Kolla nu antalet vänner på Fejjan...
Hädanefter kommer inga fler vänförfrågningar att godkännas.
31 augusti 2011
It's a sign!
Först händer det här.
Kolla nu antalet vänner på Fejjan...
Hädanefter kommer inga fler vänförfrågningar att godkännas.
Kolla nu antalet vänner på Fejjan...
Hädanefter kommer inga fler vänförfrågningar att godkännas.
T-i-d!
Är jag en dålig mamma?
Frågan känns befogad just nu och bakgrunden till detta är Monstrets intresse för att dansa.
Jag vill att hon ska få dansa och anmälde henne därför till det lokala gymmets Funky kids-dans. Och det är här problemet ligger. "Passet" för fyraåringar är på torsdagar. Klockan 15.
Klockan 15 på torsdagar är jag mitt i en tysklektion med en massa skid- och snowboardåkande ungar. Och det kan jag inte ändra på. Jag kan inte "sluta tidigare" en dag och jobba över en annan. Min tillvaro styrs av ungefär 300 andra människor och schemat vill man inte ändra på. Om jag börjar ändra i schemat får det följder för samma 300 personer som styr min tillvaro.
Andra föräldrar kan flexa. Det kan inte jag och det känns ärligt talat skitjobbigt just nu. Bara för att jag är lärare och tar mitt jobb på allvar så ska inte min dotter få göra saker hon tycker om att göra. "Kan inte pappa följa henne dit då?" kanske folk undrar. Svar: Han är också lärare.
Vid lunchen idag konstaterade jag att lärare inte ska ha barn. Eller liv över huvud taget. Folk klagar på att lärare har det så slappt. Ta och fråga lärarnas egna barn hur slappt läraryrket är...
Frågan känns befogad just nu och bakgrunden till detta är Monstrets intresse för att dansa.
Jag vill att hon ska få dansa och anmälde henne därför till det lokala gymmets Funky kids-dans. Och det är här problemet ligger. "Passet" för fyraåringar är på torsdagar. Klockan 15.
Klockan 15 på torsdagar är jag mitt i en tysklektion med en massa skid- och snowboardåkande ungar. Och det kan jag inte ändra på. Jag kan inte "sluta tidigare" en dag och jobba över en annan. Min tillvaro styrs av ungefär 300 andra människor och schemat vill man inte ändra på. Om jag börjar ändra i schemat får det följder för samma 300 personer som styr min tillvaro.
Andra föräldrar kan flexa. Det kan inte jag och det känns ärligt talat skitjobbigt just nu. Bara för att jag är lärare och tar mitt jobb på allvar så ska inte min dotter få göra saker hon tycker om att göra. "Kan inte pappa följa henne dit då?" kanske folk undrar. Svar: Han är också lärare.
Vid lunchen idag konstaterade jag att lärare inte ska ha barn. Eller liv över huvud taget. Folk klagar på att lärare har det så slappt. Ta och fråga lärarnas egna barn hur slappt läraryrket är...
27 augusti 2011
Träningskompis?
Efter en helt misslyckad löptur i tryckande sensommarhetta utan syre skulle ryggen stärkas.
Jag fick "hjälp".
Jag fick "hjälp".
26 augusti 2011
T-i-g!
O o o! Sitter och slösurfar efter att ha diskat, vikt tvätt och plockat ihop. Och druckit ett glas med Mulder och Bosch (det var gott btw) med kanal 5 och CSI Miami i bakgrunden.
Jag gillar inte den versionen, mest för att Horatio alltid ska se så jävla svår ut, men nu tänkte jag att "vad fan, jag ser ju ändå inte på det." Plötsligt hör jag en välbekant och efterlängtad röst. Tittar över skärmkanten och hittar Kim Coates, alias Tig - Sons of Anarchys galnaste bad ass - i rutan.
A sight for sore eyes.
Men CSI Miami är inte bra ändå. Varför? Den här filmen förklarar allt:
Släpp solglasögonen och skaffa ett levande ansikte, ffs!
............................
O o o igen: Poltergeist går på TCM nu!
Jag gillar inte den versionen, mest för att Horatio alltid ska se så jävla svår ut, men nu tänkte jag att "vad fan, jag ser ju ändå inte på det." Plötsligt hör jag en välbekant och efterlängtad röst. Tittar över skärmkanten och hittar Kim Coates, alias Tig - Sons of Anarchys galnaste bad ass - i rutan.
A sight for sore eyes.
Men CSI Miami är inte bra ändå. Varför? Den här filmen förklarar allt:
Släpp solglasögonen och skaffa ett levande ansikte, ffs!
............................
O o o igen: Poltergeist går på TCM nu!
En milstolpe
Ikväll har en milstolpe passerats.
Monstret har varit på sin första pyjamasparty-disco.
Hon har pratat om det på dagis hela dagen och hon hade knappt tid att äta för hon ville iväg till kompisen i huset bredvid. De fyra grannbarnen har dansat, lekt och ätit godis. Ja, inte Monstret då. Vi har ett underligt barn, jag och Tränaren. Hon vill inte ha godis om det inte är choklad eller Bilar. Klubbor går också bra, men det är sällan hela äts upp.
