor. Då borde det funka.

F R A M T I D E N

Sitter i klassrummet och lyssnar på elever som spånar på det muntliga anförande som ingår i nationella provet på Svenska 1.

Det är många tankar som kommer fram. Tankar av alla slag. Hur man ska definiera begreppet framtid; är det det som händer om en timme, i morgon, om en vecka, om 1 år, 10, 30, 2000? Eller "Vad ska ni göra i framtiden?" Finns det bilar om hundra år, och i så fall - vad drivs de med?

Det googlas hejvilt på alternativa energikällor, inspirerande bilder... och där kom ett rap-battle också.

Undrar vad Skolverket skulle säga om ett spoken word-anförande? Mmm... om det rullar en keynote-presentation i bakgrunden.

Man måste ju ha ett presentationstekniskt hjälpmedel, annars är man körd.

No words

Aldrig har väl ett lönesamtal med chefen gått så dåligt som det jag just haft... Eller dåligt och dåligt. Jag var ärlig. Brutalt ärlig utan att försköna min tillvaro ett endaste dugg.

Förr om åren har jag varit mitt glada käcka Jag som tycker att allt är toppen och "titta vad duktig jag är". Typ. Nu tänkte jag prova en annan taktik, alltså den brutalärliga varianten, eftersom den första, glada, aldrig någonsin gett utslag i plånboken.

Det kändes ju... sådär. 'Sådär' innebärande så dåligt att jag kände att jag behövde gömma mig i mörkret i mitt arbetsrum och gråta hysteriskt i fem minuter.

Du sa att du kände dig förbisedd och missnöjd efter förra årets lönesättning... På vilket sätt? löd min intervjuares sista fråga. Mitt svar löd så här:

Klart jag känner mig missnöjd med det generella påslaget + 100kr då jag enligt mitt lakan (läs: vilka kurser/grupper man har) jobbar 150%. Jag har, under min "lugna" period, 18h undervisning i veckan - utströsslat över alla dagar med en tom position här och där. Lägg till ett mentorsskap på detta. Jag har heller ingen sammanhängande tid där jag kan sitta ner och förbereda eller efterarbeta och på grund av hur schemat ser ut befinner jag mig på jobbet 42,5h/vecka. Då återstår 2,5 timmar förtroendetid...

Om ett par veckor börjar den sista schemaperioden och då har jag 25h undervisning i veckan och jag kommer fortfarande att befinna mig på skolan MINST 42,5h/vecka. Och med detta i åtanke ser jag det som en ren kränkning att en lärare med typ sju undervisningstimmar per vecka plus en helt undervisningsfri dag får lika mycket (lite) i lönepåslag som jag. Jag vill ha betalt för det jobb jag faktiskt gör.


Vart detta leder har jag ingen aning om. Troligen till mindre undervisningstid och väldigt litet lönepåslag, eftersom det är så vanskligt med lärares löner.

Fy fan, vad jag känner mig kass. Helt slut och jävligt kass.

What About Now - Chapter II

Alltså... Jag skrev ju i förra inlägget att det fanns mycket som retar mig och som försöker få mig att slåss. Det är så till den milda grad sant att jag faktiskt inte vet var jag ska björklund. Förlåt, börja menade jag.

Det är idag 550 dagar kvar till valet och jag har redan bestämt mig för vad jag ska rösta på.

Jag förespråkar alltid att man inte ska välja utifrån en enda sakfråga utan försöka se helheten och vilka följder ens val ger. Det är väl ingen nyhet att jag är röd i mitt tänk och att vi har två partier som hävdar att de är röda. Det ena, det större av dem, har dock mer gått mot en lilaaktig ton i och med att de närmar sig "fel" block och det har gjort ont i mig att se detta hända. Jag håller inte med dem längre. De är för fega. För mesiga. Det är en anledning till att jag lämnar det parti jag fått med modersmjölken.

En annan anledning har med sakfrågor att göra. (S) presenterar ingen tydlig skolpolitik. Visst, de säger ofta att Björklund och hans lakejer har fel och det gillar jag ju.

Jag jobbar ju som bekant i en liten gymnasieskola som till stora delar står på minerad mark, för att inte säga undergångens brant. Vi kämpar mot små barnkullar, inkompetenta politiker på alla nivåer och konkurrerande skolor. Vissa av dessa skolor är friskolor - startade och drivna som företag. Företag vill man att ska gå med vinst och det gör friskolorna genom att de - som alla andra skolor i Sverige - får skolpeng som sedan ägarna lyfter som löner och bonusar. Så håller man på tills det inte finns några fler sekiner i kassakistan och vad händer då? Jo, man försätter sitt företag i konkurs.

Vad leder då detta till? Jo... att ett stort antal elever som har valt denna skola för att den verkat vara den bästa inte har en skola att gå till utan måste söka sig någon annanstans - mitt i en utbildning. Ain't that swell?

Just friskolor och deras vinstuttag är en stark sakfråga för mig. De blåa ser inget fel i att chefer tjänar pengar på skolor och (S) säger inget alls. Men Jonas Sjöstedt vill ha en lag mot vinstintressen i skolor och DÄR bestämde jag mig.

What About Now - Chapter I

Jag skriver inte så mycket nuförtiden.

Det finns fortfarande saker som retar mig och försöker få mig att slåss med väderkvarnar och ducka för skit som flyger ur fläkten, men jag orkar inte ta tag i dem. Jag har resignerat.

