Ledsendag

Idag är en ledsendag. Jag känner mig ledsen i varenda del av min kropp och jag vet inte riktigt varför.

Eller, det där var ju inte riktigt sant. Jag har en hel drös med saker att vara ledsen över. Flera saker som jag inte kan göra något åt, vilket ju borde diskvalificera dem från ledsenlistan på en gång. Ödsla inte energi på sådant du inte kan påverka, typ.

Men det är ju så svårt att låta bli! Jag kan inte göra ett enda dugg åt att min pappa är cancersjuk; att hans skelett är så angripet att han inte kan gå och det gör mig ledsen. Både att jag inte kan göra något åt det och att det helt enkelt är så att han är sjuk.

Ond cirkel.

Jag är ledsen över att jag fräste och blev arg i morse. Gjort är gjort och jag kan bara försöka låta bli att bli så där ilsk i morgon och alla andra dagar. Alltså ingen idé att ödsla energi på nu.

Jag är ledsen i ögat för att jag började se P.S. I Love You med Film- och tv-kunskapsungarna i morse. Jag gråter alltid hejdlöst till denna film och det var ju otroligt korkat av mig att ens komma på tanken att visa den. Men den fyller ju sin funktion! Filmmusik är på tapeten i världens roligaste kurs... Så det är bara att gråta och gilla läget, och med andra ord - sluta ödsla energi på det.

Något som gör mig ledsen men som jag kan göra något åt är att jag har kvar länken till Kristian Gidlunds blogg i min sidebar. Men jag vill inte ta bort den. Den ska vara kvar där i åminnelse av en människa som levde livet till fullo trots en elak diagnos som till slut tog hans liv. Av samma anledning står hans debattinlägg inramat på hyllan bredvid mitt skrivbord. Jag vill inte ta bort det. Men det gör mig ledsen.

Jag är ledsen för att det finns så mycket dumt folk i världen. Folk som bara bryr sig om sig själva; som aldrig har varit utsatta för några som helst svårigheter. Det här är ju bara dumt att vara ledsen över. Jag kan inte göra ett enda dugg åt att folk är egoister, så varför slösa energi på dem?

Jag vet inte. För att jag inte orkar låta bli, kanske.

"You gotta be rich to be insane, Hol. Losing your mind is not a luxury for the middle class."

Sharon McCarthy - P.S. I Love You

"Det blir så konstigt när jag skriver..."

"Det blir så konstigt när jag skriver..." sa en elev just. Och jag konstaterade att det blir konstigt när jag INTE skriver.

Det var länge sedan jag skrev. Senast jag skrev satt jag bredvid pappas sjuksäng på lasarettet i Mora. Det har hänt en del sedan dess. Förtvivlan och hopp om varandra. Han har hunnit friskna till så pass att han fått komma hem. Han har varit till Uppsala på strålning och blivit dålig igen. Han har opererats för tarmvred och ligger nu i Mora igen.

Huvudet är klart, men kroppen är slut. En kota i ryggen är väldigt angripen och benen är obrukbara.

Hur mamma, som ska sköta om honom hemma, mår ska vi inte ens prata om.

För mig har pappas sjukdom blivit vardag. En vana. Det är hemskt, men så är det.

Cancer. En vana.

Fy fan.

Natt

Det var cancer. Elak cancer i skelettet. Överallt i skelettet.

Cellgiftsbehandling påbörjades, tumörerna svarade önskvärt. Då kom lunginflammationen. Akut.

Alla i familjen ringdes in. Samlades runt hans säng. Grät och skrattade åt hans klara stunder och svamliga historier. 

Första natten i kris var lång. Det är denna, den tredje, också, fastän den värsta krisen typ är över. Den är lång för både pappa och mig. Han är rosslig. Hostar slem halvvägs upp. Han är orolig, trots mediciner. Han vill hem. Yrar om fiskodling till sköterskorna som inte kunde bry sig mindre om romklämning och yngelkläckning. 