Nå, i alla fall. De hade jätteskoj. Men efter en timme upplyste Monstret mig om att hon ville gå hem, så här sitter vi nu i vår kaosartat ostädade lägenhet.
Det är skönt att veta vad man ska göra när barnet somnat. Det vore ju trist att bara få sitta och slösurfa och härska över TV-fjärren när man är hemma "själv". "Själv" säger ni. "Tränaren då?" Han är ute med societeten och provar fin maltwhisky på hotellet.
Kanske blir tvättvikningen roligare av lite rosé?
Monstret har varit på sin första pyjamasparty-disco.
Hon har pratat om det på dagis hela dagen och hon hade knappt tid att äta för hon ville iväg till kompisen i huset bredvid. De fyra grannbarnen har dansat, lekt och ätit godis. Ja, inte Monstret då. Vi har ett underligt barn, jag och Tränaren. Hon vill inte ha godis om det inte är choklad eller Bilar. Klubbor går också bra, men det är sällan hela äts upp.
Nå, i alla fall. De hade jätteskoj. Men efter en timme upplyste Monstret mig om att hon ville gå hem, så här sitter vi nu i vår kaosartat ostädade lägenhet.
Det är skönt att veta vad man ska göra när barnet somnat. Det vore ju trist att bara få sitta och slösurfa och härska över TV-fjärren när man är hemma "själv". "Själv" säger ni. "Tränaren då?" Han är ute med societeten och provar fin maltwhisky på hotellet.
Kanske blir tvättvikningen roligare av lite rosé?
 |
Hoppas den är god... Jag gick nämligen på namnet vid inköpet. Två av mina favoritkaraktärer från tv och litteratur kan ju liksom inte vara fel... |
25 augusti 2011
Inspector Gadget goes freeriding
I veckan har jag imponerat på mina manliga arbetslagskollegor. Lite i alla fall.
Jag har bytt arbetslag inför detta läsår och en av mina uppgifter där är att försöka fixa till Freeridegymnasiets Wordpress-baserade hemsida. Det har jag gjort, med en gnutta hjälp och moraliskt stöd av den gode Erik. Han är bra, Spaders son.
Det är inte utan att jag är imponerad av mig själv också. Tänk att jag, en språklärarjävel, kan koppla Freeridegymnasiets facebooksida till hemsidan så att man ser en live-feed där (om man inte är inloggad på Fejjan samtidigt). Dessutom har jag lyckats fixa så att så fort ett inlägg publiceras på hemsidan så visas det på facebooksidan. Imponerande, va?
Förstasidan har fixats till, egenredigerade bilder har lagts upp och länkar har lagts in.
Och vet ni vad? Till och med Jonas som byggt sidan in the first place var impad. Och nu ska jag klappa mig själv på huvudet en stund och sedan gå och fixa lite käk. Det borde ju vara enkelt för en sådan händig kvinna som undertecknad.
Jag har bytt arbetslag inför detta läsår och en av mina uppgifter där är att försöka fixa till Freeridegymnasiets Wordpress-baserade hemsida. Det har jag gjort, med en gnutta hjälp och moraliskt stöd av den gode Erik. Han är bra, Spaders son.
Det är inte utan att jag är imponerad av mig själv också. Tänk att jag, en språklärarjävel, kan koppla Freeridegymnasiets facebooksida till hemsidan så att man ser en live-feed där (om man inte är inloggad på Fejjan samtidigt). Dessutom har jag lyckats fixa så att så fort ett inlägg publiceras på hemsidan så visas det på facebooksidan. Imponerande, va?
Förstasidan har fixats till, egenredigerade bilder har lagts upp och länkar har lagts in.
Och vet ni vad? Till och med Jonas som byggt sidan in the first place var impad. Och nu ska jag klappa mig själv på huvudet en stund och sedan gå och fixa lite käk. Det borde ju vara enkelt för en sådan händig kvinna som undertecknad.
 |
| Ett jobb för mig? |
Gone, baby gone?
Man skulle kunna tro att Lärarjäveln lagt bloggandet på hyllan, men så är icke fallet. I alla fall inte frivilligt.
Veckan har kännetecknats av bloggvilja men oförmåga att kunna utöva intresset. I måndags kväll försvann strömmen i halva Byn och återkom inte förrän efter två timmar. Dock återkom inte internetåtkomsten... Vi iddes inte göra något åt det just då utan lämnade modemet frenetiskt sökande efter signal.
Dagen efter hade inget hänt så Telia ringdes. "Du har 92 samtal före i kön. Beräknad väntetid är 27 minuter." Kul. Slog igång högtalarfunktionen och gjorde annat medan jag väntade. Efter 31 minuter svarade Sebastian. Han kunde inte hjälpa mig utan var så snäll och "la in en felanmälan som ska åtgärdas gratis av serviceperson". Dock med förbehållet att det inte var vår utrustning det var fel på. "Senast måndag nästa vecka ska det vara åtgärdat". En hel vecka utan internet hemma?! WTF?! Han specificerade dessutom inte vad "vår utrustning" innebar så när samtalet återberättades för Tränaren gick han i taket.