Det gör ont att resignera. En stor käftsmäll varje morgon jag försöker motivera mig att gå upp och släpa mig ur sängen. Jag håller på att bli bitter.

Jag sa en gång i min tidiga lärargärning att den dag jag blivit bitter så ska jag se mig om efter ett annat jobb, för har man blivit bitter så tillför man inget längre. I alla fall inte i den verksamhet som jag befinner mig i.

Nu är jag där, vid bitterhetens brant och vet inte om jag ska hoppa ner i det beska djupet eller om jag ska vända om, ännu en gång, och försöka ta omtag. Jag förstår nu de bittra lärarna som jag tidigare föraktat så djupt att det gränsat till avsky. Jag förstår varför de hänger kvar, varför de inte bara slutar och lämnar plats åt någon mer inspirerad, outbrunnen, förmåga.

Det är svårt att ta steget hit eller dit, och innerst inne vet jag att jag inte VILL sluta vara lärare. Jag har fortfarande en massa roliga idéer och ungarna verkar ju trivas på mina lektioner (gårdagens tyskelever undantagna, för de blev verkligen knäckta... I alla fall en del av dem. *ondskefullt skratt*). Men det finns så mycket annat inom skolans värld som är åt helvete och som drar ur oss all energi och lite till.

Ja, oss. Det är inte bara jag som känner så här. Missnöjet pyr hos lärare i hela landet för att politikerna som styr inte lyssnar på oss och våra behov. Det är svårt att ändra i den lilla skolan när storebror bara jävlas med en...

Nä, jag ska inte sluta som lärare. Jag ska försöka vara läraren som inspirerar, men samtidigt ska jag också försöka vara den som inte tiger. Den som är obekväm och säger ifrån.

Om jag överlever vårens nationella prov och betygsättning.

Det är roligt nästan jämt

Min dag, so far:

Veckans grammatiklektion

 Något av det värsta jag vet är när människor som vanligtvis skriver 'dom' ska försöka skriva "snyggt" och därmed skriver 'dem' hela tiden...

Veckans grammatiklektion består därför av ett  försök att utröna när man ska använda 'de' och 'dem' i stället för 'dom'. Enklast illustreras detta genom följande bild:

Klicka på bilden för att få full storlek.

"Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund"

Sätter i halsen när jag läser på Aftonbladets debattsida nu i kväll. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén har slagit sig ihop med ingen mindre än Fredrik Reinfeldt och tillsammans levererar de rubriken "Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund".


De fortsätter:

En likvärdig skola med hög kvalitet ska vara inspirerande för våra barn och ungdomar. Det kan handla om legoklossar i ett klassrum, ett stormkök och ett isblock, eller en kikare en stjärnklar kväll. Vi behöver en skola fylld av lust, motivation och glädje. Att lära och att lära sig ska vara roligt. Som förälder ska du känna dig trygg med att ditt barn får det stöd som hon eller han behöver för att nå kunskapskraven, men också den extra stimulans som utmanar att nå så långt som möjligt. Då behövs ett ledarskap i skolan inriktat på kunskap. Att vara lärare är att vara ämneskunnig, kreatör, pedagog och relationsbyggare.

Märk väl att de skriver om en skola som ska vara lustfylld, inspirerande, motiverande. Eleverna ska känna glädje i att gå dit. Läraren ska vara kreativ, kunnig i sitt ämne och kunna bygga relationer.

Stoppa pressarna en stund...

Hur går det här ihop med vad Björklund sa i Debatt förra veckan? Kalla mig gärna dum, men jag anser att ovanstående är en klar motsägelse till vad Björklund kallar katederundervisning och att "ta makten över klassrummet". I min värld är det i princip omöjligt att skapa lustfyllda lektioner med läraren föreläsande bakom katedern. Inte fan får man motiverade elever genom att be dem rapa upp på förhand given kunskap. Eller? Nä, jag blir inte klok på det här.

Men allvarligt... Det känns ju nästan som att Sirén & Reinfeldt försöker tillrättavisa Björklund, eller så är det ett försök att släta över de kalkonuttalanden Majoren kom med i förra veckans debatt. Reinfeldt, vår store landsfader, kommer till undersåtarnas undsättning när skolagan kryper allt närmare och med sig har han sin riddare Sirén för att gjuta olja på vågorna som går höga och där de skeppsbrutna lärarna klamrar sig fast vid Skolverkets direktiv och inte vågar lita på sin egen förmåga att simma för egen maskin.

Nu har jag slut på metaforer.

Jag anar en konspiration och det oroar mig nästan mer än Björklunds uttalanden... Fast när jag läser den absolut sista meningen i artikeln, "I Sverige ska alla skolor vara av högsta klass för alla elever",
så inser jag plötsligt vad det hela handlar om; vad Sirén och Reinfeldt har ihop: det är återförstatligandet av skolan. Lärarförbundet är vad jag förstått helt för detta och Reinfeldt går ju i Den Ledes koppel i den här frågan. Så klart. Ja, ja...

Vad säger man om det då? Tja... Det kan väl vara bra, det låter ju väldigt fint det de säger - "en kunskapsskola för alla" och det bör ju bli en rättvisare skola (med fler styrdokument att följa)... Vis av erfarenhet väljer jag dock att sila mygg en stund.

