Veckans grammatiklektion

 Något av det värsta jag vet är när människor som vanligtvis skriver 'dom' ska försöka skriva "snyggt" och därmed skriver 'dem' hela tiden...

Veckans grammatiklektion består därför av ett  försök att utröna när man ska använda 'de' och 'dem' i stället för 'dom'. Enklast illustreras detta genom följande bild:

Klicka på bilden för att få full storlek.

How's your life? It's been a while...

Det var ett tag sedan nu...

Jag har allvarligt funderat på att lägga ner den här bloggen. Jag vet inte om den ger mig det jag behöver längre. Ibland känns det som att den skapar mer problem än vad den löser.

Det har varit svårt att kategorisera den här bloggen - jag är ju ingen fluff-mamma som ljuger om min rosa tillvaro tillsammans med make och synnerligen väluppfostrat barn.

Jag är heller inte den som skriver renodlat politiskt material. Det är jag för lat och obildad för, även om det intresserar mig väldigt mycket.

Jag är sjukt filmintresserad, men många filminlägg har det inte blivit. Samma gäller musik.

Jag är ju inte typen som skriver 20 inlägg per dag där jag berättar om min dag i realtid. Jag skriver har skrivit om saker som glatt mig; retat mig och som stört mig. Kanske mest det senare, när jag tänker efter.

Det jag kommit att konstatera är att det tar för mycket energi att skriva dessa (spretande) inlägg. Jag orkar inte fokusera, helt enkelt - och därför har det inte blivit många inlägg det här läsåret. Dessutom har jag kanske också lärt mig att det är viktigare att kommunicera med människor face to face än att skriva om det som retar mig här på bloggen... (Nu skrattar/fnyser Tränaren lite matt.)

Men... Det är svårt att göra sig av med något som varit en stor del av mitt liv så pass länge. Bloggen har varit min ventil. Den har varit mitt sätt att visa, nu sticker jag ut hakan lite för långt, världen vad jag tycker och tänker om saker och ting. Ska jag verkligen sluta med det?

Motfråga: "Vad har du uppnått genom att visa 'världen' vad du tycker och tänker?"

Svar: Inte mycket. En massa hat på Twitter och i kommentarsfältet och en och annan gilla-markering på Facebook. Några rynkade näsor eller försiktiga leenden på jobbet. Det är vad jag uppnått.

Drömmen har ju varit att ha skrivandet som yrke, åtminstone vid sidan om det jobb jag har nu. Bloggen har varit ett försök att sprida mitt sätt att behandla ord - och det har ju misslyckats kapitalt eftersom (nä, jag är inte bitter) jag inte blivit "upptäckt" och draftad till någon tidning.

Jo, jag är bitter. Och trött.

Trött på det mesta, faktiskt. Mest är jag trött på att vara så förbannat velig.

"Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund"

Sätter i halsen när jag läser på Aftonbladets debattsida nu i kväll. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén har slagit sig ihop med ingen mindre än Fredrik Reinfeldt och tillsammans levererar de rubriken "Vi ska ha en kunskapsskola för alla, oavsett bakgrund".


De fortsätter:

En likvärdig skola med hög kvalitet ska vara inspirerande för våra barn och ungdomar. Det kan handla om legoklossar i ett klassrum, ett stormkök och ett isblock, eller en kikare en stjärnklar kväll. Vi behöver en skola fylld av lust, motivation och glädje. Att lära och att lära sig ska vara roligt. Som förälder ska du känna dig trygg med att ditt barn får det stöd som hon eller han behöver för att nå kunskapskraven, men också den extra stimulans som utmanar att nå så långt som möjligt. Då behövs ett ledarskap i skolan inriktat på kunskap. Att vara lärare är att vara ämneskunnig, kreatör, pedagog och relationsbyggare.

Märk väl att de skriver om en skola som ska vara lustfylld, inspirerande, motiverande. Eleverna ska känna glädje i att gå dit. Läraren ska vara kreativ, kunnig i sitt ämne och kunna bygga relationer.

Stoppa pressarna en stund...

Hur går det här ihop med vad Björklund sa i Debatt förra veckan? Kalla mig gärna dum, men jag anser att ovanstående är en klar motsägelse till vad Björklund kallar katederundervisning och att "ta makten över klassrummet". I min värld är det i princip omöjligt att skapa lustfyllda lektioner med läraren föreläsande bakom katedern. Inte fan får man motiverade elever genom att be dem rapa upp på förhand given kunskap. Eller? Nä, jag blir inte klok på det här.

Men allvarligt... Det känns ju nästan som att Sirén & Reinfeldt försöker tillrättavisa Björklund, eller så är det ett försök att släta över de kalkonuttalanden Majoren kom med i förra veckans debatt. Reinfeldt, vår store landsfader, kommer till undersåtarnas undsättning när skolagan kryper allt närmare och med sig har han sin riddare Sirén för att gjuta olja på vågorna som går höga och där de skeppsbrutna lärarna klamrar sig fast vid Skolverkets direktiv och inte vågar lita på sin egen förmåga att simma för egen maskin.