Sebastian gav tipset att testa ett annat modem så undertecknad gick till grannen och lånade deras. Det funkade inte så 90 200 ringdes igen. Beräknad väntetid 32 minuter. Jippi.
En lite lack Luleåbo svarade och efter sammanlagt 63 minuters väntetid och en på Telia ilsken tränare var även jag lack och den stackaren som svarade fick höra både ett och annat. Jag bad dock om ursäkt och sa att det inte kunde vara lätt att jobba för Telia varpå han svarade att "det var lite jobbigt när det var långa väntetider"... Han förklarade dock vad "vår utrustning" innebar och vi konstaterade tillsammans att det inte var den det var fel på och vi avslutade samtalet som lika lacka men inte fullt så arga.
Jag accepterade faktum att vi skulle vara internetlösa i en vecka så döm av min förvåning när reparatören ringde mig på jobbet och undrade hur snabbt jag kunde komma hem och släppa in honom.
Felet satt i splitterdosan, som vi fått av Telia, och det var enligt reparatören egentligen omöjligt eftersom den inte på något sätt är strömförande... Men felet avhjälptes eftersom Lärarjävelns och Tränarens lägenhet är extrautrustat med reservdelar för alla accidenter och nu sitter jag alltså hemma i min fåtölj och skriver med löpturens eftersvett rinnande vid tinningarna.
Men jag tycker ändå synd om Telias medarbetare...
Veckan har kännetecknats av bloggvilja men oförmåga att kunna utöva intresset. I måndags kväll försvann strömmen i halva Byn och återkom inte förrän efter två timmar. Dock återkom inte internetåtkomsten... Vi iddes inte göra något åt det just då utan lämnade modemet frenetiskt sökande efter signal.
Dagen efter hade inget hänt så Telia ringdes. "Du har 92 samtal före i kön. Beräknad väntetid är 27 minuter." Kul. Slog igång högtalarfunktionen och gjorde annat medan jag väntade. Efter 31 minuter svarade Sebastian. Han kunde inte hjälpa mig utan var så snäll och "la in en felanmälan som ska åtgärdas gratis av serviceperson". Dock med förbehållet att det inte var vår utrustning det var fel på. "Senast måndag nästa vecka ska det vara åtgärdat". En hel vecka utan internet hemma?! WTF?! Han specificerade dessutom inte vad "vår utrustning" innebar så när samtalet återberättades för Tränaren gick han i taket.
Sebastian gav tipset att testa ett annat modem så undertecknad gick till grannen och lånade deras. Det funkade inte så 90 200 ringdes igen. Beräknad väntetid 32 minuter. Jippi.
En lite lack Luleåbo svarade och efter sammanlagt 63 minuters väntetid och en på Telia ilsken tränare var även jag lack och den stackaren som svarade fick höra både ett och annat. Jag bad dock om ursäkt och sa att det inte kunde vara lätt att jobba för Telia varpå han svarade att "det var lite jobbigt när det var långa väntetider"... Han förklarade dock vad "vår utrustning" innebar och vi konstaterade tillsammans att det inte var den det var fel på och vi avslutade samtalet som lika lacka men inte fullt så arga.
Jag accepterade faktum att vi skulle vara internetlösa i en vecka så döm av min förvåning när reparatören ringde mig på jobbet och undrade hur snabbt jag kunde komma hem och släppa in honom.
Felet satt i splitterdosan, som vi fått av Telia, och det var enligt reparatören egentligen omöjligt eftersom den inte på något sätt är strömförande... Men felet avhjälptes eftersom Lärarjävelns och Tränarens lägenhet är extrautrustat med reservdelar för alla accidenter och nu sitter jag alltså hemma i min fåtölj och skriver med löpturens eftersvett rinnande vid tinningarna.
Men jag tycker ändå synd om Telias medarbetare...
21 augusti 2011
This and that
Jag har varit lite frånvarande under veckan som gått. Jag har varit lite upptagen. Typ.
Började jobba i måndags och paniken över att lämna Monstret på dagis var sannerligen obefogad (peppar, peppar, ta i trä). Hon bara drog och lekte och så var det inte mer med det. Hon var glad att träffa kompisarna och de var glada att träffa henne.
En annan fick fara till jobbet och det befarade tjafset om mentorskap lyste med sin frånvaro. Istället tog skåpdiskussionen plats på banan. Jösses...
Måndagen avlöpte skapligt. Man är inte van att vara aktiv en hel dag så efter lunch tog hjärnan semester. Jag hade blivit mentor på ett ställe där det inte var meningen att jag skulle vara och detta utan att bli tillfrågad om det. Det gjorde mig lite putt. Problemet var att personen som placerat mig där inte skulle vara på jobbet förrän på onsdagen så det fick bli ett lite småsurt mejl. Onsdag morgon var det hela tack vare detta småsura mejl åtgärdat, så numer kan Lärarjäveln kalla sig hjälpjävel på Freeride- och skidlärarprogrammet. Det ska nog bli bra.
Tisdag har jag förträngt vad som hände, likaså onsdag. Det enda jag kommer ihåg att jag gjorde var att jag nästan beställde en ny mobil och att jag sprang 7,2:an halv nio på kvällen och att det gick sådär. Kan meddela att den inte är 7,2km utan bara 7. I alla fall enligt gps-klockan.