Dessutom jag har en känsla av att jag nog kommer att bli arbetslös den dagen det beslutet blir taget. Om skolan ska förstatligas kommer antalet (gymnasie)skolor och dess utbildningsplatser att begränsas (det var ju på tal redan i slutet av sommaren). Staten kommer att styra vilka program som får finnas var och det utifrån hur stort elevunderlag man kan tänkas ha. Allt detta för att det kostar pengar att driva skolor. Skattepengar that is, och med tanke på hur lite skatt det betalas i det här landet nuförtiden så undrar jag hur det ska gå till.

Och nej, min skola kommer inte att ha existensberättigande om detta genomförs. Särskilt inte som att vi gått med i det fantastiska (oh, the irony) gymnasieförbundet Gysam där vår lilla skola förväntas sno åt sig elever från andra i förbundet ingående kommuner.

Ska vi överleva det här är det dags för ALLA program på skolan att profilera sig; göra sig så speciella och oumbärliga som det på något vis går. Man kan inte leva på skid- och snowboardåkare i all evinnerlighet. Särskilt inte om Staten (utan Kapitalet) får makten över skolvärlden.

Det finns inga ursäkter. Det är bara att sätta i gång. Eller duka under för Darwins teorier om artens överlevnad...

Mr Creedy?

Jag svimmade aldrig igår. Jag botade ilskan med att se den allra senaste avsnittet av The Big Bang Theory.

Nu är jag dock tillbaka i ilskan efter att ha frukosterat med kollegorna och diskuterat både själva debatten och mitt inlägg från gårdagen. Och nu, väl uppe i arbetsrummet, kollar jag av Facebook och Twitter och ser att jag har fått en kommentar på det senare:

Och det är fan sant. Björklund är Mr. Creedy. Creedy är en karaktär i filmen V for Vendetta som handlar om ett framtida Storbritannien med fascistiskt styre där antihjälten V, alltid iklädd Guy Fawkes-mask (ja, det är där Anonymous har fått masken ifrån), kämpar mot den totalitära staten med terroristmetoder.

Creedy är en av ledarna i det styrande så kallade Norsefire-partiet. Hans största "bedrift" är att han släppt ut ett virus bland befolkningen för att få kontroll över dem. Han är även ledaren för Norsefires hemliga polis och ska man nu dra parallellen mellan Björklund och Creedy så ser man klart och tydligt att St Mary-viruset motsvaras av alla satans reformer. The Fingermen, den hemliga polisen, är Skolverket in the flesh.

Jag borde inte hålla på med sånt här. Jag mår inte bra av det. "Hur orkar du bry dig?" frågade en kollega. Svaret är att jag inte gör det, men jag kan inte låta bli. Jag vågar inte låta blir. Jag vill inte låta bli.

Jag kan inte stillatigande sitta och bara acceptera all skit som min högste chef producerar, för tiger jag - då accepterar jag. Det är som att inte rösta när det är val - röstar man inte har man inte rätt att klaga. Så är det bara. Och därför klagar jag på det sättet jag kan - i kollegiet och i olika sociala medier. Det ger inte särskilt stor effekt, men jag har gjort vad jag har kunnat.

Att engagera sig inom politiken är inget alternativ för mig. Jag blir alldeles för arg och som ni vet blir jag ganska "okonstruktiv" när jag är arg. Det bara svartnar för ögonen och jag tappar talförmågan. Dessutom, om man ska komma någon vart inom politiken måste man först slicka en massa bakdelar och sedan sälja sin själ för att komma framåt i sin politiska karriär. Det är inte min stil. Jag vill inte vara tvungen att rösta för något jag innerst inne inte tror på bara för att få fördelar i en annan fråga lite senare. Det är så fel. Eller fel... Det är falskt - och jag är ingen falsk människa.

Även om jag ibland skulle vilja ta på mig en Guy Fawkes-mask...

"Beneath this mask there is more than flesh. Beneath this mask
there is an idea, Mr. Creedy, and ideas are bulletproof." (V, V for Vendetta, 2006)

Katastrofvarning

Nu har han gjort det igen.


Björklund har i och med den väldigt ensidiga debatten tidigare i veckan återigen visat sin rätta halt.

Jag såg inte debatten, och det är jag glad för. Risken för hjärnblödning hade varit överhängande... Detta sagt i och med att en ven i pannan bultar oroväckande bara genom att ha läst bl a Micke Gunnarssons inlägg om detta..

Ursäkta för vad som nu kommer, ty jag är arg, och när jag är arg tappar jag masken och är inte längre mitt vanligtvis så konstruktiva jag:

Major Björklund kan ta sin jävla katederundervisning och stoppa upp den någonstans där solen aldrig skiner!

Alltså... (Jag försöker nu lugna ner mig så pass att jag kan fokusera och få ner min ilska på pränt) Karl-fan är ju helt inkompetent. Framtidsfrånvänd. Utvecklingsobenägen. Vem som helst i ledande position hade fått sparken för länge sedan om hen uppvisat sådana egenskaper, men icke Björklund. Han sitter där han sitter.

Han menar att mer lärarmakt, betyg lägre ner i åldrarna, mer lektionstimmar och MER katederundervisning ska leda till att fler elever går ut skolan med fullständiga betyg.

［Djupandningspaus］

Han vill att lärarna ska återta makten i klassrummet... Åh, gubbe - om du visste hur mycket makt jag har i mitt klassrum utan att ägna mig åt katederundervisning! Kanske är det just bristen på katederundervisning som ger mig den makten, vad vet jag? Jag är ju bara en sketen underbetald lärarjävel (som med största sannolikhet aldrig kommer att platsa som en sån där elitlärare som Björklund menar är en karriärsväg för lärare).

