Blogg-barn och träningsskor

Varför berättar inte alla elever att de har bloggar? Har suttit på ett för tillfället fungerande Facebook och insett att en hel drös av mina elever bloggar. Fattar de inte att svenskfröken ser sådant som en extrem fördel? Vill man inte berätta sådant? Eller det kanske är jag som är underlig som tycker det?

Lärarnas Riksförbunds medlemstidning hade stort reportage om huruvida man ska adda sina elever på FB. (De bifogade även en förklaring om vad 'adda' betyder. Det finns ju en del som inte begriper...) Hade den här diskussionen med min Skolverkande gamla kurskamrat för ett tag sedan och hon hade inte elever bland sina vänner. Det har jag. Jag har dock inte letat upp dem, de har letat upp mig och är de så "dumma" att de gjort det så... Jag får ju reda på ett och annat snaskigt som hänt och jag är inte sen att kommentera!

Jag tycker att det ger mig mer fördelar än nackdelar att ha mina elever på Fejjan. Jag kan ju nå dem nästan dygnet runt om utifall att jag skulle behöva det av en eller annan anledning. Dessutom blir samtalen där lite mer informella vilket ibland kan vara en fördel. Jag gillar Facebook. Jag erkänner det. Mer Facebook åt folket. Gärna ett fungerande Facebook. Utan felmeddelanden som "Oj då. Någonting gick snett..."

Hämtade ut ett paket idag innehållande nya fräscha träningskläder och ett par adidas-löparskor... Vill prova dem nu! Men måste ge mig till tåls tills i morgon bitti. Then I'll hit the gym... Och jag längtar dit. Helt sjukt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så pepp på att träna! Det är bara att hoppas att det håller i sig... För alltid.

Tröttdåligeftermiddag

Efter en vecka som i trans - allt har gått smooth; ungarna har varit helt fantastiska och duktiga, det har varit fantastiskt kul på jobbet; min yogamäster är tillbaka och jag var på hennes första pass i måndags (lovely); jag har styrketränat och konditionstränat och jag känner att det går framåt; Hitchcocks Notorious http://www.imdb.com/title/tt0038787/ gick på tv häromnatten och jag var uppe och såg den; en elev har valt mig till handledare på ett projektarbete som om hon ror det i land nog blir det roligaste jag någonsin handlett; började se The Shawshank Redemption http://www.imdb.com/title/tt0111161/med mina filmkunskapsungar igår och den är verkligen världens underbaraste och bästa film och ungarna verkar dela mina åsikter; filmkväll med dem om ett par veckor förresten - har nu vardagen hunnit ikapp mig. Jag känner mig hängig och trött och jag misstänker att en förkylning är i antågande. Dottern är förkyld så det är väl bara att inse att jag inte kommer att klara mig den här gången heller även om jag tänker vägra in i det sista för jag vill verkligen inte bli sjuk nu jag vill inte sabba min träningsrutin som jag nu har kommit in i. Kanske har jag bara sovit för lite? Jag hoppas att det är något sådant. Har sovit ganska illa sedan skolan börjat efter lovet. Snittar fyra timmar per natt och det är nog för lite skulle jag tro men vad gör man när kroppen inte kan komma till ro?Jag märker här att jag kommit in i någon sorts Joyce-inspirerad stream of consciousness och det är ju ganska roligt i och för sig. Jag orkar dock inte hålla samma radantal som den käre James och det irriterar mig något ofantligt att jag skriver utan att ta nytt stycke och att jag missbrukar interpunktionstecken så till den milda grad. Så jag lägger ner det nu. Punkt.

Något lustigt har i alla fall hänt idag jag har nämligen blivit tillfrågad om att vara chaufför åt ett gång ungdomar. Tänka sig att de vill ha fröken som chaufför...