Torsdagen bjöd på svenskdiagnoser med de nya skideleverna och tårta. Ja, jag fyllde år. Tjugofjorton år. Jag fick en awesome present av bästa kollegan; en röd topp med texten AWESOME på. Den togs på omgående.
På eftermiddagen ringde svärföräldrarna och svärfar spelade "Ja må hon leva" på munspel, sedan kom reservfamiljen med nybakade tekakor och skraplotter. Kvällen ägnades åt att göra klart Fruns nya header. Den blev rätt bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Jag har upptäckt funktionsmakron i Photoshop och det underlättar ju en del. Jag är för lat för att lära mig alla finesser en och en (men berätta det inte för mina elever, ok?). Hittade en massa sk actions på nätet som var bara att ladda ner och lägga in i Photoshop. Dessa använde jag mig av för att t ex göra polaroidbilderna på Fruns header. Hur kul som helst.
I fredags sprang jag till jobbet och det gick otroligt segt. Tränaren menade att det berodde på att jag inte var van att springa på morgonen. Jag skyller på att jag inte är bättre än så. Helt värdelös.
Resten av dagen bestod av förberedelse inför elev/föräldramötet på måndag, hämtning på dagis, middagshandling och mer tårta när mor och far kom. Äntligen fick jag en tång!! Den användes igår när jag skulle sätta upp Monstrets "kompisförvaring" som jag sytt under dagen.
Fortsatte pyssla med att göra lampskärmar av vanliga plastpärlor. Det gick sådär. Såg detta i en tidning i somras (och där insåg jag att det nu är höst) och tyckte att det verkade kul.
Där hade de dock använt maxi-pärlor vilket hade varit enklare att få regelbundna mönster plus att det inte hade tagit så vansinnigt lång tid. Jag orkade inte sitta och pilla dit alla småpärlor åt "rätt" håll så till slut hällde jag bara i dem i skålen jag använde som mall. Det här tålamodet... Men nu vet jag hur man gör och jag har en känsla av att jag kommer att försöka igen.
Magen, då? Den är fortfarande ur lag. Det svider och sticker i magen så fort jag äter något. Ibland lugnar det sig och ibland blir det efter någon timme akutresa till Gustavsberg. Har jag någon läkare på linan?
Idag ska jag ut och springa. Eller så besöker jag löpbandet. Om Tränaren tar sig till ICA och hämtar ut mina nya i fredags från England anlända skor. (Wow, vilken adverbialkedja jag fick in där!)
Men nu ska jag ta en tur till Gustavsberg.
Började jobba i måndags och paniken över att lämna Monstret på dagis var sannerligen obefogad (peppar, peppar, ta i trä). Hon bara drog och lekte och så var det inte mer med det. Hon var glad att träffa kompisarna och de var glada att träffa henne.
En annan fick fara till jobbet och det befarade tjafset om mentorskap lyste med sin frånvaro. Istället tog skåpdiskussionen plats på banan. Jösses...
Måndagen avlöpte skapligt. Man är inte van att vara aktiv en hel dag så efter lunch tog hjärnan semester. Jag hade blivit mentor på ett ställe där det inte var meningen att jag skulle vara och detta utan att bli tillfrågad om det. Det gjorde mig lite putt. Problemet var att personen som placerat mig där inte skulle vara på jobbet förrän på onsdagen så det fick bli ett lite småsurt mejl. Onsdag morgon var det hela tack vare detta småsura mejl åtgärdat, så numer kan Lärarjäveln kalla sig hjälpjävel på Freeride- och skidlärarprogrammet. Det ska nog bli bra.
Tisdag har jag förträngt vad som hände, likaså onsdag. Det enda jag kommer ihåg att jag gjorde var att jag nästan beställde en ny mobil och att jag sprang 7,2:an halv nio på kvällen och att det gick sådär. Kan meddela att den inte är 7,2km utan bara 7. I alla fall enligt gps-klockan.
Torsdagen bjöd på svenskdiagnoser med de nya skideleverna och tårta. Ja, jag fyllde år. Tjugofjorton år. Jag fick en awesome present av bästa kollegan; en röd topp med texten AWESOME på. Den togs på omgående.
På eftermiddagen ringde svärföräldrarna och svärfar spelade "Ja må hon leva" på munspel, sedan kom reservfamiljen med nybakade tekakor och skraplotter. Kvällen ägnades åt att göra klart Fruns nya header. Den blev rätt bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Jag har upptäckt funktionsmakron i Photoshop och det underlättar ju en del. Jag är för lat för att lära mig alla finesser en och en (men berätta det inte för mina elever, ok?). Hittade en massa sk actions på nätet som var bara att ladda ner och lägga in i Photoshop. Dessa använde jag mig av för att t ex göra polaroidbilderna på Fruns header. Hur kul som helst.
I fredags sprang jag till jobbet och det gick otroligt segt. Tränaren menade att det berodde på att jag inte var van att springa på morgonen. Jag skyller på att jag inte är bättre än så. Helt värdelös.