［Djupandningspaus］

Det Björklund vill är att vi ska återgå till den gamla folkskolemodellen. Magistern sitter vid katedern och mässar och delar ut frågor med uppenbara svar. Eleven som utsätts för utfrågningen ska stå upp när han svarar och ska avsluta alla meningar med "magistern". Caligula all over again.

(Ja, jag har gjort den. Stäm mig.)

Han vill skapa elever som kan rapa upp fakta som stått i någon dammig lärobok någonstans. Han vill ha elever som inte tänker själva, som inte kan dra egna slutsatser; som svarar på frågor som har ett "rätt" svar. Han vill döda kreativiteten hos eleverna - och hos lärarna.

Lärarna ska sitta bakom sina katedrar och utöva sin makt över eleverna. De ska tvingas att lära sig katekesen och någon kanon som någon "viktig" person har ställt upp back in the dark ages.

Han vill inte ha elever som kan röra sig fritt i "den globala världen" som han i debatten sa att vi tillhör. Han vill ha elever som kan de tyska prepositionerna som ett rinnande vatten men som inte kommer att kunna använda dem eftersom de inte törs för att läraren inte är med och kan bekräfta dess korrekthet. Han vill inte ha backpackers som upptäcker världen själva. Han vill ha all inclusive-turister med ett schema späckat med guidade turer till bekanta turistmål.

Gubbfan.

［Djupandningspaus］

"Kina ligger i topp" - jaha? Än sen då? I Kina börjar man i skolan vid extremt tidig ålder, man går på kvällsskola efter den ordinarie skoldagen. Man specialiserar sig vid tidig ålder - man stöps in i en fördefinierad form som någon annan bestämmer och eleverna är utbrända redan innan de gått ut gymnasiet. Är det så vi vill ha det?

Jag vill inte det. Man kan inte stoppa in alla i en form. Det går inte. Det är fysiskt omöjligt. Det är psykiskt omöjligt. Svenska barn klarar inte av det. Om det betyder att vi är av svagare virke än Kina och Sydkorea - so be it. Men man kan inte jämföra så! I Kina finns det mer än en miljard människor. I ett sådant samhälle måste man profilera sig för att ha chansen att sticka ut. I Sverige bor det 9 miljoner människor (som betalar allt mindre i skatt). You do the math.

Jag har lyssnat på debatten medan jag har skrivit och jag har bara blivit argare och argare. Mer frustrerad. Mer ledsen. Jag blir så ledsen över att han får hållas och att Rossana Dinamarca (V) inte fick ordentliga svar på sina ack så relevanta frågor. Jag blir så ledsen över att Belinda Olsson var så starstruck över att ha Majoren bredvid sig att hon styrde debatten rakt i knät på honom. SVT marknadsför sig som "den fria televisionen" - ta för fan och visa det någon gång!

Djupandningen funkar inte. Jag hyperventilerar och är nära att svimma av ilska och syrebrist.

Jag fick en fråga av en elev häromveckan som jag faktiskt glömt bort fram tills nu. Han frågade mig om det fanns någon människa som jag hatar. "Nä", svarade jag. Jag tror inte det. Eleven stod på sig och utvecklade sin fråga och då hade jag ett svar.

Nu har jag ett svar:

Björklund. Jag hatar Jan Björklund och allt det han står för.

En ny stjärna på min idolhimmel

Igår eftermiddag var jag, Tränaren, den macfrälste gymnasiechefen och en hoper andra kollegor (skolans "lärspridare") till Karlstad för att bevista en så kallad lärspridarträff med vår tjänsteleverantör Lin Education.

Där träffades lärspridarna från vår skola andra dito från andra skolor som också köper tjänster av Lin Education. Vi fick ta del av varandras erfarenheter och även lyssna på "goda exempel" från erfarna 1:1-skolor. På det hela taget var det en lyckad tillställning - och än mer lyckad blev den när en tanig skåning (skojar bara, han är från Blekinge ju!), enligt egen utsago i 40-årsåldern,  dök upp framför oss.

Tänk er ekorren Hammy i Over the Hedge. Pumpa honom full med socker och ge honom en motivationsbok och en resväska full med uppenbarelser och voila! så har ni Micke Gunnarsson.

Han är min nya idol. Han står numer på finhyllan bredvid Klas Hallberg. Han öste ur sig tänkvärda saker och det som egentligen fastnade mest var uttrycket "syresätt dig själv innan du syresätter andra". Herr Gunnarsson drog paralleller mellan livet som vuxen, lärare, medmänniska och säkerhetsgenomgången på ett flygplan. Flygvärdarna påpekar ju alltid att du ska sätta på dig din egen syrgasmask först innan du hjälper de bredvid dig - och varför är det inte så ute i det verkliga livet?

Bra fråga, för om man rannsakar sig själv - hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta slår man inte knut på sig själv, vrider ur sig allt som en Wettex-trasa, för andras skull och sedan inser att det där man skulle ha gjort, för sin egen skull, på kvällen inte funkar - för att man är totalt färdig? Alldeles för ofta.

Micke Gunnarsson är superaktiv med en massa saker... Kolla det här! Och det här! Och det här! Och det HÄR! Jag har säkert missat något... Men hur som helst, han är en inspirerande människa! Lägg 22 minuter på inlägget ovan - och du är fast!