Och jag kan heller inte sova för jag kan inte avgöra om han gråter eller har en hostattack på G. Vågar inte se efter.

Tankarna snurrar runt. Virvelvind. 

Ta honom med.

Helvete

helvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvetehelvete

Vid sidan av en sjuksäng

Den där starke obeväpnade jag skrev om så kryptiskt sist, det är pappa.

Pappa, den där obevekliga, envisa, starka figuren som nu är en skugga av sig själv. Han som har så svårt att be om hjälp för att han är van att klara allt på egen hand. Han som nu är liten och behöver hjälp med det mesta. Det tar hårt på honom. Det tar hårt att se honom ta det så hårt. 

Det är inte lätt att vara barn sådana gånger. Det gör ont att inse att ens föräldrar, ens fasta punkter i tillvaron, blir äldre. Blir gamla. Att inse deras dödlighet är nog något av det värsta som kan hända.

Där är jag nu. Vid sidan av en säng på lasarettet.

Det är bra att han är här där han kan få hjälp, där de kan undersöka vad som är fel. Men det gör så ont. Att åka härifrån igår kväll var svårt. Idag blir det ännu svårare, med vetskapen om vad han sa på telefon i går kväll när jag och mamma kommit hem: "jag känner mig så ensam."

Så ensam, men med all möjlig hjälp inom räckhåll. All kärlek bara ett par tryck på telefonen bort, men ändå inte tillräckligt nära.

#cryingmyeyesout

Tränaren spelar Mark Knopfler och jag gråter.

Anledningarna till detta är många. När han spelar What It Is drömmer jag mig tillbaka till min allra första bil (som var mindre värd än stereon som spelade skivan) och klassen som tränaren tog med till Österrike och den film de gjorde om denna resa. Vilka ungar... De som så kärleksfullt gav mig mitt epitet, Lärarjäveln. De som vid avslutningsmiddagen slickade karotter och formar rena och som gav mig en ananas i julklapp. Anna-nas, get it? De som var min allra första klass jag följde från årskurs 1 till årskurs 3. De som fortfarande finns djupt i hjärteroten.

Underbara ungar, som är vuxna nu. Jag saknar er.

Sen spelar han Brothers In Arms och jag gråter ännu mer. Dels för att, förmodligen, världens bästa dramaserie, The West Wing, hade denna låt med i ett otroligt känslosamt avsnitt (sista avsnittet i andra säsongen) och dels för att tränaren är min true brother in arms. Det är han och jag mot världen, i alla väder. Utan honom vore jag inget. A b s o l u t   i n g e t. Jag hoppas jag återgäldar det.

Jag gråter av fler anledningar också och jag kan inte sluta. Jag önskar jag kunde berätta, men faktiskt klarar jag det inte just nu. Let's just say, I have another brother in arms. Unarmed. Broken. And it hurts. It hurts so much, att jag inte riktigt klarar att ta det på svenska.

Och som det inte var nog gråter jag över de fantastiska elever jag har nu. Hur de har utvecklats under tre år... Amazing. De har alla en plats i mitt hjärta - hur överjävliga de än har varit ibland. Var och en av dem finns där i hjärtat, tillsammans med den där obeväpnade brutna älskade och tillsammans med min  klippa i den ständigt rådande stormen. Han som trots att han nötts ned till ett ingenting fortfarande står där som ett skydd mot snålblåst och onda ord.

Jag har några starka män i min närhet; varav en inte längre är lika stark som han varit i hela sitt och mitt liv och det gör mig ont. Det gör mig ont att inte kunna gripa in och fixa. Laga. Plåstra om.

Salvekvick seems not to be good enough.

Hoppet är det sista som överger en, sägs det. 

I'll keep my faith. 

F R A M T I D E N

Sitter i klassrummet och lyssnar på elever som spånar på det muntliga anförande som ingår i nationella provet på Svenska 1.

