Lärarjävelns lilla röda

Av någon outgrundlig anledning är inbäddning (löjligt ord på svenska...) inte tillåten. Capitol Records vill väl inte at The Red Jumpsuit Apparatus ska få någon som helst gratisreklam. Men det tänker jag ge dessa grabbar ändå. Må-bra-musik med tänkvärda texter. Denna skänker frid i själen just nu:
http://www.youtube.com/watch?v=Q7Em4fUOrZo&feature=channel

Förebrående föreläsning

Har just fått mig en uppskurvning av Tränaren. Jam måste sluta engagera mig så mycket i mina elever, säger han. Det kan jag inte, säger jag. Varför inte, säger han. Du mår ju dåligt av det. Jag kan inte sluta engagera mig med en vecka kvar innan betygsättning. Jag måste stå till tjänst för att ungarna ska hinna klart.

Då säger han, Tränaren, något tänkvärt: Tackar de dig för att du nästan tar livet av dig för att hjälpa dem?

Förvisso inte. Inte alla. Inte många, men en del. I alla fall en. Det här fanns i min mejl i eftermiddags:

Tack för att du tog dig tid att läsa igenom det på din "lediga" helg. När jag läste den sista kommentaren som du och [Tränaren] hade pratat om ställde jag mig själv frågan vilket som egentligen kommer att vara värt mest. Att få ett bra betyg i projektarbete eller att faktiskt ha den där egenskapen du skrev? Visst, jag klarar mig oftast ur situationer och gör det dessutom ofta med ett leende, som du sa. 
 
Ska jag vara helt ärlig nu?
 
Ja, det ska jag! Att utan din hjälp med både det ena och det andra hade jag inte klarat av att ta studenten den 11:e juni 2010. Nu kan jag till och med ta studenten med världens största leende och känslan jag kommer känna den dagen kommer helt jävla sjuk. Jag är så evigt tacksam och var så säker, du kommer få tillbaka!

 Oavsett om jag "får tillbaka" någonting, vad det än må vara eller inte, så är detta ett skäl till varför jag är som jag är med eller mot mina ungar. Mina stora barn.

Men kontentan är väl att jag måste minska min tillgänglighet för att överleva, för att inte vara en sur och grinig kärring när jag kommer hem till familjen. Jag vill ju inte vara som Diego...

Rävskabb, fläcktyfus eller fläckvis håravfall?

Lärarjäveln har bestämt sig. Inte ett endaste ord om den kala fläcken ska drabba innehållet i inläggen på denna blogg efter detta inlägg. Däremot kommer det att finnas en enkom sida under Whatever... till vänster i bloggen där progressionen, eller god forbid regressionen, av hårlinjen kommer att visas. Världens bästa frisör gav rådet att fotografera fläcken varje vecka och eftersom Lärarjäveln tror att bloggande kan ha terapeutisk verkan så blev det nu på dette vise'.

Känsliga läsare göre sig ej besvär. Ye be warned, liksom.





Uppdatering!
Sidan kan man leta efter så mycket man orkar, men det är i onödan. Lärarjäveln blev så deprimerad av att se att det inte hände ett endaste dugg med fläcken, förutom att den blev större, och tog därför bort sidan...
I skrivandets stund växer det hår på fläcken. Det växer saaaaaakta och det är bebishår, till skillnad från getraggen som finns runtomkring. Lärarjäveln har lite panik ibland när hon tror sig hitta nya fläckar men annars verkar det vara... okej. Kanske. Fån't ve sjå da.

Problems, issues and conundrums

Lärarjäveln har problem. På grund av en massa issues, som t ex stress på jobbet, tappar Lärarjäveln hår fläckvis. Så länge hon inte är utomhus i blåsväder så syns det inte, men fläcken är väldigt vit mot det svarta håret.  Hur blir man kvitt det här då? Jaaaa... det blir man, tids nog. Om man vilar.

Däri ligger Lärarjävelns conundrum: Hur ska man kunna vila ut om man tappat förmågan att sova längre än ett par timmar sammanhängande? Varför kan inte Lärarjäveln sova då? Hennes hjärna stänger inte av. Faktum är att hon mellan skrivandet av meningarna i denna text, är inne och kollar Fronter och rättar... Kan inte någon bara säga åt Lärarjäveln det hon redan vet: Att det är INGEN som kommer att tacka henne för att hon går in i väggen...

Ont i högeraxeln har hon också. Och huvudet. Och ögonen. Och i själen.