Att vara fast hos Micke är okej, bara du inte är fast i din (påtvingade) fyrkant.

Another year has passed...

Så sitter man här igen då och vaktar ungar som skriver nationellt prov i Svenska B. Det är ovanligt ångestladdat för i år har förberedelserna verkligen inte fungerat.

Jag har tjatat om muntliga framföranden och deras 5-minutersgräns; om PM som ska lämnas in före redovisning; om provdatum, tid och plats; om referat- och citatteknik. Ändå har allt detta gått väldigt många spårlöst förbi... Jag vet inte om just den här kullen elever har extremt selektiv varseblivning eller om de drabbats av akut tinnitus eller om de helt enkelt bara är lata - men något fel är det.

Men skam den som ger sig. De flesta av dem är på plats framför mig (en del är så klart borta på skidåkaruppdrag eller så har de helt enkelt inte ställt klockan) och de kämpar som djur.

Så trots varseblivningsproblematik eller akut tinnitus... De klarar sig nog bra ändå. De är överlevare.

Boten Anna

Om ni, kära läsare, skulle vilja kommentera hos mig får ni vackert gilla läget och godta att jag återigen har aktiverat ordverifieringen. Detta på grund av att jag de senaste två veckorna fullständigt bombarderats av spamkommentarer. De har fastnat i skräpfiltret men i och med att jag får mejl så fort någon försökt lämna en kommentar så kan ni ju tänka er hur inkorgen sett ut...

Sedan har det väl inte undgått någon lokal läsare att Lärarjävelns skola satsar stort och att alla lärare och eleverna i åk 1 och 2 får nya datorer. Fiiina datorer. MacBook Pro:s gudbevars. Sitter och skriver vid min silvriga fina Mac just nu och det är verkligen hur bra som helst.

Men.

Det finns ju vissa skillnader mellan PC och Mac och jag kommer underfund med dem efterhand. Vissa av dessa retar mig kopiöst. Kortkommandon t ex. Jag är ju så van att trycka ctrl+c och det går av bara farten - men det händer ju såklart ingenting när jag gör detta. Man ska ju använda "hembygdsgårdsknappen" istället för control...

Det är fånigt att klaga och egentligen så klagar jag inte. Jag är sjukt nöjd med hela grejen och jag både tror, hoppas och innerst inne vet att den här satsningen kommer att verka positivt på kollegiet, i alla fall de som hoppar på tåget och ger det hela en chans, och på eleverna.

Jag måste bara få in i min tjocka skalle att jag måste bryta mönster, vilket i sig är ett fall framåt. En del kommer inte ens att komma så långt. Det är ju mycket enklare att bara köra vidare i gamla hjulspår.

Hunger Games MLG

Ibland får jag för mig att jag och mina kollegor helt ovetande är med i någon form av reality-show. En dokusåpa a'la Truman Show, BigBrother eller varför inte Hunger Games?

Det skulle inte förvåna mig om Någon placerat ut kameror överallt på skolan; i klassrum, datorer och iPads bara för att kunna studera våra reaktioner på allt som händer, sker och beordras:

- Nu lurar vi i dem att skolan ska gå med i Gysam!
- Åh, så roligt det ska bli att se hur de beter sig! Ska vi spela på vem som får det första brytet?
- Neh, det är för enkelt. Oddsen blir för låga.
- Vad ska vi spela på då?
- Den första som kommer med en programutveckling?
- Ja!

...Lite senare...

- Jaha, nu har de härdsmälta nere i källaren...
- Och på övre plan "diskuteras" det för fullt! Ska vi krydda med några uppsägningar?
- Hell yeah! Då kommer facket galopperande också - vilken action!

Det värsta är att programmet skulle kunna sälja. That's how crazy it is.

Stanna! Jag vill hoppa av båten!

Full stopp i maskin, tack.

Jag vill inte åka med på den här skutan som kallas Sverige längre. Inte så länge Alliansen är kvar vid rodret i alla fall.

Varför?

Jo, just som major Björklund hållit sig tyst ett tag har en ny stor tänkare kläckts ute på högerflanken. Den moderate skolpolitiske talespersonen Tomas Tobé har idag meddelat att hans parti tycker så synd om alla ungdomar som går ut från det estetiska programmet och inte får jobb. 

Det låter ju bra. Eller inte.

Återigen visar Moderaterna sin rätta halt. Återigen vill de slå undan fötterna på de små människorna. För det som det egentligen handlar om är att begränsa möjligheter för människor. De vill tvinga människor att göra saker som de egentligen inte vill - för att de inte följer arbetslinjens tankar. Man kan ju inte låta en människa gå en utbildning och utvecklas till en klassresevarelse; eller gu' förbjude en fritt tänkande individ. Nej, de unga ska tvingas in i en fålla, gärna den som deras föräldrar redan befinner sig i, och där ska de danas till goda arbetare som i sin enorma tacksamhet för ett jobb håller tand för tunga och stretar vidare trots vantrivsel och ångest.

Jag vet inte... men luktar inte det här scenariot väldigt mycket ryskt arbetsläger? Ett stänk extremkommunism? Nej, så kan det ju inte vara - det är ju Moderaterna vi talar om. Just det, de vill ju bara värna om de många unga som läser estetiska ämnen, då de går en osäker tillvaro på arbetslinjen till mötes. "Utbildningarna måste kopplas bättre till arbetslinjen" säger Tobé i Svenska Dagbladet.