Det är många tankar som kommer fram. Tankar av alla slag. Hur man ska definiera begreppet framtid; är det det som händer om en timme, i morgon, om en vecka, om 1 år, 10, 30, 2000? Eller "Vad ska ni göra i framtiden?" Finns det bilar om hundra år, och i så fall - vad drivs de med?

Det googlas hejvilt på alternativa energikällor, inspirerande bilder... och där kom ett rap-battle också.

Undrar vad Skolverket skulle säga om ett spoken word-anförande? Mmm... om det rullar en keynote-presentation i bakgrunden.

Man måste ju ha ett presentationstekniskt hjälpmedel, annars är man körd.

Måndag

Trött - borde inte ha varit uppe så länge som jag var i natt, men jag var inte trött då. När jag väl gick och la mig kunde jag inte sova. Vet att jag borde gå och lägga mig tidigare, men jag vet också att jag inte kommer att göra det.

Huvudvärk - ett resultat av ovanstående sömndepravation (ett ord som i stort sett bara hittas på Flashback, och vad säger det om mig?).

Irriterad - även detta ett resultat av sömnlösheten. Plus en massa dumma uttalanden från moderata politiker samt att media är väldigt dåliga på att rapportera om att Skolverket vill att även yrkesprogrammen ska få högskolebehörighet. Dessutom har jag en massa lektioner idag där gruppen troligen är decimerad. Jag vet inte om det är så och det fuckar upp min dag. Big time. Jag hatar ovisshet.

Ont i magen - utan självklar anledning. Ett indicium till varför kan härledas till att magen knöt sig på väg in på jobbet.

Kissnödig - det kan jag i alla fall göra något åt.

No words

Aldrig har väl ett lönesamtal med chefen gått så dåligt som det jag just haft... Eller dåligt och dåligt. Jag var ärlig. Brutalt ärlig utan att försköna min tillvaro ett endaste dugg.

Förr om åren har jag varit mitt glada käcka Jag som tycker att allt är toppen och "titta vad duktig jag är". Typ. Nu tänkte jag prova en annan taktik, alltså den brutalärliga varianten, eftersom den första, glada, aldrig någonsin gett utslag i plånboken.

Det kändes ju... sådär. 'Sådär' innebärande så dåligt att jag kände att jag behövde gömma mig i mörkret i mitt arbetsrum och gråta hysteriskt i fem minuter.

Du sa att du kände dig förbisedd och missnöjd efter förra årets lönesättning... På vilket sätt? löd min intervjuares sista fråga. Mitt svar löd så här:

Klart jag känner mig missnöjd med det generella påslaget + 100kr då jag enligt mitt lakan (läs: vilka kurser/grupper man har) jobbar 150%. Jag har, under min "lugna" period, 18h undervisning i veckan - utströsslat över alla dagar med en tom position här och där. Lägg till ett mentorsskap på detta. Jag har heller ingen sammanhängande tid där jag kan sitta ner och förbereda eller efterarbeta och på grund av hur schemat ser ut befinner jag mig på jobbet 42,5h/vecka. Då återstår 2,5 timmar förtroendetid...

Om ett par veckor börjar den sista schemaperioden och då har jag 25h undervisning i veckan och jag kommer fortfarande att befinna mig på skolan MINST 42,5h/vecka. Och med detta i åtanke ser jag det som en ren kränkning att en lärare med typ sju undervisningstimmar per vecka plus en helt undervisningsfri dag får lika mycket (lite) i lönepåslag som jag. Jag vill ha betalt för det jobb jag faktiskt gör.


Vart detta leder har jag ingen aning om. Troligen till mindre undervisningstid och väldigt litet lönepåslag, eftersom det är så vanskligt med lärares löner.

Fy fan, vad jag känner mig kass. Helt slut och jävligt kass.

What About Now - Chapter I

Jag skriver inte så mycket nuförtiden.