Resten av dagen bestod av förberedelse inför elev/föräldramötet på måndag, hämtning på dagis, middagshandling och mer tårta när mor och far kom. Äntligen fick jag en tång!! Den användes igår när jag skulle sätta upp Monstrets "kompisförvaring" som jag sytt under dagen.
Fortsatte pyssla med att göra lampskärmar av vanliga plastpärlor. Det gick sådär. Såg detta i en tidning i somras (och där insåg jag att det nu är höst) och tyckte att det verkade kul.
Där hade de dock använt maxi-pärlor vilket hade varit enklare att få regelbundna mönster plus att det inte hade tagit så vansinnigt lång tid. Jag orkade inte sitta och pilla dit alla småpärlor åt "rätt" håll så till slut hällde jag bara i dem i skålen jag använde som mall. Det här tålamodet... Men nu vet jag hur man gör och jag har en känsla av att jag kommer att försöka igen.
Magen, då? Den är fortfarande ur lag. Det svider och sticker i magen så fort jag äter något. Ibland lugnar det sig och ibland blir det efter någon timme akutresa till Gustavsberg. Har jag någon läkare på linan?
Idag ska jag ut och springa. Eller så besöker jag löpbandet. Om Tränaren tar sig till ICA och hämtar ut mina nya i fredags från England anlända skor. (Wow, vilken adverbialkedja jag fick in där!)
Men nu ska jag ta en tur till Gustavsberg.
14 augusti 2011
SAMCRO returns
Oh, happy day! Redan 6 september börjar den fjärde säsongen av Sons of Anarchy att visas. Visserligen bara på den amerikanska kanalen FX, men vad gör det när man har snälla elever? (Eller hur, Jonas?) Planen var att de nya avsnitten inte skulle komma förrän 2012 men den exekutive producenten insåg suget och bestämde annorlunda.
Vi har låtit bli att se tre avsnitt från förra säsongen, men nu börjar det klia i SAMCRO-tarmen. Det sista vi såg av dem så låg Gemma på sjukan, fastspänd med handbojor. Arresterad för mord och allt såg nattsvart ut. Jax var orolig över sin kidnappade son och kidnapparens uppdragsgivare dödade kidnapparen. SAMCRO fick nys om att pojken var overseas och klanen planerade att hälsa på sin branch där...
Per Bjurman bjöd på bilden nedan i sin krönika i gårdagens Aftonblad och nog är det en spoiler alltid. Gemma är ute ur finkan och Jax har tyvärr klippt av sig håret... Men Bjurres omdöme att
”'Sons of Anarchy' är enligt mitt anspråkslösa förmenande den enda sentida tv-serie som på allvar kan mätas med The Big Three – 'Sopranos', 'West wing' och 'The wire'" kan jag inte annat än skriva under på. Har man inte sett någon av säsongerna kan man helt lagligt köpa dem på Discshop.
Eller så ber man någon (elev) ladda hem dem...
Varför har Jax klippt håret? En klassisk ångesthandling a'la Britney Spears, kanske? Eller har någon nordirländare varit dum mot honom? Eller var det för att inte bli igenkänd? Öh... att skippa västen kanske hade varit ett smartare drag i så fall...
Vi har låtit bli att se tre avsnitt från förra säsongen, men nu börjar det klia i SAMCRO-tarmen. Det sista vi såg av dem så låg Gemma på sjukan, fastspänd med handbojor. Arresterad för mord och allt såg nattsvart ut. Jax var orolig över sin kidnappade son och kidnapparens uppdragsgivare dödade kidnapparen. SAMCRO fick nys om att pojken var overseas och klanen planerade att hälsa på sin branch där...
Per Bjurman bjöd på bilden nedan i sin krönika i gårdagens Aftonblad och nog är det en spoiler alltid. Gemma är ute ur finkan och Jax har tyvärr klippt av sig håret... Men Bjurres omdöme att
”'Sons of Anarchy' är enligt mitt anspråkslösa förmenande den enda sentida tv-serie som på allvar kan mätas med The Big Three – 'Sopranos', 'West wing' och 'The wire'" kan jag inte annat än skriva under på. Har man inte sett någon av säsongerna kan man helt lagligt köpa dem på Discshop.
Eller så ber man någon (elev) ladda hem dem...
Varför har Jax klippt håret? En klassisk ångesthandling a'la Britney Spears, kanske? Eller har någon nordirländare varit dum mot honom? Eller var det för att inte bli igenkänd? Öh... att skippa västen kanske hade varit ett smartare drag i så fall...
Tack snälla!
Jag fortsätter förneka. Jag fyller inte tjugofjorton år på torsdag. (För det finns ju inget som heter så...)
Jag vet inte om Tränaren läste gårdagens inlägg eller om han fick idén själv efter att ha hört mig klaga på mina skor men igår kväll ställde han en massa frågor om hur jag hade upplevt de state of the art Asics-skor jag haft och hur de var i jämförelse med trailskorna som jag använt på sistone. Jag svarade att Kajano-skorna var sköna men att jag inte riktigt förstod deras storhet och att trailskorna hade varit perfekta om de hade varit lite lättare.
Frågorna fortsatte och till slut kom den bästa: "Inte för att jag vill avslöja något, men skulle du vilja ha ett par löparskor i födelsedagspresent?"