Jamen... Jag undrar vilken arbetslinje de har tittat på. Är det trubadurjobb som åsyftas? Förstaviolinen i någon symfonisk orkester? Musiklärarjobb? Jag förstår inte var problemet sitter. Går man på det estetiska programmet får man högskolekompetens på köpet vilket gör att man kan bli i stort sett vad man vill om man inser att musikalscenen var för tuff att slå sig in på.

För många elever på det estetiska programmet är denna utbildning det enda alternativet. Det är deras liv. Musiken, dansen eller konsten är deras liv. De kanske inte är fullfjädrade när de slutar nian - men de har tre år på sig att utvecklas innan det är dags att slå sig in på musikhögskolor och dylikt med allt vad inträdesprov heter.

Detta vill nu Moderaterna ta ifrån dem. Deras plan är att införa begränsningar inom det estetiska programmet. De vill ta bort utbildningsplatser eller sätta in inträdesprov redan här - för att det är ELITEN som ska få de få platser som finns. Kulturen ska finnas enbart för ELITEN, inte för den lilla människan som älskar att dansa men som inte riktigt vågar visa framfötterna där i slutet av nian.

Tobés motsvarigheter till vänster Ibrahim Baylan (s) och Rossana Dinamarca (v) menar att detta utspel från Moderaterna är "ett slag i luften" och det är bara att hoppas att de har rätt.

Begränsningspolitiken i skolan började redan i fjol i och med den nya gymnasiereformen som berövade yrkesprogrammen den grundläggande högskolebehörigheten. Varenda människa med någorlunda vett förstår att det minskade elevantalet på yrkesprogrammen beror på detta. Alliansen förnekar detta men vad Alliansens skolpolitiker inte förstått är att 15-åringar idag inte vet vad de vill jobba med i framtiden. Det de vet att de vill ha är valfrihet - rätten att välja själva. Tidigare kunde man gå tre år på Handelsprogrammet och sedan läsa vidare till i stort sett vad som helst om inte handelsskon passade. Idag är de tvingade in i ett fack och vill de senare göra något annat så krävs det stora omvägar för att nå målet, vad det än månde vara. Då fanns motivationen att klara skolan så att man hade behörigheten - och rätten att välja själv. Idag ska arbetslinjen styra, inte de egna intressena.

Rossana Dinamarca har fattat galoppen då hon säger att "[m]otivationen är viktig" och att "man ska kunna läsa estetska programmet och ändå bli ingenjör efteråt". Framför allt har hon rätt när hon säger följande:

"Det handlar inte om att alla ska bli akademiker. Men alla ska få med sig en fullvärdig utbildning som inte kräver omvägar senare i livet."

Just det. Omvägar.

Alliansen går också omvägar. De klagar över att det är så få som läser på Omvårdnadsprogrammet i denna tid då arbetslinjen leder direkt till jobb inom vård och omsorg. Detta har de tänkt lösa genom att OP ska ge en undersköterskeexamen. Men, så bra! Fin idé. Verkligen. Min fråga är då varför OP gjordes om över huvud taget? I det gamla systemet FICK man en undersköterskeexamen efter att ha gått ut OP.

Jag har hållit mig saklig länge nu. Mina läsare ska veta att jag när Tränaren berättade om detta utspel var så förbannad att jag inte kunde prata. Jag var gråtfärdig. Jag var besviken. Jag var besviken över att människor i detta fina land som vi bor i röstade med plånboken två gånger. Jag var ledsen över att egoismen tagit över förståndet och medmänskligheten.

Jag är fortfarande förbannad, ledsen och besviken. Och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vet vart detta vansinne ska leda mig, min familj och samhället i stort. Vill vi ha ett land där de styrande talar om för oss vilka val vi ska göra i livet? Där vi tvingas in i fållor där vi vet att vi inte passar in; där vi vet att vi kommer att må dåligt? Vill vi ha ett land där de styrande ser till att de som redan har mycket ska ha mer? Där det byggs tunnelbanelinjer i Stockholm men inte satsas på de farliga vägarna på landsbygden? Där skatterna sänks för de med enorma inkomster och där skyddsnät tas bort för de som mest behöver dem? Vill vi ha ett land där de styrande ser till att arbetslinjen hålls med något som mest är att likna vid psykisk terror?

Jag vill det inte.

Jag vill hoppa av båten nu, men jag har nog inte tillräckligt med luft i lungorna att blåsa upp räddningsflotten. Det är bara att hoppas att skutan kan vändas.

Det här med språkfascism

Mina läsare som inte känner mig IRL torde tro att jag är en hemsk lärare, självutnämnd språkfascist och allt. En sådan som sitter med rödpennan och hånskrattar mordiskt bakom katedern. En sådan som hackar på alla språkliga fel eleverna kan tänkas göra. En sådan som sätter betyg efter stavning. En dyslektikers mardröm, helt enkelt.

Dessa läsare har ganska fel.

Många diagnosticerade och självutnämnda dyslektiker och andra med "bara en släng av dyslexi" har passerat genom mitt klassrum och ingen av dem har fått ett IG för att de stavat dåligt. Sådant vore taskigt. Men tyvärr finns det sådana lärare.