Nu har jag slut på metaforer.

Jag anar en konspiration och det oroar mig nästan mer än Björklunds uttalanden... Fast när jag läser den absolut sista meningen i artikeln, "I Sverige ska alla skolor vara av högsta klass för alla elever",
så inser jag plötsligt vad det hela handlar om; vad Sirén och Reinfeldt har ihop: det är återförstatligandet av skolan. Lärarförbundet är vad jag förstått helt för detta och Reinfeldt går ju i Den Ledes koppel i den här frågan. Så klart. Ja, ja...

Vad säger man om det då? Tja... Det kan väl vara bra, det låter ju väldigt fint det de säger - "en kunskapsskola för alla" och det bör ju bli en rättvisare skola (med fler styrdokument att följa)... Vis av erfarenhet väljer jag dock att sila mygg en stund.

Dessutom jag har en känsla av att jag nog kommer att bli arbetslös den dagen det beslutet blir taget. Om skolan ska förstatligas kommer antalet (gymnasie)skolor och dess utbildningsplatser att begränsas (det var ju på tal redan i slutet av sommaren). Staten kommer att styra vilka program som får finnas var och det utifrån hur stort elevunderlag man kan tänkas ha. Allt detta för att det kostar pengar att driva skolor. Skattepengar that is, och med tanke på hur lite skatt det betalas i det här landet nuförtiden så undrar jag hur det ska gå till.

Och nej, min skola kommer inte att ha existensberättigande om detta genomförs. Särskilt inte som att vi gått med i det fantastiska (oh, the irony) gymnasieförbundet Gysam där vår lilla skola förväntas sno åt sig elever från andra i förbundet ingående kommuner.

Ska vi överleva det här är det dags för ALLA program på skolan att profilera sig; göra sig så speciella och oumbärliga som det på något vis går. Man kan inte leva på skid- och snowboardåkare i all evinnerlighet. Särskilt inte om Staten (utan Kapitalet) får makten över skolvärlden.

Det finns inga ursäkter. Det är bara att sätta i gång. Eller duka under för Darwins teorier om artens överlevnad...

Mr Creedy?

Jag svimmade aldrig igår. Jag botade ilskan med att se den allra senaste avsnittet av The Big Bang Theory.

Nu är jag dock tillbaka i ilskan efter att ha frukosterat med kollegorna och diskuterat både själva debatten och mitt inlägg från gårdagen. Och nu, väl uppe i arbetsrummet, kollar jag av Facebook och Twitter och ser att jag har fått en kommentar på det senare:

Och det är fan sant. Björklund är Mr. Creedy. Creedy är en karaktär i filmen V for Vendetta som handlar om ett framtida Storbritannien med fascistiskt styre där antihjälten V, alltid iklädd Guy Fawkes-mask (ja, det är där Anonymous har fått masken ifrån), kämpar mot den totalitära staten med terroristmetoder.

Creedy är en av ledarna i det styrande så kallade Norsefire-partiet. Hans största "bedrift" är att han släppt ut ett virus bland befolkningen för att få kontroll över dem. Han är även ledaren för Norsefires hemliga polis och ska man nu dra parallellen mellan Björklund och Creedy så ser man klart och tydligt att St Mary-viruset motsvaras av alla satans reformer. The Fingermen, den hemliga polisen, är Skolverket in the flesh.

Jag borde inte hålla på med sånt här. Jag mår inte bra av det. "Hur orkar du bry dig?" frågade en kollega. Svaret är att jag inte gör det, men jag kan inte låta bli. Jag vågar inte låta blir. Jag vill inte låta bli.

Jag kan inte stillatigande sitta och bara acceptera all skit som min högste chef producerar, för tiger jag - då accepterar jag. Det är som att inte rösta när det är val - röstar man inte har man inte rätt att klaga. Så är det bara. Och därför klagar jag på det sättet jag kan - i kollegiet och i olika sociala medier. Det ger inte särskilt stor effekt, men jag har gjort vad jag har kunnat.

Att engagera sig inom politiken är inget alternativ för mig. Jag blir alldeles för arg och som ni vet blir jag ganska "okonstruktiv" när jag är arg. Det bara svartnar för ögonen och jag tappar talförmågan. Dessutom, om man ska komma någon vart inom politiken måste man först slicka en massa bakdelar och sedan sälja sin själ för att komma framåt i sin politiska karriär. Det är inte min stil. Jag vill inte vara tvungen att rösta för något jag innerst inne inte tror på bara för att få fördelar i en annan fråga lite senare. Det är så fel. Eller fel... Det är falskt - och jag är ingen falsk människa.

Även om jag ibland skulle vilja ta på mig en Guy Fawkes-mask...

"Beneath this mask there is more than flesh. Beneath this mask
there is an idea, Mr. Creedy, and ideas are bulletproof." (V, V for Vendetta, 2006)