Svar till Patrik Brenning:

Det krävdes ett OS och en krönikör utan verklighetsförankring för att jag skulle väcka liv i den här bloggen. 

Jag har gått och funderat på den här ”krönikan” sedan jag läste den i förmiddags efter att jag sent omsider vaknat efter att ha varit uppe och sett på det Brenning kallar för ”en lekstuga”. Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten men efter ännu en genomläsning måste jag.

För det första skulle jag vilja fråga skribenten vad han menar med ”riktig idrott” eftersom han inte namnger någon i sin text. Är ”idrott” bara idrott om man blir förbannad när det går dåligt? Då har man en sjukt skev inställning till idrott... Är konståkning en idrott? Antagligen svarar de flesta ja på den frågan. Min motfråga är då ”varför då”? Konståkning är också en bedömningssport med ett gäng domare som avgör vem som är bäst så vari ligger skillnaden mellan freeskiing och konståkning? Jo, den senare har varit med länge (och anses säkert som ”fin”), så pass länge att folk hemma i sofforna vet att en trippel Salchow är ett hopp som antagligen ger höga poäng. Slopestylen är ny på OS och soffsittarna har inte den blekaste aning om vad t ex en pretzel, en alley-oop, en frontside rodeo eller en triple cork är. De har heller ingen aning om hur fruktansvärt svårt det är att göra dessa trick i full fart. De har heller ingen aning om hur ont det gör att misslyckas med dessa och alla andra trick. De har heller ingen aning om hur invecklat och smärtsamt det är att lära sig dessa trick - vilket för mig in på nästa punkt:

För det andra skulle jag vilja fråga Brenning vad det är för fel med att ha en avslappnad attityd till sin idrott. Om man lägger så många timmar, dagar, veckor, år på att bli bra (tro mig, jag vet - jag undervisar bland andra en av juvelerna som ”misslyckades” i natt) är det väl en helt otrolig fördel om man har en avslappnad attityd i kombination med viljan att bli bäst? Att de har en avslappnad attityd till misslyckanden betyder inte att de saknar driv att utvecklas och bli bättre. Det är precis tvärt om. Gemenskapen, glädjen och viljan att dela med sig som finns ute på touren gör alla medverkande till bättre åkare - och det måste väl ändå vara hälsosammare för alla inblandade att man kramar om varandra och är glada än att smutskasta varandra i media (inga sporter, namn och länder nämnda)?

För det tredje vill jag ta upp filmandet som Brenning ondgör sig över att idrottarna sysslar med när de inte tävlar. Låt mig ställa en fråga: har du sett längdlandslaget och alpina landslaget göra reklam för varsitt bilmärke eller en känd snabbmatskedja? Reagerade du över att dessa atleter ställt upp i reklamsyfte? Antagligen inte. Frågan är då varför det är så upprörande att freeskiersarna (och snowboardåkarna) åker runt och filmar när en del av syftet med filmandet är detsamma: att göra reklam för sig själva, sin förmåga och sin sport. ”Lekstugeåkarna” har dock även ett annat syfte som de traditionella skidåkarna saknar: de gör film för att inspirera andra. Varenda unge med intresse för jibbskidåkning eller snowboardåkning kollar stjärnornas filmer och får inspiration till att utvecklas och att våga prova nya trick. Johanna Ojalas stakningstekniktips i Sportspegeln i all ära, men handen på hjärtat - hur många fler lockas till sporten genom att kolla på sådant?

Nä du Brenning, du är ute och cyklar i din text. Eller snarare - du är ute på hal is i oslipade skridskor. Någon sa till mig en gång att ”ibland tjänar man på att vara tyst”. Det här var ett sådant tillfälle.

Dagens i-landsproblem

Vi har flyttat. Det är helt underbart och vi trivs verkligen.. Det är bara ett problem: vi har inget internet.

24 oktober flyttade vi in i det nya stället - och lämnade ett fullt fungerande bredband i gamla lägenheten.

5 november skulle abonnemanget vara flyttat och dessutom omvandlat i och med att det finns fiber i vår lägenhet (halleluja!). Killen jag pratade med sockrade flytten med gratiskanaler och fria filmer och jag var superlycklig och tänkte att "jo, nog kan vi vänta tills den 5:e!"

4 november upptäcker jag att fiberkonvertern på väggen verkar död. Inga lampor lyser trots att kontakten är isatt. Jag ringer till Telia och väntar 24 minuter i telefonkö innan jag får prata med en kille vars namn jag inte uppfattade och som bad mig vänta... och kopplade bort mig. Jag ringer igen - "väntetiden beräknas till 40 minuter" - och får prata med en kille som efter ett tag medger att de inte har kontakt med vår utrustning och att han beställer en reparatör. "De ringer i morgon mellan kl. 8 och 10." Suveränt, tänker jag.