Det finns fortfarande saker som retar mig och försöker få mig att slåss med väderkvarnar och ducka för skit som flyger ur fläkten, men jag orkar inte ta tag i dem. Jag har resignerat.

Det gör ont att resignera. En stor käftsmäll varje morgon jag försöker motivera mig att gå upp och släpa mig ur sängen. Jag håller på att bli bitter.

Jag sa en gång i min tidiga lärargärning att den dag jag blivit bitter så ska jag se mig om efter ett annat jobb, för har man blivit bitter så tillför man inget längre. I alla fall inte i den verksamhet som jag befinner mig i.

Nu är jag där, vid bitterhetens brant och vet inte om jag ska hoppa ner i det beska djupet eller om jag ska vända om, ännu en gång, och försöka ta omtag. Jag förstår nu de bittra lärarna som jag tidigare föraktat så djupt att det gränsat till avsky. Jag förstår varför de hänger kvar, varför de inte bara slutar och lämnar plats åt någon mer inspirerad, outbrunnen, förmåga.

Det är svårt att ta steget hit eller dit, och innerst inne vet jag att jag inte VILL sluta vara lärare. Jag har fortfarande en massa roliga idéer och ungarna verkar ju trivas på mina lektioner (gårdagens tyskelever undantagna, för de blev verkligen knäckta... I alla fall en del av dem. *ondskefullt skratt*). Men det finns så mycket annat inom skolans värld som är åt helvete och som drar ur oss all energi och lite till.

Ja, oss. Det är inte bara jag som känner så här. Missnöjet pyr hos lärare i hela landet för att politikerna som styr inte lyssnar på oss och våra behov. Det är svårt att ändra i den lilla skolan när storebror bara jävlas med en...

Nä, jag ska inte sluta som lärare. Jag ska försöka vara läraren som inspirerar, men samtidigt ska jag också försöka vara den som inte tiger. Den som är obekväm och säger ifrån.

Om jag överlever vårens nationella prov och betygsättning.

Det är roligt nästan jämt

Min dag, so far:

Just like freedom, nothing's free

Ja, ni... Jag vet inte hur jag ska börja. Eller om jag ens SKA börja, för om jag börjar så måste jag ju fortsätta och det vet jag heller inte om jag vill, för då kommer jag att vara tvungen att ta ställning till något jag inte vet om jag vill ta ställning till.

Bilden föreställer mig. Jag måste blåsa ut en låga innan snöret brinner av.

Jag måste sluta bry mig så mycket. Jag vet dock inte hur det ska gå till - det är ju så jag är. Jag måste sluta engagera mig så mycket på jobbet - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag måste sluta bry mig om och engagera mig i eleverna - för jag ger så mycket mer än jag någonsin får tillbaka. Jag är ju där för deras skull, jag vet. Jag ska inte klaga... men... Jag orkar inte låta bli.



Energinivåerna är i botten. För något år sedan tappade jag hår när energin låg på minus och kroppen såg hårsläppet som sista utväg för att få mig att fatta hur det egentligen stod till med mig. Jag tappar inte hår nu, men kroppen reagerar på andra sätt den här gången. Varningssignalerna finns där och innerst inne vet jag att jag måste lyssna till dem, men gör jag det?

Nej, istället tänker jag att "snart är det jullov - då får jag vila" eller "efter jul får jag lugnt schema några veckor, då kommer energin tillbaka". Man är väl en bra anställd liksom. Ska inte orsaka trubbel för folk; sätta elever i skiten genom att vara icke-närvarande. Måste vara på plats och slå knut på mig själv för att få tillvaron att fungera, för att få alla latoxar i mål så att Skolinspektionen inte ska ha något att klaga över när de kommer i vår.

Jag är komplett dum i huvudet. Jag vet det.