Bästaste av vänner

Idag har ett av mina gamla stora barn varit på besök. Redan när hon gick i ettan kände jag att det var något speciellt med denna starka individ. Jag såg mig själv i henne i väldigt många aspekter. En ledare, om än inte självvalt. En ifrågasättare. En tjej som alla killar hade som kompis men inget mer... Många diskussioner just kring detta sista har vi haft. "En dag förstår de vad de missat..."

Vi blev kompisar under de tre år jag hade äran att vara hennes klassföreståndare och det är jag väldigt glad för. Hon kallar mig syster och hennes familj adopterade mig och idag är hennes föräldrar min dotters extramorföräldrar. Varje tisdag har vi "tisdagsmys". Dottern busar med extramorfar och extramormor och jag dricker kaffe och pratar strunt...

Syster lämnade byn och drog till Småland. Det bör tilläggas att hon är en av de få i klassen som lyckats med detta. Jag blev ledsen när hon meddelade att hon skulle flytta, men samtidigt väldigt glad. "Stick" sa jag. "Byn finns kvar. Ut och lev!"

Nå, hela klanen var på besök och även Systers pojkvän. Träffade honom första gången i somras när han fick utstå många uttittningar och utfrågningar. Han satt i soffan i huset med den blå brevlådan och det var som att han alltid suttit där. Han fann sig väl till rätta med allas våra kommentarer och han accepterades av alla på en gång. Idag var det likadant. Sambon träffade honom för första gången idag och hans omdöme var "vilken bra kille!" Det är han. Du har träffat rätt på första försöket, Syster! Att han sedan gillar byn och omgivningarna gör inte saken sämre. Han vill flytta hit, men det vill inte Syster. Jag förstår henne...

I huset med den blå brevlådan är man alltid välkommen. Kom som du är, bara du kommer... Jag älskar denna Klan!

Nu är glada julen slut, slut slut...

För att citera Fylking vid litteraturprisannonseringen: ÄNTLIGEN!

Julafton bjöd på

- havererad iPod: det visade sig sedemera, när jag slutat stressa, att den inte havererat. Den var full...

- samtal från Mor att hon fått ett samtal från polisen i Falun. Fasters grannar misstänkte det värsta och polisen ville ha tillåtelse att gå in i lägenheten för att kolla läget. De ringde upp igen efter en stund: "Hon är vid god vigör. Hon släpper inte ens in oss." Skulle inte jag heller ha gjort.

- oplogad väg upp till Julbordet: Det är ju jul... Men jag saknar Vägverket. Då var vägarna alltid bra...

- ett oväntat möte med en gammal vän: Världens bästa Ivar stod på Stötens parkering när vi anlände. Har inte träffat honom på säkert tre år och att jag fick träffa honom så här oväntat gjorde hela min kväll.

- påklistrade leenden och gratulationer. Orkar inte berätta. Vill inte berätta. Blir bara irriterad och det vill jag inte.

- julbord... Det godaste var kladdkakan på slutet...

- världens duktigaste unge. Dottern skötte sig exemplariskt under måltiden. Jag tror hon åt åtta köttbullar och tre prinskorvar. Med äppelmos...

- körning till Föräldrahemmet. Jag utsåg mig själv till chaufför eftersom jag misstänkte att alkoholintag skulle få min irriterade tunga att slinta och att jag i och med detta skulle säga något dumt. Det är inte klokt så klok jag är...

- mys i Föräldrahemmet. Här började jag kunna vara mig själv...

Fick sova länge på juldagsmorgonen, innan bilåkandet startade... Dottern och jag skulle stanna i Föräldrahemmet medan Sambon skulle hem och vara hundvakt. Jag skjutsade hem honom och på väg uppåt igen började Stormen. Fy f-n vad det blåste. Jag hatar blåsväder. Hatar, I say. På annandagen skulle vi ut och hälsa på en massa folk var det tänkt. Istället blev det hemfärd för vädret var verkligen uselt och jag ville inte vänta på att det skulle snöstorma ännu mer och plogas mindre...

Jag gillar inte snö, okej?