Självklart. Det vill jag!
Efter mycket funderande och reminders om löptestet jag gjorde för sju år sedan bestämde jag mig för ett par sådana här:
Jag vet inte om Tränaren läste gårdagens inlägg eller om han fick idén själv efter att ha hört mig klaga på mina skor men igår kväll ställde han en massa frågor om hur jag hade upplevt de state of the art Asics-skor jag haft och hur de var i jämförelse med trailskorna som jag använt på sistone. Jag svarade att Kajano-skorna var sköna men att jag inte riktigt förstod deras storhet och att trailskorna hade varit perfekta om de hade varit lite lättare.
Frågorna fortsatte och till slut kom den bästa: "Inte för att jag vill avslöja något, men skulle du vilja ha ett par löparskor i födelsedagspresent?"
Självklart. Det vill jag!
Efter mycket funderande och reminders om löptestet jag gjorde för sju år sedan bestämde jag mig för ett par sådana här:
Han är snäll, min Tränare. Helt enkelt bäst.
13 augusti 2011
Notes to self (and others)
1. Stick inte ut på löprunda om du ätit det starkaste det lokala asiatiska haket har att erbjuda. Särskilt inte när du har en mage som är krånglig från start. (Det svider. Inifrån och ut. Tro mig.)
2. Stick inte ut på löprunda om du knappt ätit något alls på hela dagen. Det går inte bra då. (Blodsockerfall så det svartnar för ögonen är inget för veklingar.)
3. Stick inte ut på löprunda på asfalt i ett par skor som inte har någon dämpning kvar. (Det gör ont. Överallt.)
4. Att ta nya rundor är roligt. (Ja, jättekul. För man inser hur jävla dålig man är, dessutom ser folk hur dålig man är.)
5. Inse att du inte är 20 och lätttränad längre. (Vadå? Sluta påminn mig om min ålder!)
6. Fortsätt förneka att den tjugofjortonde födelsedagen närmar sig med stormsteg. (Men, vad sa jag?! Sluta påminna mig!)
7. Om man ska förneka att man snart fyller år ska man heller inte förvänta sig födelsedagspresenter. (Jag veeet... Men jag behöver verkligen ett nytt nitbälte. Och tänger. Och en ansiktsbehandling. Och en SAMCRO-tisha. Och ett par Doc Martens. Och nya löparskor...)
2. Stick inte ut på löprunda om du knappt ätit något alls på hela dagen. Det går inte bra då. (Blodsockerfall så det svartnar för ögonen är inget för veklingar.)
3. Stick inte ut på löprunda på asfalt i ett par skor som inte har någon dämpning kvar. (Det gör ont. Överallt.)
4. Att ta nya rundor är roligt. (Ja, jättekul. För man inser hur jävla dålig man är, dessutom ser folk hur dålig man är.)
5. Inse att du inte är 20 och lätttränad längre. (Vadå? Sluta påminn mig om min ålder!)
6. Fortsätt förneka att den tjugofjortonde födelsedagen närmar sig med stormsteg. (Men, vad sa jag?! Sluta påminna mig!)
7. Om man ska förneka att man snart fyller år ska man heller inte förvänta sig födelsedagspresenter. (Jag veeet... Men jag behöver verkligen ett nytt nitbälte. Och tänger. Och en ansiktsbehandling. Och en SAMCRO-tisha. Och ett par Doc Martens. Och nya löparskor...)
12 augusti 2011
Ich bin kein Berliner
Alex, a k a Miss Vain, är i Berlin och när jag läste ett av hennes inlägg där hon berättade att hennes boende låg bredvid ett tatueringsställe blev jag eld och lågor. "Tänk om hon bor granne med Signs and Wonders..."
Peter Aurisch, tatuerare extraordinaire, har sin studio Signs and Wonders i Berlin. Jag skickade adressen dit till Alex via hennes facebooklogg med en stor dos avundsjuka, utifall att hon skulle få bli gaddad av själve Aurisch. Alex trodde dock annat eftersom hon inte sett min kommentar i hennes blogg och besökte adressen mitt i natten... Så det blev ingen tatuering för Miss Vain. Inte den gången i alla fall.
Och lite glad för det är jag nog, för jag hade varit tvungen att blänga extra avundsjukt på henne om hon hade fått ett Aurisch-verk på kroppen...
Peter Aurisch, tatuerare extraordinaire, har sin studio Signs and Wonders i Berlin. Jag skickade adressen dit till Alex via hennes facebooklogg med en stor dos avundsjuka, utifall att hon skulle få bli gaddad av själve Aurisch. Alex trodde dock annat eftersom hon inte sett min kommentar i hennes blogg och besökte adressen mitt i natten... Så det blev ingen tatuering för Miss Vain. Inte den gången i alla fall.
Och lite glad för det är jag nog, för jag hade varit tvungen att blänga extra avundsjukt på henne om hon hade fått ett Aurisch-verk på kroppen...
Så där ja...
Då har det hänt då.
Monstret har gråtande smällt igen sin dörr och stängt in sig på rummet efter att ha levererat kommentaren "Du är världens sämsta!" till mig. (Hon säger själv att hon menade "den här dagen" men det lät inte så.)
Varför?