Blåser jag ut skollågan kommer hemmalivet att bli gladare. Jag skulle nog bli en gladare mamma och sambo med mer ork till lek... Men blåser jag ut skollågan kommer jag att ha vansinnigt ospännande lektioner och (mer än vanligt) negativa elever och då kommer jag att må dåligt över det.

Jag sitter alltså i en rävsax. Blödande. Frenetiskt gnagande på benet som sitter fast. Ska jag komma loss måste jag gnaga, men risken är att jag förblöder medan jag kämpar.

En ny stjärna på min idolhimmel

Igår eftermiddag var jag, Tränaren, den macfrälste gymnasiechefen och en hoper andra kollegor (skolans "lärspridare") till Karlstad för att bevista en så kallad lärspridarträff med vår tjänsteleverantör Lin Education.

Där träffades lärspridarna från vår skola andra dito från andra skolor som också köper tjänster av Lin Education. Vi fick ta del av varandras erfarenheter och även lyssna på "goda exempel" från erfarna 1:1-skolor. På det hela taget var det en lyckad tillställning - och än mer lyckad blev den när en tanig skåning (skojar bara, han är från Blekinge ju!), enligt egen utsago i 40-årsåldern,  dök upp framför oss.

Tänk er ekorren Hammy i Over the Hedge. Pumpa honom full med socker och ge honom en motivationsbok och en resväska full med uppenbarelser och voila! så har ni Micke Gunnarsson.

Han är min nya idol. Han står numer på finhyllan bredvid Klas Hallberg. Han öste ur sig tänkvärda saker och det som egentligen fastnade mest var uttrycket "syresätt dig själv innan du syresätter andra". Herr Gunnarsson drog paralleller mellan livet som vuxen, lärare, medmänniska och säkerhetsgenomgången på ett flygplan. Flygvärdarna påpekar ju alltid att du ska sätta på dig din egen syrgasmask först innan du hjälper de bredvid dig - och varför är det inte så ute i det verkliga livet?

Bra fråga, för om man rannsakar sig själv - hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta slår man inte knut på sig själv, vrider ur sig allt som en Wettex-trasa, för andras skull och sedan inser att det där man skulle ha gjort, för sin egen skull, på kvällen inte funkar - för att man är totalt färdig? Alldeles för ofta.

Micke Gunnarsson är superaktiv med en massa saker... Kolla det här! Och det här! Och det här! Och det HÄR! Jag har säkert missat något... Men hur som helst, han är en inspirerande människa! Lägg 22 minuter på inlägget ovan - och du är fast!

Att vara fast hos Micke är okej, bara du inte är fast i din (påtvingade) fyrkant.

Another year has passed...

Så sitter man här igen då och vaktar ungar som skriver nationellt prov i Svenska B. Det är ovanligt ångestladdat för i år har förberedelserna verkligen inte fungerat.

Jag har tjatat om muntliga framföranden och deras 5-minutersgräns; om PM som ska lämnas in före redovisning; om provdatum, tid och plats; om referat- och citatteknik. Ändå har allt detta gått väldigt många spårlöst förbi... Jag vet inte om just den här kullen elever har extremt selektiv varseblivning eller om de drabbats av akut tinnitus eller om de helt enkelt bara är lata - men något fel är det.

Men skam den som ger sig. De flesta av dem är på plats framför mig (en del är så klart borta på skidåkaruppdrag eller så har de helt enkelt inte ställt klockan) och de kämpar som djur.

Så trots varseblivningsproblematik eller akut tinnitus... De klarar sig nog bra ändå. De är överlevare.

Använd reflex!

Alltså, folk...

Hur tänker man egentligen, när man går ut på en kvällspromenad i novembermörker och regn iklädd svarta kläder och inte en tillstymmelse till reflex? Det är inte utan att jag tror att halva befolkningen i Byn är suicidal, för det är så det känns.