5 november. Klockan passerar 10 och ingen har ringt. Vid kl. 13 ringer jag upp Telia igen. Väntetid 22 minuter. "Nej, så fort går det inte. Det tar två dagar innan de hör av sig." Jag blir så irriterad att jag glömmer fråga det jag hade tänkt så jag ringer upp igen (25 minuters väntetid). Vid tredje samtalet om samma ärende får jag då veta att reparatörerna har 1-3 dagars responstid. Jag får då ett smärre bryt och förklarar för vederbörande att ju fler gånger jag talar med Telia, desto längre blir responstiden och att jag tycker att det är lite lätt ovärt att jag betalar för tjänster jag inte kan utnyttja. Han erbjuder mig då ett mobilt bredband gratis - och det var ju snällt - men vid det här laget är jag så frustrerad att jag knappt kan tala klart. Jag berättade då att ett mobilt bredband inte hjälper mig det minsta eftersom det är tv:n som är det centrala i problematiken. Vi har bredbands-tv via Telia och eftersom vi inte har något fungerande bredband så funkar inte tv:n - och då hjälper inte ett mobilt bredband. "Nä, det är ju sant..."

När jag sedan kommer hem har räkningen för bredbandsabonnemanget kommit. 839 kr vill Telia ha för perioden 20 oktober - 19 november. Jag säger det igen: sedan den 24 oktober har jag inte kunnat utnyttja mitt abonnemang.

Idag, den 7 november, ringer jag igen. Efter 11 minuters väntetid får jag prata med en tjej som är den första empatiska person jag stött på sedan jag började felanmäla. Hon lägger in en påjagande notis till reparatörerna, upplyser mig om att jag kan få ersättning och att i den bästa av världar kommer en reparatör att höra av sig idag. Vid det här laget har jag redan förlorat hoppet och därför blir jag inte förvånad när ett sms om mitt ärende kommer:

Hej! Ditt ärende med refnr XXXXXX har nu skickatstill vår entreprenör. De kontaktar dig per telefon innan 2014-11-11 10:00 för att boka en tid. Hälsn. Telia

En helg till utan fungerande internet och tv alltså.

Det är ju egentligen störtlöjligt att jag håller på att få ett mentalt sammanbrott för att Telias reparatörer inte får ändan ur vagnen och fixar vårt bredband... Men, i dagens tekniska samhälle är det för mig en gåta att det tar nästan två veckor att flytta ett abonnemang och att beroende på vem man lyckats få prata med i väntesystemets lotteri så får man olika svar. En annan sak som är lite underlig är att jag inte fick ett sms när jag felanmälde den trasiga konvertera första gången och blev lovad att reparatörerna skulle ringa upp följande dag.

Det kanske är som kompisen sa: "Ring inte och felanmäl på kvällen, för då finns det ingen kompetent personal på plats."

Skärpning, Telia.

Välgörande tvål

I år har jag äran att vara coach för ett gymnasiearbete med ett allvarsamt innehåll. Eller egentligen är det ju ganska glatt eftersom tvål är inblandat, men den bakomliggande orsaken är desto allvarligare.

Mimmi, en tjej i teori-trean, bestämde sig för att starta en insamling i välgörenhetssyfte och valde av flera anledningar Cancerfonden som mottagare av pengarna.

Det är dock inte bara en insamling utan hon tillverkar egna (helt underbara) tvålar som hon säljer till förmån för Cancerfonden. Hon jagar sponsorer (stort tack till bl a Tvålköket för den givmilda rabatten!) för att få tillverkningskostnaderna så låga som möjligt för att kunna skänka så mycket som möjligt till Cancerfonden. Dessutom har hon en sms-insamling på gång - den ser ni i mitt sidofält - där man genom att sms:a BESEGRA 9181 till 72 988 skänker 50 kr.

Ni som följt mig ett tag och som kanske till och med känner mig privat vet vad jag och min familj gått igenom det senaste året i och med pappas cancerdiagnos och bortgång. Ni förstår alltså vad denna insamling betyder för mig. Jag får aldrig tillbaka pappa, men kanske slipper någon genomgå samma prövning...

Skänk en peng via sms eller kontakta Mimmi på Facebook för att beställa handgjorda, väldoftande tvålar. Tillsammans kan vi besegra cancerhelvetet.

Ett år sedan

För nästan precis ett år sedan fick pappa domen: Cancer i skelettet. Överallt i skelettet.

Sju månader och tjugosex dagar senare kom samtalet som gjorde att jag släppte allt på jobbet och körde skrikande till föräldrahemmet. Några timmar senare försvann han från oss, för gott. De sista dagarna förberedde han sig, sjönk djupt in i en bubbla som både gjorde ont och gott att se. Han var förberedd och det trodde jag också att jag var.

Det var jag inte. Det är jag inte.

131 dagar senare går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag ska ringa och berätta något, eller fråga något som bara han kan svara på, eller bara för att höra hur det går för guldgrävarna i Alaska.

Det går inte en dag utan att jag blir påmind om honom på något sätt och det gör så in i helvete ont.

Det påstås att det går över. Att det blir bättre med tiden. Det är säkert sant, men det hjälper inte nu. Det är nu det gör ont. Det är nu det gör så ont i själen att jag får kroppsliga smärtor. Jag har ont i samma kota som var söndertrasad hos honom.

Jag vet att han har det bra nu, att han är utan smärta. Ändå känner jag den.