Hon får ingen studsmatta.
Stackars barn. Fast jag tycker mest synd om mig själv faktiskt. Fast jag vet att hon inte menar det så känns det i hjärtat.
Monstret har gråtande smällt igen sin dörr och stängt in sig på rummet efter att ha levererat kommentaren "Du är världens sämsta!" till mig. (Hon säger själv att hon menade "den här dagen" men det lät inte så.)
Varför?
Hon får ingen studsmatta.
Stackars barn. Fast jag tycker mest synd om mig själv faktiskt. Fast jag vet att hon inte menar det så känns det i hjärtat.
11 augusti 2011
Jo jo, så går det!
Igår skrev jag under ett upprop på Fejan. Det gällde att subventioneringen av insulinpumpar ska dras in för diabetiker. Jag ville egentligen inte skriva under, men jag var inne via mobilen och den nya uppdaterade versionen är förvirrande för en lärarjävel med sommarlovshjärna... och vips, hade jag skrivit under.
Varför ville jag inte skriva under? Jo, för att det finns en anledning till att den här subventioneringen dykt upp. Den anledningen stavas A-l-l-i-a-n-s-e-n.
Tänk efter.
Vi har fått jag vet inte hur många skattesänkningar de senaste åren och det är klart som fan att det måste börja synas någonstans. T ex i vården. Det har blivit dyrare att gå till sjukan och nu ska subventionen på insulinpumpar försvinna. Det här är bara början, mina vänner. Det kommer att bli värre. Alliansfolket deklamerar att "det går bra för Sverige". Det låter ju bra. Just nu.
Men. Det som händer nu i Sverige med till exempel slut på subventioneringar är bara inledningen på marschen mot ett nytt USA. Och hur mår USA:s ekonomi nu? Hur mår 90% av USA:s befolkning? Inte bra. Inte bra alls. Och får Alliansen hållas kommer vi också att vara där. Kanske inte nästa år, men kanske om 10 år. "Det spelar väl ingen roll, jag lever ju och är frisk nu!" kanske du tänker. Tänk om. Om tre år kanske du är så sjuk att du inte kan jobba. Jobbar du inte får du inga pengar. Den sjukförsäkring du köpte för några år sedan gäller inte den sjuka du fått och du får inga pengar därigenom. Du förlorar ditt jobb för att du kostar för mycket att ha sjukskriven. Banken tar din bil, ditt hus. Dina barn blir hemlösa och när du inte orkar kämpa för att bli frisk längre för din energi gått åt till att kämpa mot Försäkringskassan, och du dör och lämnar din familj utan mor/far att fortsätta kampen. Och ingen jävel bryr sig.
Bra, va?
Jag ville inte skriva under uppropet för att det helt enkelt skulle vara till stöd för folk som är så korkade att de trots sjukdom röstat fram den anti-empatiska Alliansen till makten. Jag skulle stödja folk som inte tänker på annat än de kronor som valfläsket utlovade, de kronor som nu äts upp av att man måste betala mera för sin pump. Jag skulle stödja folk som kommer att förlora mer än vad de fått i plånboken.
Jag skulle helt enkelt stödja folk som inte tänkte längre än näsan räckte. Och nu gör jag tydligen det. Fan. Men det är ju synd om stackarna.
(Det kan inte vara lätt att bara tänka med plånboken.)
Varför ville jag inte skriva under? Jo, för att det finns en anledning till att den här subventioneringen dykt upp. Den anledningen stavas A-l-l-i-a-n-s-e-n.
Tänk efter.
Vi har fått jag vet inte hur många skattesänkningar de senaste åren och det är klart som fan att det måste börja synas någonstans. T ex i vården. Det har blivit dyrare att gå till sjukan och nu ska subventionen på insulinpumpar försvinna. Det här är bara början, mina vänner. Det kommer att bli värre. Alliansfolket deklamerar att "det går bra för Sverige". Det låter ju bra. Just nu.
Men. Det som händer nu i Sverige med till exempel slut på subventioneringar är bara inledningen på marschen mot ett nytt USA. Och hur mår USA:s ekonomi nu? Hur mår 90% av USA:s befolkning? Inte bra. Inte bra alls. Och får Alliansen hållas kommer vi också att vara där. Kanske inte nästa år, men kanske om 10 år. "Det spelar väl ingen roll, jag lever ju och är frisk nu!" kanske du tänker. Tänk om. Om tre år kanske du är så sjuk att du inte kan jobba. Jobbar du inte får du inga pengar. Den sjukförsäkring du köpte för några år sedan gäller inte den sjuka du fått och du får inga pengar därigenom. Du förlorar ditt jobb för att du kostar för mycket att ha sjukskriven. Banken tar din bil, ditt hus. Dina barn blir hemlösa och när du inte orkar kämpa för att bli frisk längre för din energi gått åt till att kämpa mot Försäkringskassan, och du dör och lämnar din familj utan mor/far att fortsätta kampen. Och ingen jävel bryr sig.
Bra, va?