Igår höll jag på att köra på en människa som beskrivs ovan. Det regnade och vindrutetorkarna gick för fullt, med andra ord - det var svårt att se ut genom rutan. Det var kolmörkt - det är i slutet av november och det finns ingen snö som lyser upp. I en högerkurva får jag möte - strålkastarna speglas i alla regndroppar på rutan - av en bil som kör ganska fort, alltså måste jag hålla min bil ganska nära vägrenen för att inte bli påkörd av den mötande bilen.

Mitt i mötet upptäcker jag en gående person på min sida av vägen. Utan reflex och iklädd mörka kläder.

Grattis - du blev inte påkörd, men jag hoppas att du blev lika rädd som jag och tänker efter nästa gång du ska ut och promenera!

Visst, det var kanske ljust när man gick hemifrån och därmed inte tänkte på att ta med sig reflex... Men ett reflex kan man ha i fickan hela tiden! Det är alltså ingen ursäkt.

Jag har väskan full av clips (med... usch... skolverkslogga!) utifall att. Och om jag får för mig att ta en kvällspromenad tar jag på mig min ack så fula reflexväst - FÖR JAG VILL INTE BLI PÅKÖRD!

HÄR kan man beställa gratis reflexer.

Wicked Wednesday

I onsdags ringdes det från dagis: "Monstret har så ont i huvudet och nu sitter hon och vilar. Kan du komma och hä... Oj! Nu springer andra fröken med hinken. Jo, kan du komma nu?"

Jag for, hämtade en liten ynklig fis iklädd knallrosa fleecebyxor och blåa raggisar "jag kräktes på strumpbyxorna, mamma", parkerade henne i soffan och stoppade ner henne under ett täcke alltmedan hon bedyrar att hon mår bra.

Hon somnar ganska snart och jag ligger bredvid och känner efter om även jag mår illa. Det gör jag inte utan somnar huvud mot huvud med den lilla fisen.

När hon vaknar får jag syn på hennes ena fot. Lilltån är illröd och nästan dubbelt så stor som den ska vara. Rödheten finns även uppe på foten och det ser ut som att det går röda strimmor upp mot fotleden... Helvete. Googlar "blodförgiftning". Röda strimmor är en myt - beror "bara" på lymfkörtlar som har spel. Jaha, vad betyder då detta? Ingen aning. Tränaren kommer hem. Jag visar foten. Han tänker samma sak som jag. Kollar klockan - vårdcentralen har stängt för dagen. Helvete igen! Ska vi åka till akuten? Vilken akut? Mora? Falun? Och varför ser foten ut så här?

Kommer plötsligt ihåg att Monstret fått en sticka i tån från en gammal lackad byrå på dagis. Stickan hade plockats ur omedelbart men... Det måste ju vara därifrån. Eller?

Dividerandet om vis ka åka in till någon akut (8 eller 15 mil bort) fortsätter. Kompromissar genom att skicka bilder på foten till en av de mest läkekunniga människor vi känner. Hon ringer upp och uppmanar oss att åka in. Monstret gillar inte sjukhus och därför funderar vi en stund till. Vi får förhållningsorder för natten.

Efter ett tag börjar jag fundera på vart vi ska åka - om vi nu måste åka till akuten. Känns ju lite ovärt att åka till Mora och sitta och vänta i evigheter och sedan bli skeppade till Falun... Ringer sjukvårdsupplysningen och får ordern "ÅK!" och den snälla sköterskan (i Östergötland) kopplar mig till  Mora där jag får veta att det är bäst att vi åker till Falun på en gång: "Vi har ju ingen barnklinik i Mora".

Så vi åker. Monstret sitter och tittar ut. Vi läser Nils Holgersson i skenet av min mobil i baksätet på bilen. "Det är skönt att du sitter här bak med mig igen, mamma." Hon sover någon skvätt. Äter en halv hamburgare på "Gula M:et" i Mora - för hungrig är hon minsann. Halv nio på kvällen är vi framme i Falun och vår modiga lilla tjej bär sin röda hund och stålsätter sig för vad som eventuellt komma skall. Det gör vi också, Tränaren och jag. "Men hon är ju pigg!"