Jag har en elev nu, en fantastisk tjej med världens bredaste flin. En tjej som ser hinder som utmaningar, inte en anledning att stanna till och hänga läpp. Det är för mig ett under att hon kan vara så positiv med tanke på vad hon upplevt genom sin skoltid. Under vårens nationella prov, med temat Relationer, höll hon ett prickfritt anförande om sin relation till sig själv där hon berättade hur hon upplevt sitt liv sett ur skolperspektiv.

Allt började bra. Skolan var så rolig tills hon inte riktigt hängde med och genom åren fick hon ofta höra att "det var ingen idé", "det går inte med tanke på [hennes] svårigheter". Hon bestämde sig dock för att det skulle gå - och det gjorde det. På högstadiet fick hon viss hjälp, men blev aldrig utredd riktigt. I höstas började hon ettan på min skola och var från start väldigt tydlig med att hon hade svårt med stavning och annat. Kanske var hon lite orolig över att det skulle ligga henne i fatet - vilket jag sa att det inte skulle göra.

Läsåret gick och hon fick ta den tid hon behövde för att bli klar och hon använde ibland de hjälpmedel som specialpedagogen gett henne. Uppgifterna trillade in och jag var helt blown away. Visst, jag kunde se när hon hade haft bråttom för då såg man stavfelen hopa sig, men innehållet! Vilket innehåll!

Och nu börjar jag närma mig min poäng: innehållet är så mycket viktigare än ytan. Om innehållet är fylligt är det lätt att göra något åt ytans felaktigheter. Om ytan är felfri men texten är helt tom på innehåll... då är det svårare. Att som dyslektiker kunna skriva målande är bra mycket mer värt, på alla sätt och vis, än att stava rätt men att inte kunna säga något med sina texter.

Jag har en läsare som jag gillar skarpt. Hon skräder inte orden när hon målar upp sin sanning för alla som vill läsa. Det är inte alltid en vacker bild av verkligheten som hon beskriver, men det hon skriver får ens hjärta att  brista många gånger om. Hennes vilja att skriva och dela med sig är fantastisk och hennes egna blogginlägg är långa och fulla med händelser, känslor och åsikter. Och stavfel.

Men det gör inget - för innehållet är det viktigaste!

Jag skulle tro att hon upplevt samma sak som min elev gjort i sin tidigare skolgång. Hon har säkert hört många gånger att hon inte duger; att det inte är någon idé... Och sådant gör mig så ont. Om bara någon hade sett Sabinas innehåll istället för ytan så hade kanske hennes liv sett annorlunda ut på alla sätt och vis. Lärare ska inte sitta bakom katedern med rödpennan i högsta hugg. De ska röra sig runt i klassrummet och se eleverna bakom texterna fulla med stavfel - och leda dem rätt. Rödmarkeringar och hårda uttalanden hjälper ingen. Det hämmar. Ser man bara rödmarkeringar på det man skrivit så slutar man snart att skriva - för det är ju ingen idé. Positiv respons på innehållet - sedan kan man ta det språkliga på ytan allt eftersom. Att ösa fram grammatiska förklaringar nyttar (tyvärr) inte. Det avskräcker - och därför Sabina, skulle jag aldrig någonsin anmärka på din stavning - varken i dina kommentarer här hos mig eller i din egen blogg! Jag vill ha dig kvar som läsare och jag vill fortsätta läsa det du skriver.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag om förutfattade meningar och folks fördomar. Människor som ser dyslektikers, eller människor med läs- och skrivsvårigheters texter tycker att dessa är dumma för att de inte kan. När de hör ordet dyslektiker tänker de på Kungen, som kom ut som dyslektiker för en massa år sedan. En man som snubblar på orden och ofta trampar i klaveret. Ergo: dyslektiker är dumma, för att inte säga korkade.

Dyslektiker, eller människor med läs- och skrivsvårigheter, tror ofta att de är dumma för att de inte kan och för att de vet att stavningskunniga människor tycker att de är dumma. En självuppfyllande profetia, helt enkelt.

Alla som är av den åsikten att alla dyslektiker är dumma kan inte ha mer fel. Jag har nämnt två exempel som motsäger den fördomen. Jag kan ta upp ett till. Min egen pappa, som fick höra att han var dum i huvudet när han gick i skolan för att bokstäverna hoppade kråka när han skulle skriva. En idag 69-årig yngling som är en av de smartaste och mest uppfinningsrika personer som jag känner. Han är inte dum. Sabina är inte dum. Den leende eleven är inte dum.

Tre, av många med läs- och/eller skrivsvårigheter, som kastar om bokstäverna, men som gör världen lite bättre med sin blotta närvaro och sitt innehåll - som de vågar visa till skillnad från många andra.

FREE HUGS PROJECT

Ibland när man har fantasifulla och entusiastiska elever som sprider glädje bara genom sin blotta närvaro får man chansen att ta del av roliga projektarbeten.

Idag är en sådan dag. Detta plus en utförlig rapport damp ner i min inkorg idag:

 

Johanna fick, som hon säger, sin idé från denna video:



Tänk om alla vore som den lilla damen som är den första att ta emot en kram från Mann. Hon ser på honom som vore han hennes egen son; handen på hans kind och hennes leende får det att värka i hjärtat.