Jag ville inte skriva under uppropet för att det helt enkelt skulle vara till stöd för folk som är så korkade att de trots sjukdom röstat fram den anti-empatiska Alliansen till makten. Jag skulle stödja folk som inte tänker på annat än de kronor som valfläsket utlovade, de kronor som nu äts upp av att man måste betala mera för sin pump. Jag skulle stödja folk som kommer att förlora mer än vad de fått i plånboken.
Jag skulle helt enkelt stödja folk som inte tänkte längre än näsan räckte. Och nu gör jag tydligen det. Fan. Men det är ju synd om stackarna.
(Det kan inte vara lätt att bara tänka med plånboken.)
Tillbaka
Så var man så smått tillbaka i verkligheten och jag vet ärligt talat inte hur det känns. Typ inte alls.
Den verkliga verkligheten börjar på måndag. Och där satte jobbångesten in. Eller kanske inte just jobbångest. Mer lämna-Monstret-på-dagis-ångest. Särskilt efter att hon i ett samtal med sin farmor uttryckt sin ovilja att bli lämnad på dagis.
Det kommer att bli så kul. Det kommer att gå så bra. Vem försöker jag lura egentligen? Äh. Jag får lura mig själv att det är jobbångest istället. Och vem skulle inte få ångest när man läser igenom veckans program? "Mentorskap" står det på tre av fem dagar. Kul. Verkligen. Ser absolut fram emot att älta andras svårigheter att kommunicera med sina elever. Det blir säkert case-diskussioner också. Intressant och lärorikt.
Eller inte. Men det är väl bara att genomlida. Det som inte dödar stärker, har jag hört.
För övrigt kan jag bara tillägga att min mage, med ett par dagars undantag de senaste tre veckorna, fortfarande inte är bra. Men de där bakterierna jag trodde var bovarna fanns inte i det prov som lämnats in så nu blir det strikt mjölkfritt framöver. Ska prova låta bli mjölmat också. Kanske ska sluta äta över huvud taget, för det blir sannerligen inte mycket kvar efter att ha kapat mjölk och mjöl. Fast, det är en dum idé. Det vet jag. Blodsockerfall är ingen favorit plus att omgivningen blir lidande om jag inte äter...
Kör väl Sempers magdroppar en sväng då, få se om det hjälper mig tillbaka till verkligheten.
Den verkliga verkligheten börjar på måndag. Och där satte jobbångesten in. Eller kanske inte just jobbångest. Mer lämna-Monstret-på-dagis-ångest. Särskilt efter att hon i ett samtal med sin farmor uttryckt sin ovilja att bli lämnad på dagis.
Det kommer att bli så kul. Det kommer att gå så bra. Vem försöker jag lura egentligen? Äh. Jag får lura mig själv att det är jobbångest istället. Och vem skulle inte få ångest när man läser igenom veckans program? "Mentorskap" står det på tre av fem dagar. Kul. Verkligen. Ser absolut fram emot att älta andras svårigheter att kommunicera med sina elever. Det blir säkert case-diskussioner också. Intressant och lärorikt.
Eller inte. Men det är väl bara att genomlida. Det som inte dödar stärker, har jag hört.
För övrigt kan jag bara tillägga att min mage, med ett par dagars undantag de senaste tre veckorna, fortfarande inte är bra. Men de där bakterierna jag trodde var bovarna fanns inte i det prov som lämnats in så nu blir det strikt mjölkfritt framöver. Ska prova låta bli mjölmat också. Kanske ska sluta äta över huvud taget, för det blir sannerligen inte mycket kvar efter att ha kapat mjölk och mjöl. Fast, det är en dum idé. Det vet jag. Blodsockerfall är ingen favorit plus att omgivningen blir lidande om jag inte äter...
Kör väl Sempers magdroppar en sväng då, få se om det hjälper mig tillbaka till verkligheten.
7 augusti 2011
6 augusti 2011
Teknikens under
Tack vare det mobila bredbandet jag gav min mor i födelsedagspresent sitter jag nu i köket på vår stuga - mitt ute i ingenstans - och skriver detta inlägg på Tränarens dator. Fantastiskt. Men samtidigt lite skrämmande. Man vill ju vara onåbar här.
Men, det är ju frivilligt att stoppa i stickan i datorn och starta den. Och egentligen ville jag bara prova.
Nu ska vi strax ut och lägga nät och följande dialog kommer att utspela sig på sjön:
- Ro rakt!
- Jag gör ju det!
- Nej. Håll in nu!
- Vadå?
- Mynda! Mynda!
- Jag försöker ju!
I morgon säger vi hej då till vårt happy place drar vi ner till byn. Tråkigt. Älskar det här stället.
Men, det är ju frivilligt att stoppa i stickan i datorn och starta den. Och egentligen ville jag bara prova.
Nu ska vi strax ut och lägga nät och följande dialog kommer att utspela sig på sjön:
- Ro rakt!
- Jag gör ju det!
- Nej. Håll in nu!
- Vadå?
- Mynda! Mynda!
- Jag försöker ju!
I morgon säger vi hej då till vårt happy place drar vi ner till byn. Tråkigt. Älskar det här stället.
Älvorna dansade igår natt
Vid tvåtiden i morse drog dimman in och dessa kort gör inte dansen rättvisa... När jag kommer hem till min egen dator kommer bättre bilder att redovisas.
5 augusti 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)