Vi får vänta på doktorn, men vad gör det? Alla sköterskor som kommer och sätter "klypor" som inte alls gör ont på fingret, tar febern med "en likadan som vi har på dagis" och som frågar en massa saker om Röda Hunden kollrar bort både barn och föräldrar och det slutar med att vi sitter ute i korridoren och väntar på doktorn, skrattar och skojar.

Klockan 22..30 har doktorn konstaterat att det "bara" är streptokocker, men att vi ska hålla koll på om rodnaden sprider sig. Han ritar på Monsterfoten "Det kittlas!" så vi ska se var den nuvarande gränsen går. Penicillin blir utskrivet - tabletter. Det kräver det lilla Monstret av doktorn. "Jag ska ha tabletter, drickmedicinen är INTE god!" Hon tar två där och då och är otroligt stolt över sin bedrift. 

Det är vi med. Världens modigaste lilla tjej.

Vid ett på natten är vi hemma, trötta och omtumlade och väldigt lyckliga över att få vara hemma tillsammans och inte på ett sjukhus någonstans långt hemifrån. Jag vet att det här var en bris i jämförelse med vad t ex Tigrinnan och hennes familj varit med om... men det här var hemskt nog. Jag skattar mig lycklig att det var ett falsklarm; att 7 dagar med penicillin är allt som behövs. Önskar det vore lika för alla.

Man skulle ha en sådan här att trycka på.

Boten Anna

Om ni, kära läsare, skulle vilja kommentera hos mig får ni vackert gilla läget och godta att jag återigen har aktiverat ordverifieringen. Detta på grund av att jag de senaste två veckorna fullständigt bombarderats av spamkommentarer. De har fastnat i skräpfiltret men i och med att jag får mejl så fort någon försökt lämna en kommentar så kan ni ju tänka er hur inkorgen sett ut...

Sedan har det väl inte undgått någon lokal läsare att Lärarjävelns skola satsar stort och att alla lärare och eleverna i åk 1 och 2 får nya datorer. Fiiina datorer. MacBook Pro:s gudbevars. Sitter och skriver vid min silvriga fina Mac just nu och det är verkligen hur bra som helst.

Men.

Det finns ju vissa skillnader mellan PC och Mac och jag kommer underfund med dem efterhand. Vissa av dessa retar mig kopiöst. Kortkommandon t ex. Jag är ju så van att trycka ctrl+c och det går av bara farten - men det händer ju såklart ingenting när jag gör detta. Man ska ju använda "hembygdsgårdsknappen" istället för control...

Det är fånigt att klaga och egentligen så klagar jag inte. Jag är sjukt nöjd med hela grejen och jag både tror, hoppas och innerst inne vet att den här satsningen kommer att verka positivt på kollegiet, i alla fall de som hoppar på tåget och ger det hela en chans, och på eleverna.

Jag måste bara få in i min tjocka skalle att jag måste bryta mönster, vilket i sig är ett fall framåt. En del kommer inte ens att komma så långt. Det är ju mycket enklare att bara köra vidare i gamla hjulspår.

Djurens vänner

För rätt precis ett år sedan låg jag på Mora lasarett och kunde inte röra mig för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Detta är den stora anledningen till att jag i år inte har jagat älg.

Sedan jag var åtta år har jag missat tre jakter; en gång hade jag tenta, andra gången hade jag praktik och tredje gången ammade jag Monstret. I och med årets walk over har jag alltså missat fyra av 23 jakter.

Det är klart att det svider lite, men för en gångs skull var jag en riktig utilitarist och lät bli att jaga. Om jag hade varit med hade jag inte kunnat låta bli att dra, slita, gå långt, frysa... och därmed slita upp det som lagats skapligt i ryggen. Detta i sin tur hade lett till att jag varit tvungen att sjukskriva mig och det hade inneburit att 1. skolan hade varit tvungen att ta in en vikarie som kostar pengar, 2. eleverna hade blivit utan lärare och det hade ju inte varit bra...