Mr Mann fick mer respons än Johanna, men det kan ju ha att göra med Svenssons motvilja att visa känslor och gå utanför sin comfort zone... Varför måste vi vara så tråkiga och misstänksamma?  Tänk om alla bara kunde släppa sin pinsamhetsjacka och ta emot en kram, den är ju gratis! En liten gest som säger så mycket. Alla behöver en kram då och då. Varje dag. En kram läker sår. En kram skänker glädje; tar bort irritation och grinighet. En kram säger "du är bra!".

En kram gör världen till en bättre plats.

Lite kredd får man i alla fall

För någon vecka sedan dök denna tweet upp i min feed:

Den där Isak känner sin fröken i och med att han tackar åt rätt håll... De senaste tre åren hade varit bra mycket tristare utan den där Isak, så tacksamheten works both ways. Och den där Erik då som dyker upp som en knight. Vilka pojkar...

Idag har jag haft besök av en auskulterande inte så gammal före detta elev som fått för sig att han ska bli svensklärare. Jag var nog lite måndagsmatt och bakis efter all rättning av nationella prov och annat för jag körde en repris av vad en av mina gamla lärare sa när han hörde att jag skulle bli svensklärare: "Nej! Gör det inte!"

Men varken jag då eller Sander nu lyssnade på det örat. Han ska absolut bli svensklärare och därför var han och hälsade på mig och mina elever idag. Sander skulle sitta med på två lektioner och dessutom spela in ett samtal mellan mig och en elev. "Hu då!" var min spontana reaktion på det senare, men det hela avlöpte så bra som det nog kunde göra en seg måndag. Sander verkade nöjd i alla fall:

Du blir en kanonbra lärare, Sander (trots att du hädar min gud!). Jag lovar att jag ska skriva en not-to-do-lista åt dig tills du tar examen så du inte behöver upprepa mina misstag... Förresten, du spelade in "fel" samtal! Två elever senare fick jag kommentaren "Du regerar i klassrummet!". Det hade varit något att spela upp för seminarieledaren. 

Och för min chef.

Nationella prov

Jag har ondgjort mig rätt mycket över de nationella proven i Svenska 1 den senaste tiden. Det har varit frustration över att de ens ska göras och ångest inför rättningen.

Igår rättade jag trettiosju läsförståelseprov och fick ännu mer ångest än innan rättningen. Inte över dåliga resultat utan över hur Skolverket tänker.

Läsförståelsedelen är uppbyggd kring fem texter och frågorna är grupperade efter betygskalan E, C, och A. E-frågorna ger 1 poäng och där förväntas eleverna att i stort sett skriva av svaret ur texten, alltså inte tänka efter och analysera. På C-frågorna får man 2 poäng och här förväntas man analysera lite för att sedan gå all in mellan raderna på A-nivåfrågorna där man kan få fyra poäng.

Så långt är allt väl, men nu är det så att jag har elever som är rätt analytiskt lagda och har läst mellan raderna även på E-frågorna. Vad händer då? Jo... De får ett streck över den uppgiften. I det hundrasidiga instruktionshäftet finns riktlinjer som säger att om svaret inte är hämtat direkt ur texten så är det en inte godtagbar lösning.

Skolverket använder alltså följande formel: 

E-fråga + C-svar = F

Eleverna ska alltså lära sig att inte tänka själva; att hålla sig innanför ramarna och det känns ju verkligen positivt inför framtiden.

Grattis Skolverket! 

Ni har utfört Björklunds order om att rasera flumskolan med bravur. Det känns tryggt att vi skapar elever som inte tänker själva för sådana kan ju vara skadliga för vårt samhälle.

Kung Henry

Ibland gör han som Fantomen. Då går han på gatorna som en vanlig man och kallar han sig Nils. Hans texter är mörka som Fantomens grotta och fyllda av ett sorts rättvisetänk, som värnar den lilla människan, värdig den vandrade vålnaden.

Han är som Lucky Luke. Hans ord forsar fram, han skjuter med sin ordkanon snabbare än sin egen skugga.

Lägg till lite kapten Haddock, tomten och Bob Marley och du har Henry Bowers. Jag kan skatta mig lycklig över att jag har fått spendera några timmar tillsammans med kung Henry och hans vapendragare Matiss Silins.

Igår var jag med några elever på Henry och Matiss estradpoetiska framträdande på biblioteket. Den ena dikten längre och häftigare än den andra. De ditkommenderade ungarna var inte missnöjda med sin närvaro.

Kungen framförde bland annat dessa tankeväckande dikter:






Idag var de båda på skolan för att hålla workshops med några klasser. Gymnasiet drog vinnarlotten och fick underhållas av Kungen. Hela dagen surrades det på skolan: "Har ni sett vem som är här?" "Vad gör Henry Bowers här?!" "Hur har ni fått hit HONOM?"

Ja, hur? Genom enträget tjat, samverkan mellan stadierna och stöd från kommunens kulturavdelning. Dessutom tror jag inte att någon av oss lärare riktigt fattat HUR stor han är inte bara i Sverige...

Anyways. När ungarnas första starstruckness lagt sig tror jag nog att de lärde sig ett och annat av den gode Nils. Jag är otroligt tacksam över att han gav mig en vinkel att angripa delmonentet stilistik (och grammatik, fonetik, lyrik). Tack, tack, tack!

Hade tänkt ge mig själv en utmaning; att skriva en långdikt i Henry-anda... men jag låter nog bli och visar hellre dagens slutdikt:



Gillar verkligen versen om statsministern...

Imponerande kille, den där Nils. Tack för att du kom, såg och segrade.