Skämt åsido, jakt var inget jag ville utsätta min sargade lekamen för. Det finns dock fler anledningar till varför jag bestämde mig för att inte vara med. En av dessa anledningar var att två av mina jaktkompisar, typ de som, förutom den jagande delen av familjen, gjorde det värt att sitta ute i skogen och frysa, inte skulle vara med. En är mer sargad än jag och den andre hade tagit beslutet (ett mycket gott beslut f.ö.) att byta jaktlag. Utan dessa två retstickor var det helt enkelt inte värt besväret.

Byte av jaklag är även något jag överväger, om jag någon gång ska ta upp jakten igen. Mitt lag består av griniga gamla gubbar och mycket på grund av dessa griniga gamla gubbars uppförande och gärningar så står laget utanför ett nybildat älgskötselområde som gör jakten för dalgångens andra lag hur billig som helst. Vi däremot, får betala hutlösa summor till skogsbolagen av vilka vi arrenderar marken.

Nu var jag lite orättvis. Det är inte hela historien, men jag ska inte trötta ut er med läsning om älgskötselområden and what not. Tillbaka till de griniga gamla gubbarna.

De är en stor orsak till att mitt intresse för jakt har svalnat betänkligt. Varje år har jag ångest inför jakten och för vad som ska hända i eller i närheten av kojan där de griniga gamla gubbarna bor. Det är alltid något som händer så att det mesta spårar ur och när de nyktrat till går gubbarna runt och blänger på varandra som folkilskna hundar. I spetsen av dessa folkilskna hundar står vår jaktledare... Nu har jag snart arbetat upp den där ilskan som jag beskrev i det förra inlägget och därför ska jag lägga av medan tid är.

En sista sak bara: igår när jag var uppe vid slakthuset för att hämta kött åt en köpare bara väntade jag på att någon skulle fråga när jag tänkt komma tillbaka till jakten. Hade jag fått frågan hade svaret varit: när vi bytt jaktledare.

Det här...

...med att ens köksskåp (eller andra skåp, för den delen) alltid är överfulla och att det krävs millimeterprecision att få in eller ut något ur dem... Är det något som känns igen, eller är det bara jag?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om det. Eller rättare sagt, jag hoppas att jag inte är ensam om det. Men hur som helst... Det här med att försöka få ut något ur ett "burkskåp" och därmed vara tvungen att lyfta ut en hel stapel med saker, plocka ut det man ska ha, ställa tillbaka resten av stapeln och sedan skynda sig att stänga dörren för annars trillar stapeln och annat ut - för att balansen rubbats på grund av det man tagit ut; är det det folk menar när de snackar om "livspusslet"?

Hunger Games MLG

Ibland får jag för mig att jag och mina kollegor helt ovetande är med i någon form av reality-show. En dokusåpa a'la Truman Show, BigBrother eller varför inte Hunger Games?

Det skulle inte förvåna mig om Någon placerat ut kameror överallt på skolan; i klassrum, datorer och iPads bara för att kunna studera våra reaktioner på allt som händer, sker och beordras:

- Nu lurar vi i dem att skolan ska gå med i Gysam!
- Åh, så roligt det ska bli att se hur de beter sig! Ska vi spela på vem som får det första brytet?
- Neh, det är för enkelt. Oddsen blir för låga.
- Vad ska vi spela på då?
- Den första som kommer med en programutveckling?
- Ja!

...Lite senare...

- Jaha, nu har de härdsmälta nere i källaren...
- Och på övre plan "diskuteras" det för fullt! Ska vi krydda med några uppsägningar?
- Hell yeah! Då kommer facket galopperande också - vilken action!

Det värsta är att programmet skulle kunna sälja. That's how crazy it is.